Den amerikanska signalspaningsutrustningen, APR-9
FRA hävdar att de aldrig ljuger, luras eller kommer med falska uppgifter. Redan det är en lögn…
Alla på FRA ljuger förstås inte. De flesta är duktiga, ärliga och kompetenta men jag känner även korrupta, falska och oärliga individer.
Jag ska förklara min kontroversiella ståndpunkt genom att ge ett exempel från DC-3 utredningen som jag, av naturliga skäl, kan på mina fem fingrar. Det finns tre viktiga punkter som hela tiden och med starka resurser mörklagts eller vilseletts genom desinformation. Det här handlar om den första av de tre och låt mig återkomma till de andra.
Händelsen känns extra aktuell i och med de läckta WikiLeaks-dokumenten eftersom den visar på FRA:s nära kontakter och undergivenhet gentemot militäralliansen Nato. Befälhavaren på signalspaningsfartyget Orion sa en gång till mig:
FRA är en filial till NSA.
Kanske att dra alla över en kam men jag börjar förstå vad han menade.
En liten elektronisk apparat med benämningen APR-9
År 2003, efter fyndet av DC-3:an, började en långtgående undersökning av både flygplansvraket och själva händelsen. Undersökningen kallar jag fortsättningsvis Haveriutredningen. Göran Perssons regering tillsammans med ÖB Håkan Syrén tyckte att vi skulle gå till botten med den ”äntligen återfunna DC-3:an”. Vraket skulle bärgas och en ny haveriutredning, tillsättas för en kostnad av flera miljoner, och med uppdraget att ta reda på allt som gick att ta reda på, utom varför DC-3:an sköts ned!? Det låg utanför utrednings-uppdraget, fick jag höra då jag anslöt till utredningen som ”historisk expert”. Jag fick arvode mot att jag bidrog med vad jag visste om DC-3 händelsen. En stor ära och ett stort ansvar tyckte jag då, 2004. Förutom den underliga uppmaningen att inte forska i det mest väsentliga, varför planet sköts ned, fick jag den grundligaste sekretess-briefingen jag någonsin upplevt. Jag hade trots allt haft flera uppdrag i försvaret tidigare, bland annat som stamanställd flygofficer. Jag fick reda på att jag riskerade fängelse om jag berättade om utredningen utan deras tillstånd och jag fick också skriva på ett livstids tystnadslöfte som jag förmodligen fortfarande lyder under. Därför är det jag beskriver från och med nu hemligt!
En professor på FOA (FOI idag) hade hört av sig till haveriutredningen med ett sensationellt avslöjande. Mannen i fråga var gammal och svag och hade ruvat länge på de uppgifter han nu ville berätta före sin död. Men innan jag går vidare behövs lite bakgrundsinformation för att bättre förstå sammanhanget:
DC-3:an hade uppdraget att spana på sovjetiska militära installationer och fartygsrörelser på östra Östersjön. Jag skriver spana för att det rörde sig om allt från optisk spaning, fotospaning, kommunikationsspaning och teknisk signalspaning. Det som var aktuellt på försommaren ‘52 var ett nytt sovjetiskt radarsikte som höll på att utvecklas till det supermoderna sovjetiska jaktflygplanet, MiG-17. Radarsikte var en helt ny företeelse i början av 1952 och en stor hemlighet på båda sidor järnridån. Med ett fungerande jaktradarsikte kunde de sovjetiska jaktflygplanen nedkämpa Natos strategiska bombflyg även i mörker och i moln. En solklar förflyttning av terrorbalansen i sovjetisk favör. Nato var givetvis mycket angelägna om att få reda på så mycket som möjligt om detta sikte och ännu hellre erhålla dess radar-signatur. Kunde man läsa in frekvenserna och karaktären på siktet skulle man snabbt kunna tillverka radarvarnare och störsändare till sitt strategiska bombflyg. Uppgiften lades på Svenska flygvapnet i samarbete med FRA och den militära underrättelsetjänsten.
