DC-3:ans klocka har stannat på 11.28.40 fredagen den 13 juni 1952
En vacker julidag 1952, några veckor efter DC-3:ans nedskjutning öster om Gotska Sandön, gick det militära fartyget Starkodder i största hemlighet ut och drog galvaniska svep (magnetometer) över DC-3:ans nedslagsplats. Var det alltså möjligen så att FRA och SSI hela tiden visste var DC-3:an låg utan att berätta det för någon?
Enligt mina uppgifter tyder det på att både FRA och SSI redan samma år som nedskjutningen ägde rum undanhållit stora delar av de kända omständigheterna kring DC-3 nedskjutningen från Säpo. Det stärker i sin tur misstankarna om ytterligare falskspel från de två organisationerna. Säpo hade genom sina egna källor fått uppgifter om att det eventuellt kan ha funnits en 9:e man ombord på DC-3:an av okänd nationalitet och att DC-3:an opererat mot den pågående sovjetiska marinövningen gemensamt med främmande makt. Men officiellt bestod besättningen av bara åtta man — samtliga svenskar.
Vidare pekar min information åt att Marinen inte fick några uppgifter från MUST/SSI om vrakets eventuella position förrän i början av 2000-talet, efter att man avslutat sökningarna efter DC-3:an. När jag själv år 2000 ansökte om att få ta del av Marinens sökområden fick jag svaret att dessa var hemligstämplade!
Idag vet jag att FRA och MUST hela tiden känt till i vilket område flygplanet legat. Visst, ett djärvt uttalande, även om det finns dokument som styrker detta i de kvalificerat hemliga arkiven hos båda nämnda myndigheter, men mig veterligen har ingen ”utomstående” än idag tagit del av dessa. Hur kan jag då vara så säker? Tack vare ett annat dokument som också bevisar påståendet, vilket jag av en ren slump kom över på Krigsarkivet 2003. Jag letade efter information om en annan nedskjutning men hittade istället ett felaktigt arkiverat dokument som enligt FRA dessutom avhemligats av misstag! Ett rejält sådant skulle det visa sig då dokumentet innehöll FRA:s samlade signalspaning mot den sovjetiska marinövningen som pågick under tiden då DC-3:an sköts ned. Ur marinövningsdokumentets 75 sidor, som även benämns Sovjetiska Norra Östersjömarinens verksamhet 9-20 juni 1952, hittade jag i översikten för den 13 juni (dagen då DC-3:an sköts ned) följande:
Denna dag då den svenska DC-3:an omkring 11.25 sköts ned i området mellan Gotska Sandön och Ösel, var den sovjetiska radiotrafiken, att döma av övningsverksamheten, mycket livlig i området W [väster om] Ösel.
Att dokumentet avhemligats av misstag, framgick tydligt då FRA:s dåvarande generaldirektör Per Kjellnäs tydligt uttryckte att han var mycket upprörd.
— Det här borde du aldrig ha fått ut, Anders!
Det är verkligen märkligt då dokumentet som är över 50 år gammalt faktiskt visar i detalj hur DC-3:an flugit innan nedskjutningen. Precis de uppgifter haveriutredningen efterfrågat! Vidare finns även en karta som är baserad på en radarplott över hur DC-3:an manövrerade ända fram till klockan 11.24 fredagen den 13 juni 1952, då den blev anfallen och försvann från radarn. Vid tidpunkten 11.24 har FRA lagt in ett frågetecken på kartan vilket betyder att de redan då kände till exakt tidpunkt för anfallet mot DC-3:an.
Vi vet idag att DC-3:an anfölls 11.23-11.24 och sedan sjönk brant mot vattenytan för att haverera i havet mellan klockan 11.27 och 11.28. Kartans innehåll kan tyckas ha varit viktig information att få ta del av för den svenska Marinen och de privata sök-expeditioner som varit ute och letat efter DC-3:an. FRA/MUST/SSI måste sannerligen också ha velat finna flygplanet? Inte minst för de anhörigas skull.
Tyvärr upptäckte jag som sagt detta dokument efter det att vi funnit DC-3:an i juni 2003. Hade det kommit fram tidigare bedömer jag att vi sparat ett antal miljoner i sökkostnader. Överhuvudtaget tror jag att planet återfunnits betydligt tidigare om bara FRA och MUST släppt sina hemligstämplade dokument. Chefen för Försvarsstabens underrättelseavdelning 1952, Gunnar Smedmark, skriver i ett PM till den stora DC-3 utredningen 1992, kallad UD-92 utredningen, följande angående FRA:s och underrättelsetjänstens uppgifter om DC-3:ans position:
DC:3-ans sista färd och den ryska attacken mot den kunde klart följas genom FRA:s radarspaning. [—] De handlingar Fst/Und fick från FRA visade DC:3-ans route samt var själva nedskjutningen ägde rum.
