Palme och KGB agenten Nikolaj Nejland

 

I dagarna publicerades två artiklar i Riksmedia som blir rena straffsparkar för det jag tänker skriva om. SvD och Expressen skriver om Tage Erlanders tidigare hemliga dagböcker som i dagarna ges ut i bokform och rör åren 1963-64. SvD berättar att Tage Erlander hade stora betänkligheter om den nyligen bortgångne diplomaten Sverker Åströms läggning som homosexuell, samt att Åström pekats ut som spion av det sovjetiska avhoppar-paret Petrov. Erlander beslutar att Åström ska placeras som FN ambassadör istället för på den känsliga posten som Kabinettssekreterare på UD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/astrom-i-spionfall_7601698.svd. Erlander skriver:

 

”Vid en sådan vägning kommer man nog till att han i FN gör oss de största tjänsterna samtidigt som vi tar de minsta riskerna”

 

FN tjänsten är uppenbarligen en sidosteppning av Åström vilket även Säpochefen Olof Frånstedt berättat för mig tidigare. Det här är visserligen inget nytt för varken dig eller mig då vi kommer ihåg min sommarspecial i år ”Sverker Åströms hemlighet” som rörde Sverker Åström och paret Petrovs utpekande av den svenske spionen ”Getingen”i Säpoarkivet. Läs artikeln här: https://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/ 

Det intressant kommer istället nu: I Expressen Kultur nyligen skriver en svensk kulturpersonlighet om samma dagböcker som SvD refererar till och vinklingen som görs är smått sensationell. Skribenten, som är den kände författaren Per Olov Enquist, skriver allt möjligt om dagboken och först i slutet av artikeln/recensionen kommer han fram till det som är själva scoopet i dagboken för åren 1963-64. Han skriver så här om det för statsminister Erlander så bekymmersamma fallet Getingen http://www.expressen.se/kultur/bocker/tage-erlander-dagbocker-1963-64/:

 

Chrusjtjov kommer på besök, man tar upp Raoul Wallenberg, naturligtvis. Men: hur med honom hantera Wennerströmfallet? Och är verkligen den främste och briljantaste diplomaten Åström pålitlig, och vem träffar han, och är han homosexuell? Nya regeringssammanträden om Åströms sexprofil. Till slut blir säkerhetspolisen säker, och ett dystert lugn sprider sig i regeringen. Ja, han är homosexuell. Ja, han är pålitlig. Nej, inte så pålitlig att han kan bli kabinettsekreterare. Inte än. Det blir han först 1972. Det hedrar Erlander att han under hela denna Åströmkris ilsket fnyser ”So what!” Och då kan man förlåta honom hans permanenta moraliska upprördhet över de dansande damernas nätstrumpor på Folkan. (kabinettssekreterare felstavat)

 

Jag har länge mött mörkläggningar i svensk media om de här spionaffärerna men P O Enquists tar nog priset. Han inte bara mörklägger och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt. I gammal god kalla kriget-anda. I hans tolkning heter det:

”Det hedrar Erlander att han under hela denna Åströmkris ilsket fnyser ”So what!”

Det är en helt felaktig tolkning men säkert medveten av Enquist. P O Enquist har nämligen sedan lång tid tillbaka haft ett gott samarbete med KGB. Jag ska berätta om det nu.

Men först till Lettland och Skangal för en bakgrund: Olof Palme föddes 1927 i Stockholm och växte upp på Östermalmsgatan i en överklassfamilj med lite brokig bakgrund. Olofs mamma Elisabeth hette von Knieriem innan hon gifte sig med Gunnar Palme, Olofs far. Mamman kom från en baltisk adelssläkt med tyskt ursprung och hon föddes 1890 på godset Peterhof i det gamla hertigdömet Kurland i det dåvarande Ryssland. Gården brändes ned till grunden under första världskriget och familjen hamnade så småningom på gården Skangal utanför Riga i Lettland. Under Olof Palmes barndom reste familjen ofta över Östersjön med båt och tillbringade somrarna där. Olof Palmes farmor, Hanna kom från den finska adelsläkten von Born och var gift med Sven Palme, således Olof Palmes farfar. Sven Palme var verkställande direktör i försäkringsbolaget Thule (nuvarande Skandia) och han efterträddes senare av Olof Palmes far Gunnar 1932. Olof Palme hade alltså invandrarbakgrund på både mammans sida, Lettisk och pappans sida vars mor var finska. Olof Palmes mor Elisabeth med sin tyskbaltiska härstamning var politiskt aktiv, ordförande i högerns kvinnoklubb på Östermalm och medlem i Tyska damklubben, Der Deutsche Frauenbund, av många kallad en nazistisk propagandaklubb i Sverige. De sydde bland annat kläder och skickade paket till tyska soldater vid fronten under andra världskriget.[1]