Sagt och gjort, från och med november 1951 började DC-3:an att signalspana huvudsakligen öster om Gotland där utprovningarna av det nya radarsiktet gjordes. Siktet som fanns på en MiG-15 kunde bara avslöjas med hjälp av en unik amerikansk signalspanings-apparat vid namn, APR-9.
Jag hade personligen redan i ett tidigt skede misstänkt att APR-9:an varit ombord på DC-3:an men mött massivt motstånd från svenska Nato-anhängare, däribland FRA:s dåvarande generaldirektör. Det dementerades friskt och där stod jag som ensam ”expert”…
När jag kom underfund med att även denna haveriutredning var toppstyrd, bestämde jag mig för att inte sälla mig till anhängarskaran. För min egen, för sanningen och framförallt för de anhörigas skull! De hade rätt att få veta vad deras fäder var ute på för uppdrag – som tog deras liv.
Till slut i min hopplösa kamp erkände generaldirektören på FRA, efter att vid flera tillfällen ha motbevisats, att FRA mycket riktigt avslöjat ett nytt sovjetiskt radarsikte till MiG-17 försommaren 1952. Och att man tagit dess karakteristik. Men utrustningen som använts för detta hade förstås inte rört sig om den hemliga amerikanska APR-9 utan mindre avancerade radarvarnare. SUCK! Bara att kämpa vidare. Det kändes som att klä av en gås, en fjäder i taget.
Det fanns redan mycket dokumentation från FRA källor om den mytomspunna APR-9. FRA byrådirektören, Carl Axel Ekberg sade följande till UD:s DC-3 utredning 1992:
APR-9 var så avancerad att det fanns anledning att förmoda att Sovjetunionen önskade komma i besittning av ett exemplar.
Ekberg medgav också att det sannolikt fanns en APR-9 i Sverige vid tiden för nedskjutningen; en låneapparat från engelsmännen. Även chefen för försvarsstabens underrättelseavdelning, Smedmark berättade att ”Sovjet givetvis var angelägna om att komma åt vår utrustning [i DC-3:an]”. Han berättade också att av de handlingar han fått av FRA som chef för underrättelseavdelningen, framgick att FRA kände till både DC-3:ans rutt samt var själva nedskjutningen ägde rum. Han lade också till den nya uppgiften om ett amerikanskt flygplan som varit inne över Baltikum samtidigt som DC-3:an sköts ned (Smedmarks PM till UD:s DC-3 utredning).
Men nu tillbaka där vi började; den gamle mannen som på ålderns höst ville lätta sitt hjärta:
FOA direktören, professor Per-Olof Lundboms erkännande kom att bli det stora genombrottet i gåtan APR-9. Hans förtroliga uppgifter till DC-3 utredningen skulle hållas hemliga och det var en ren slump att jag fick tag i dem (numera finns de i utredningsmaterialet). Jag såg hans samtalsuppteckning på ett bord tillhörande en person inom haveriutredningen som jag väljer att inte namnge. Jag lade snabbt namnet på minnet eftersom jag förstod att jag inte skulle få ta del av informationen. Tack vare hans relativt ovanliga namn kunde jag ta reda på att han bodde på Lidingö. Jag åkte dit på vinst och förlust, fortfarande upprörd över försöket till mörkläggning. När jag ringde på ytterdörren till den lilla villan på södra Lidingö öppnade en gammal dam. Jag presenterade mig som tillhörande DC-3 utredningen och bad att få träffa hennes man Per-Olof Lundbom.
Per-Olof visade mig sin kopia av samtalsuppteckningen (bifogad PDF). Jag bad att få fotografera det historiska dokumentet. Han tillade att intervjuaren blandat ihop några saker men att uppteckningen i stort sett stämde.