Chefen för underrättelsetjänsten visste med andra ord detta redan 1952. FRA visste också, men ingen sa något till de anhöriga och än mindre till resten av befolkningen trots det exakta underlaget! Istället skulle hemligheten förbli dold under ytan i 51 år till, tills jag en regnig höstdag letade efter något helt annat på Krigsarkivet och råkade få låsning på den här rapporten.
FRA rapportens karta med position och klockslag
En annan märklig detalj kring just Marinens DC-3 eftersökningar är att trots de enorma områden som genomsöktes mellan åren 1992-96, letade man inte där DC-3:an, enligt både Haverikommissionen 1952 och FRA:s marinövnings-dokument, hade försvunnit! När man jämför försvarets sökområden med den riktiga fyndplatsen skiljer det knappa 4000 meter mellan Marinens norra yttre sökområde och den aktuella fyndplatsen. När jag frågar ansvariga för Marinens eftersökningar idag, säger de att de då inte hade tillgång till dessa uppgifter. Förutsatt att det stämmer är det än märkligare eftersom både dåvarande ÖB och chefen för MUST, Håkan Syrén, var högst involverade i DC-3 ärendet.
FRA kartan sammanfogad med DC-3 konsortiets sökkarta från 2003. Det går att se hur nära den verkliga fyndplatsen (röd) var FRA:s plottade position (gult plan)
Det underliga i hanteringen fortsätter då ÖB skickade ett PM till UD i februari 1993 med beteckningen ”MUST 609:61305”. Han skriver följande:
Det är med stor tillfredsställelse som ÖB konstaterar de omfattande och vetenskapligt upplagda utredningar som pågår från rysk sida för att skapa klarhet i nedskjutningen av DC-3:an. Av hänsyn till de anhöriga är det mycket viktigt att återfinna flygplansvraket och om möjligt fastställa huruvida besättningen omkom vid haveriet. De ryska ansträngningarna härvid synes kunna väsentligt bidraga till att klarlägga nedslagsområdets mer exakta position.
Min ganska självklara slutsats är att ÖB anser det viktigt att finna DC-3:an och att ryssarna med sina omfattande och vetenskapliga utredningar kommer att bidra till en väsentligt mer exakt position.
Jag konstaterar uppgivet att tidigare nämnda svenska dokument med bara några få kilometers felmarginal visade var DC-3:an låg. Trots detta litade man mer på ryssarnas uppgifter som pekade ut en plats hela 40 km från den verkliga fyndplatsen. (Den ryska positionen är utmärkt ”RA” på ovanstående karta)
För att ytterligare spä på det påtagligt märkliga, gör MUST i december 1999 ännu en beräkning, och kommer fram till att DC-3:an försvann på exakt samma position som det stora FRA dokumentet anger (se karta) och rekommenderar nya eftersökningar.
Om det genomgående temat är inkompetens eller medveten mörkläggning känns ännu svårbedömt då resultatet är så snarlikt.
De nya beräkningarna gjordes av överste Rolf Gustafsson och Christer Lokind. Samma Rolf Gustafsson som var med och såg den riktiga haveriplatsen för den spanande Catalinan (Se tidigare inlägg). Och samma Christer Lokind som skrivit den historiska dokumenteringen åt DC-3:ans haveriutredning, 2004. Den helt oförargliga versionen som till punkt och pricka ligger som grundbult till det nya DC-3 museét! Är det verkligen bara jag som får hjärtklappningar av detta?
Regeringen avslog helt de anhörigas begäran om nya eftersökningar trots MUST:s nya beräkning! Avslaget kom våren 2003 och motiverades med att nya eftersökningar ansågs lönlöst. Börjar det bli krångligt nu? Lugn – det är precis det som är meningen!