Han berättar vidare att han arbetat i över trettio år på FOA och att han på morgonen då DC-3:an försvann sett en APR-9 utrustning ombord på planet. Per-Olof var helt säker på att utrustningen följt med DC-3:an till botten tillsammans med besättningen den 13 juni, 1952. Dessutom var han över i USA strax före nedskjutningen (maj 1952) och tittade på ytterligare en APR-9 som han fick hemskickad till Sverige. En apparat som senare gick till den engelska signalspaningsorganisationen GCHQ för att ersätta den förlorade. FOA hade nämligen lånat en APR-9 av dem. Han var mycket upphetsad när han berättade det här och jag förstod att det varit en livslång hemlighet som han burit på som han nu trodde sig släppa till det svenska folket. Lundbom säger i Haveriutredningens samtalsuppteckning:
”Min uppfattning var att den AN/APR-9 som jag såg, försvann med DC-3:an på havets botten.”
En kort tid efter mitt besök avled Per-Olof Lundbom. Det ska tilläggas att vi konverserade med hjälp av skrift eftersom Lundbom vid tidpunkten förlorat sin talförmåga.
Redan samma dag på kvällen fick jag en utskällning av FRA och de hotade med att om det skedde igen skulle de polisanmäla mig för hemfridsbrott. Jävligt obehagligt och ett första bevis på att de menade allvar i sina mörkläggnings-ambitioner. På vems uppdrag kan man fråga sig? Tydligen tog de allvarligt på Lundboms uppgifter. Jag är övertygad om att Haveriutredningen och FRA skulle gömt undan Lundboms vittnesmål och sedan skrivit något i stil med: ”Lundbom hade inget nytt att tillföra”. Istället, efter att jag tagit initiativet och träffat honom, blev den officiella versionen att han sannolikt blandat ihop dagar och platser. Rapporten lyder att Lundbom sagt sig sett APR-9 på Barkarby flygplats, vid ena intervjun och på Bromma vid den andra. Hela utredningen är trist nog full av liknande passusar så fort det hettar till och med den erfarenhet jag har idag tror jag att det är ett verk av några få med en annan agenda. De arbetar inte för Sveriges bästa, inte ens FRA:s utan sannolikt för militäralliansen Nato:s bästa.
Jag jobbade vidare i det tysta och fick en bra kontakt med Nils Johansson. Jag kände att jag behövde mer på fötterna för att övertyga om min ståndpunkt. Nils Johansson var chef över den signalspaningsgrupp som jobbade ombord på DC-3:an 1952 och han kunde givetvis allt om både tekniken och uppdragens art. Hans vittnesmål är intressant även om han inte berättade allt. Han förklarade ändå tydligt att det omöjligt gick att ta det sovjetiska radarsiktets karakteristik (eller fingeravtryck som det populärt kallas) utan en APR-9. Precis tvärtemot vad generaldirektören på FRA hävdat. Notera att enligt Nils Johansson var FRA:s kodbenämning på siktet, ALGREN. Med andra ord har APR-9 varit i FRA:s ägo redan på försommaren 1952, precis som FRA direktören Carl-Axel Ekberg sade 1991. Återigen tvärtemot den officiella version som faktiskt står att läsa på FRA:s hemsida, om de inte hunnit ändra…
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=vZFF5InKE24[/youtube]
Videointervju med Nils Johansson. Chef för DC-3 gruppen, 1952
Okunskap eller mörkläggning? Något att begrunda nästa gång ni besöker det fina DC-3 museet i Linköping. Den avgörande frågan till sist är! Om APR-9 var ombord DC-3:an den 13 juni 1952 – var tog den vägen?
(Mer information om APR-9 i detalj finns att läsa på Göran Janssons hemsida, signalspaning.se)
Intressant och avslöjande artikel. Men: "de hotade med att om det skedde igen skulle de polisanmäla mig för hemfridsbrott" – sa de verkligen så? Det är ju varken relevant, seriöst eller juridiskt genomförbart. Något bättre borde de väl ha att komma med?
Förmodligen ett uttryck för frustration och kanske lite panik. Diskussionen handlade om att jag trängt mig in hos Lundbom som var gammal och skröplig med ett oärligt uppsåt, vilket jag inte tycker jag gjorde. De släppte dessutom in mig (hans fru). Jag har varit runt hos många f d FRA och FOA anställda och det är inte så populärt i vissa kretsar. Exempelvis mina många besök hos Nils Johansson som du kan se på videon i inlägget. Men vad gör man inte för sanningen. AJ
Algren is the word,…eller snarare namnet. Ytterst intressant! Tack för att delar med dig, sanningen segrar alltid till sist. Det vet alla, så varför dessa dimridåer? Förhållandet till annan makt, eller förhållandet till folkhemmet?
Tack Lae! Vi får hoppas det. Varför kan inte Generaldirektören på FRA helt enkelt krypa till korset och berätta allt? FRA skulle få ett högre förtroende hos folket och de anställda skulle kanske bli stolta över sitt uppdrag men svaret är tyvärr att GD inte kan, eller inte vågar, ska jag säga. Han får inte släppa det här p g a påtryckningar från främmande makt. Han kan släppa det men då får han förmodligen sparken eller i värsta fall en plötslig hjärtattack. Så krasst är det. Svårt att tro men vi väntar på den första hjälten, Statsminister eller Generaldirektör, skit samma – väntad vare du… AJ
Och länkad varde du nu i väntan på detta, AJ
Det kan finns ett kontrakt skrivet – 100 år är en tidsrymd som man kan tänka sig kanske. Men jag är minst lika förvånad/förbannad att vi inte får tillgång till vår svenska historia. Den svenska offentliga traditionen av att ha två spelplaner, och därmed en stadfäst dubbelmoral, är mycket stark. Orden neutralitet och alliansfrihet är mantran som tuggats i decenier för folket – inte mycket av det som stämt när allt kommer omkring. Så hur håller vi kvar tron på det styrande? En sak är säker, inte med att hålla inne med detta.
Det har i samband med FRA-debatten framgått att den f.d. generaldirektören Per Kjellnäs inte direkt är den mest pålitlige tjänstemannen här i världen. Under FRA-debatten 2008 råkade Maud Olofsson prata bredvid mun och avslöja att FRA ägnat sig åt avlyssning i kabel ända in på 1990-talet då Televerket blev Telia. Detta förnekades omedelbart av Kjellnäs. Lite senare bekräftade dock Carl Bildt uppgifterna. I formell mening kanske FRA:s GD talade sanning. Det var Televerket som svarade för själva inhämtningen, och sedan överlämnades materialet till FRA. I den meningen sysslade alltså inte FRA med egen spaning i kabelnätet, men det är ju av underordnad betydelse. (forts i följande kommentar)
Det finns nog också all anledning att syna FRA:s eterspaning i sömmarna under 1980- och 1990-talet, då man tycks ha betraktat luften som fri och inhämtat det mesta man kommit över i eterburna civila nät, i satellit och radiolänk. Den förre överdirektören Anders Wik brukar stolt förklara att FRA avlyssnat internet så länge det har funnits, men då i etern. Även här kan man undra hur mycket av alla dessa uppgifter som sedan överförts till Nato genom åren. Och självklart finns det också väldiga integritetsaspekter på den där verksamheten när avlyssningen riktat sig mot enskilda. Men lägg märke till hur Sten Tolgfors till varje pris vill undvika en medborgarkommission som granskar FRA ur ett historiskt perspektiv. Senast saken var uppe i riksdagen hänvisade han till att våra relationer till andra länder skulle riskera att skadas. Och naturligtvis – vad skulle kunna vara värre än detta?
Det som förvånar mig är att, fortfarande år 2011 har ingen utredning gjorts av FRA.
Säpo och andra myndigheter genomlyses med jämna mellanrum. T o m CIA utreds. Det som slagit mig i min forskning av u-tjänsterna och säkerhetstjänsterna är det märkliga faktum, att det är en liten grupp människor som jobbat i ledande ställning i FRA i stort sett hela sin yrkesverksamma karriär, ibland över 40 år! Vore sensationellt om det inte uppstod makt o kompis-korruption i en sådan organisation.