Vad är kontentan i den här märkliga, svåröverskådliga historien som dessutom är så gammal att bara de anhöriga och ett fåtal arkiv-nördar (som jag :)) fortfarande bryr sig? Det högst aktuella är att förloppet är just så irriterande irrationellt:
Det räcker med ett enda ruttet äpple centralt placerat i någon av underrättelse-tjänstens grenar för att förstöra hela skörden. Historien ger många exempel! KGB spionen Kim Philby, chef för MI6. Aldrich Ames, chef för ryssroteln på CIA. Gunther Nollau, chef för den tyska säkerhetstjänsten. Vår egen Tore på Säpo, för att nämna några stycken…
Tror vi då att dagens svenska underrättelsetjänst, som håller ”ordning” på rikets känsligaste handlingar, alltid arbetar för folkets bästa och är 100% immun mot yttre påverkan? Illvillig påverkan som bevisligen förekommer i hela världen.
Svaret känns rätt givet, och motivet till den totala förvirringen faller sakta på plats. De otaliga turerna kring DC-3:ans öde är högst medvetna för att vi helt enkelt ska tröttna! Sett i det perspektivet är dess oklara historia faktiskt inte märkligare än den om de kränkande ubåtarna eller historien om ett ouppklarat statsministermord…
[flv]https://www.jallai.se/wp-content/uploads/2010/04/Horlin-om-sokningarna-21.flv[/flv]Min intervju med Hans Hörlin, 2002. Hörlin var fyrvaktarson på Gotska Sandön i juni 1952. Han berättar om sökningarna efter DC-3:an, eller snarare som han påstår, att de överhuvudtaget inte ägde rum. Ett fartyg (Starkodder) letade öster om Gotska Sandön, på den rätta platsen, medan övriga enheter i media uppgavs leta söder om ön där den ”falska” platsen för haveriet fanns. Man ”fejkade” t o m dykningar vid påstådda oljefläckar.
PS. Förre ÖB Bengt Gustafsson har skrivit en vederhäftig och intressant bok om ubåtskränkningarna och det hemliga Natosamarbetet i Sverige under det kalla kriget. Boken heter Sanningen om ubåtsfrågan.
Men politikerna har ju lovat att vi kan lita blint på FRA!
Hela övervakningssamhället bygger ju på att politikerna har lovat att det är jättebra och jättesäkert och att alla som får full tillgång till våra privatliv är hederknyfflar som aldrig begår misstag ens.
Tore? Samme person som skrivit ett antal spionböcker på sistone? På vilket sätt skulle han vara ett "ruttet äpple"? Låter intressant!
Ja, vad avses?
Lokind? Loklint?
Hej Anders! Vad menar du rörande Tore? Vore som sagt intressant att höra historien!
En arbetskamrat sade en gång: Arbetar, det gör man för att finansiera sin fritid..
Så.. åt vem? Jag skulle tro att de står sig själv närmast och arbetar för dem de bedömer kan tillfredställa deras begär bäst, oavsett om begäret handlar om pengar, positioner, äregirighet eller rent rövslickeri. Vad som för tillfället passar karriären bäst, så ser det ju ut på alla lite högre positioner oavsett om vi talar om politik, myndigheter, företag eller till och med frivilligorganisationer. Fruktansvärt lättkontrollerade människor om man har vad de vill åt, de gör sig mer än gärna till marionetter, sparkar nedåt och slickar tungan brun uppåt. Som sagt, det sker överallt (o)säkerhetstjänster är inget undantag, de är också människor av kött och blod som lyder under samma sociala normer som resten av samhället.
Öst, väst, nord eller syd, det spelar faktiskt ingen roll och är precis lika illa.
Kloka ord. Ibland vill man efterlysa lite moral, även om ordet är lika omodernt som ladugård. AJ
Tråkigt att du inte besvarar frågor här i kommentarsfältet Anders. Visar väl på att du inte har några svar vilket tyvärr spär på kritiken som riktas mot dig.
Upp till bevis!
Hej Johan, ledsen att jag inte kan svara på alla dina frågor. Tyvärr blir det så i ett känsligt ämne som underrättelsetjänst. Jag svarar på det jag kan, det andra låter jag vara, men jag läser alla kommentarer noggrannt. Det är för dig och övriga läsare som jag skriver. Det finns ingen annan anledning. Det går inte att hänga ut namn på misstänkta spioner hur som helst. Däremot kan man så frön och väcka intresse. Om du exempelvis ser på organisationen Sveriges öga och öra, bara för att ta ett intressant exempel, som är en intresseförening för intresserade i ämnet, så har de representanter där från forna KGB, GRU, CIA, SSI och Säpo. I en enda röra och de rapporterar garanterat vidare rykten och hörsägen, det hör liksom till ämnets natur. Det vore tjänstefel för en u-tjänst att inte infiltrera en sådan gruppering. Det är synd, men likväl en verklighet att ta hänsyn till. MVH AJ.