Det kanske rent av är så att dessa människor du tänker på är bland dom 900 på den numera ökända Stasi-listan?
Det är inte omöjligt – snarare troligt. AJ
Har fått några mail från "initierade" som ställer frågan om APR-9 verkligen var lämpad för att gå DC-3:an?
Jag vet att den oftast gick på markstationerna men anledningen att FOA /FRA fick låna en maskin från GCHQ:s S-division var just att den skulle gå högt och nära den sovjetiska gränsen, och gärna dra på sig sovjetiskt jaktflyg. Ett radarsikte används ofta bara i anfallet. Det är ingen spaningsradar utan en målföljningsradar. Carl Axel Ekberg som var signalspaningschef på FRA sa följande till DC-3 utredningen 1992. Märk väl att detta avsnitt hemligstämplades direkt, 1992!!! Jag har fått ut det maskade avsnittet i samband med den senaste utredningen.
"Med APR-9 som var utomordentlig signalspaningsmaterial, var det möjligt att avlyssna ner mot 3cm bandet vilket var nödvändigt för att utröna om Sovjetunionen lyckats utveckla radarsikte för jaktplan. / — / Vid några flygningar sattes APR-9 in i DC-3:an men oftast användes den av de fasta markstationerna."
Jag börjar mer och mer luta åt att det är just APR-9:an som är nyckeln till att förstå hemlighetsmakeriet kring DC-3:an. Och om det är som jag tror – då förstår jag varför man än idag lägger ned stora resurser på att mörklägga det här. Mer om det snart. AJ
Angående frågan om APR-9 var lämpad för DC-3:an så kan jag nämna att "APR" står för:
Airborne Pulse Receiver"
Naivt! Sverige var av naturliga skäl samarbetande med NATO. Numera allmänt känt och även känt av sovjet genom KGB-spionerna S Åström och Wennerström.
Säkert har du alldeles rätt man ville ta reda på så mycket man kunde om radarsiktet.
Men I din harmsenhet glömmer du att det var helt legitimt på internationellt vatten.
DC3an borde ha skyddats av svenskt jaktflyg!
Sen är det ointressant vad utrustningen hette eller kom ifrån.
Syftet var helt legitimt och i enlighet med rikets behov. Allt däremot ar förräderi!!
Har på senare tid och något högre ålder börjat läsa så mycket man finner om Sveriges märkliga förhållande till Nato. Vi ska utåt sett vara neutrala men är i praktiken allt utom det. Vårt förhållande till grannen i öster är hela tiden balanserat på tunn lina, enkom för att hålla väst alliansen nöjda. Visserligen har vi genom det fått tillgång till utrustning vi för den tiden själva saknade – men till vilket pris.
Samtidigt är det så irriterande att både höra och se våra så kallade folkvalda stå i etern och ljuga folk rakt i ansiktet. Även Estonia katastrofen är med den nu kända smugglingen utav ryskt militärt material något som väl kan vara en händelse med liknande karaktär. Först säger både borgare och sossar att båten ska bärgas, för att senare ändra sig fullkomligt och helst vilja täcka över den med betong?? Vad vill man dölja? Litar numera inte ett skvatt på vår så kallade demokrati och dess falska svaga grund. Tacksam att det finns personer som med insikt är villiga att göra det som nödvändigt är. Synnerligen högintressant då man får en helt annan syn på livet som sådant.
Tyvärr tycks inte signalspaning.se vara aktiv längre.
För de ”radionördar” som är intresserade av tekniken inuti en APR-9 så laddades nyligen denna intressanta teardown av en APR-9 upp på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=4pnINOyuUo8
Och APR-9 står inte för ”airborne pulse receive” som någon skrev. Det är en klassificering som bygger på JETDS:
https://en.wikipedia.org/wiki/Joint_Electronics_Type_Designation_System
A=Piloted Aircraft, P= Radar,R=Receiving