Jag är ju med i denna förening. Helt tydligt lever ju en stark känsla av östhat i allt de aktiva vill informera om. Säkert delvis på goda grunder. Men speciellt opartiska är de inte.
Nähä Anders, nu saknar jag lite nya intressanta artiklar från dig här på hemsidan! Nu får din semester vara slut 😉
Jag ser fortfarande fram med spänning på när du ska släppa allt ang Mr X…. Nånting nytt om det?
Tack för påminnelsen. Min webredaktör, Jonas, är lite trött efter semestern. Det har varit lite mkt ett tag men nu räknar jag med att vi kör igång igen. Till helgen kommer ett nytt inlägg med info från de hemligare delarna av Wennerströmsutredningen. AJ
Har läst din bok "Spionen från FRA" och håller nu på med "DC3:an". Mycket intressant. Har recenserat den här: http://matzen10.wordpress.com/2010/08/08/se-video….
MrX är intressant liksom hela Wennerström-kompotten. Du har inte funderat på att skriva en "samlad" bok som innefattar "miniubåtar"/S7, DC3, Wennerström/MrX samt svenska u-tjänstens och svenska politikers vetskap?
Det är iofs intressant att läsa del för del men det känns som om det finns material att "limma ihop" allt till en stor (rutten) helhet. Fast det kanske finns en anledning att dela upp det så här..?!
Du skriver "ruttet äpple som är centralt placerat" och hänvisar till "Tore på Säpo". Jag antar att du har ganska ordentligt på fötterna när du skriver något sådant 😉 Om det är "Tore den store" du syftar på så är det ju högst anmärkningsvärt då den omnämnde har varit delaktig i att rekrytera flera framstående företagare i det här landet som kontraspioner samt att han faktiskt har avslöjat flertalet spioner. Pratar vi om ett dubbelspel här eller har oskyldiga huvuden rullat? x)
forts…
Det finns alltid (har historien visat) dubbelagenter inom underrättelse och säkerhetstjänsten. Även i Sverige. Se mitt senaste inlägg om dubbelagenten Felfe. I Säpos X-ärende som jag gått igenom såg jag att säk-tjänsten misstänkte ett flertal dubbelagenter som varandes Wennerströms medhjälpare Mr X. Många av de misstänkta arbetade inom u-tjänsten. Där fanns t o m chefer.
Det visade sig, när jag fann honom, att Mr X arbetat på både militära u-tjänsten och FRA. Säpo hade således rätt den gången. Vilka fler det rör sig om är svårare att med 100% säkerhet säga. Källan kan ha fel och vederbörnade kan vara dubbel respektive trippelagent vilket gör det hela svårare men att de fanns är helt säkert. Alla har vi hört om Guillous personakt på Säpo och det finns flera både inom underrättelsetjänsten och Säpo eller varför inte UD eller regeringskansliet som har personakter p g a att de misstänks samarbeta med utländs makt. Personligen tycker jag inte att själva namnen på personerna är det viktigaste utan det är deras position. Vilka positioner var infiltrerade och vad betyder det för vår historieskrivning, är frågor jag är intresserad av. Därför har jag valt att hålla namnen på de misstänkta för mig själv. Det var också ett av villkoren för att få se arkiven i källaren på polishuset…
Jag håller med dig om att det är personernas position som är det centrala. Men jag kan inte hjälpa att bli förundrad över att personer som har varit i "rikets tjänst" i den omfattningen kan göra en sån total helomvändning. Det känns nästan personligt när det rör sig om så höga tjänstemän. Men jag kan tänka mig att det är bra mycket enklare för en spion att röra sig fritt inom SÄPO än t.ex. inom KSI, som vad jag har förstått är en ganska begränsad avdelning inom MUST.
[forts nedan]
Att agenter infiltrerar statliga myndigheter, universitet etc med slappare säkerhetstänkande är dock inte lika förvånande. Något som jag däremot tycker är ganska förvånande är att "UD-tjänstemannen" (om vi ska kalla honom det) som för några år sedan lämnade ut känsliga uppgifter rörande EU (det va inte straffbart men högst anmärkningsvärt) faktiskt FORTFARANDE är anställd på UD. Man la ju locket på ganska snabbt så jag antar att "vi" har värvat honom som dubbelagent. Men även det finner jag väldigt konstigt. Det går ju inte att lita på någon som har dom tendenserna. Pengar i all ära.. men när allt kommer omkring så är det nog fortfarande ideologisk övertygelse som ligger till grund för att man tar såna beslut.
[forts nedan]
Du beskriver i ett avsnitt i slutet av "spionen på FRA" att Sverige trots sin neutralitet kontinuerligt har samarbetat med "främmande makt". Det är något som jag VET stämmer. Hur jag vet det kan jag dock inte gå in på. Men kontentan är att man förstår att Sverige har utgjort spelplanen för ett dolt frontkrig mellan amerikanarna och ryssarna under en ganska lång tid 😉
Jag funderar fortfarande över vad som är/inte är fiktion i din bok. Har du själv varit delaktig eller känner folk som har varit delaktiga i händelser som du beskriver så får du ge dom/dig själv ett stort tack! Fler som er!
Det är inte organisationer som skyddar Sverige utan individer 😉
/C
Skriv något här!Jag har för övrigt strax läst färdigt din bok (väldigt välskriven och inte alls lika flummig som Jan Guillous böcker kan vara. Jan ska ju alltid mala på nått så in i helvete kring onödiga detaljer) och i den så är scenariot ju tvärtom. Där är det SSI och Loklinth som är bad guys (i och med att dom inte drar sig för att använda allt dom har i arsenalen) och SÄPO som är good guys. Menar du att verkligheten är tvärtom? Jag förstår att du har begränsade möjligheter att svara men om du har tid och möjlighet så får du gärna leka lite diplomat och ge mig oprecisa svar 😉
Jag ser med glädje fram emot nästkommande böcker!
/C
Har precis snubblat över din sida och läser med stort intresse. Ser ut som jag allt får ta och bege mig till närmaste bokhandel snarast. Hoppas på mer intressant och debattväckande inlägg. Tack.
Samma här, hittadedin sida och börjad mycket ivrigt att läsa den! 🙂
Tack!
Ännu någon kommentar/fråga i gammalt inlägg.
Spännande om det kommer mer kring Tore rent allmänt i framtiden. Tidigare hade P3 dokumentär extramaterial med honom till Wennerstöm/Berling.(om jag inte minns fel)
Men nu till något som kanske går att kommentera. (Ursäkta frågan om det kommer senare i material jag inte hunnit läst).
Min fundering gällande DC3'an (och allt ormande från officiellt håll) är, varför fortsatt känsligt område? Vart klämmer denna sko?
1. Personerna är väl urtiden sett till aktivitet?
2. Folket, gräsrotspolitiker och media verkar ju bry sig mer om banaliteter, och ställer inte särskilt provocerande frågor. En utvikning till saudi-fabriken. Det diskuterade verkar ju var export till diktatur eller ej, är saudi det? Osv. Populistiskt fint i 3min debatt i morgonsoffan. Men hur är det med frågor om hur genomförande och rikets lag och funktioner samspelar i ärendet verkar ha lägre prio? Var kommer pengarna ifrån, varför, och får man göra så rent konkret? Dessa frågor borde inte fastna i samma etiska populism, det är mer ok/eller ej.
3. Eller är det frågan om eventuella överlevande i Gulag, som då kan skapa en otrevlig opinion? Som i sin tur kan börja skada/ifrågasätta ansvariga /systemet. Själv känner jag att just här finns en känslomässig bit som kan anslå Svensson i allmänhet, mer än skuggspelet som få vill/orkar fundera över. Tänker här på G.Ws tes om vikten om hur svensken uppfattar Sverige.
Kanske hände det sig så att de omkomna som inte återfunnits plockades upp och hamnade i fångläger. När tillräckligt lång tid förflutit så är det genant om det skulle bli känt hos allmänheten. Detta varaesig "några få i Sverige" känt till det eller ej. Tänk er att det skulle bli känt idag: Man skulle börja leta efter begravningsplatser, kräva minnesstenar, vitböcker, osv. Inte vill riksföreståndaren och hans kumpaner syssla med sådant. 60 års hemligstämpling? Och jag undrar om ngn vet VILKA dokument som fortfarande är hemlisar? Vad omfattar dessa? Antal sidor? Kartor?
Thomas Lindblad
Du skriver "Ur marinövningsdokumentets 75 sidor, som även benämns Sovjetiska Norra Östersjömarinens verksamhet 9-20 juni 1952, hittade jag…" och då undrarjag att om detta dokument inte är hemligt: finns det tillgängligt? Vore intresserad av en kopia!
Hälsn // Thomas