Olof Palme tillbringade sina barndomssomrar på Skangal i Lettland tillsammans med sin mors släkt.[2] Ungefär samtidigt i Riga växer en annan man upp som ska få betydelse för Olof Palme, nämligen Nikolaj Nejland. Han föds den 23 december 1930 i Riga. Sommaren 1938 då Olof Palme skriver brev hem om sina utfärder i Skangal är Nikolaj Nejland, 8 år. Nejlands familj härstammar från Ryssland och trots att Nikolaj var född och uppväxt i Lettland vägrade han under hela sitt liv att tala Lettiska utan valde istället ryskan.[3] Nikolaj Nejland hade efter andra världskriget liksom andra balter lärt sig anpassning och överlevnad och började 1947 studera juridik, 17 år gammal. Under efterkrigsåren i Lettland deporterades 200 000 människor, landsförrädare gentemot den sovjetiska garnisonen, Lettland. Den sovjetiska säkerhetstjänsten kämpade mot alla tänkbara förrädare ända tills de förintat all motståndskraft på den utbildade, borgerliga och patriotiska befolkningen. Man hade genomfört en mental etnisk rensning och Baltikum var åter under kontroll efter en kort period (ca 23 år) i oberoende.[4] Nejland blev snart medlem av Lettlands kommunistiska parti och sedan åklagare i Riga och dömde ut långa fängelsestraff, i vissa fall dödsstraff för sturska lettiska bönder som vägrade finna sig i de nya lettiska lagarna, dikterade av Lavrentij Beria i Moskva.[5] Nejland började studera landet Sverige och svenska språket vid universitetet i Riga 1953. Det var intensiva språkstudier med svenskfödda lärare. I KGB:s språklaboratorier fick han lyssna till den svenska radions nyhetsprogram, läsa svenska tidningar, böcker och studera Sveriges historia, ekonomi, politik och kultur.[6] 1961 är Nikolaj Nejland färdigutbildad och befordras till underrättelseofficer och utbildas under två år vid KGB-akademin i Moskva. Nikolaj har framtiden för sig. Han är redan vid den här tid öronmärkt för KGB:s första direktorat, Innostrannoje Upravlenije, den internationella avdelningen som bedriver spionage utomlands. Där tillhör han den tredje sektionen som omfattar, Skandinavien, England, Australien och Nya Zeeland. Hans uppdrag var att påverka Sveriges ledning och andra opinionsbildare. Som kuriosa skiljde han sig 1963 från sin dåvarande fru som anmälde honom för misshandel. Han ställdes inför partirättegång men frikändes och när han var klar med sin KGB utbildning gifte han om sig med en ung lettisk blondin, tjugo år gammal som lämpligt nog talade perfekt svenska! Förmodligen ett skenäktenskap, arrangerat av KGB.[7] Nejland placerades våren 1963 på en täckbefattning på den lettiska radions sändningar på svenska. Han deltog mellan 1964 och 1968 i en operation mot Sverige som gick ut på att dels tvätta bort såren efter den svenska baltutlämningen 1945, dels peka ut balterna som stred på den tyska sidan som krigsförbrytare och nazister, en viktig strategi från den sovjetiska ledningens sida.[8]

 

 

Imants Lesinskis, avhoppad lettisk KGB agent men med täckbefattning som journalist och författare berättade att han ålades av KGB att skriva sovjetvänliga artiklar och böcker under pseudonym. Bland annat under pseudonymen R Ievkalnis och han belönades 1975 med Lettlands stora journalistpris. Lesinskis har berättat hur de letter som lyckades överleva åren i Stalins läger under 1960-talet hänsynslöst utnyttjades i propagandasyfte. Han sökte upp och intervjuade många av dem som överlevt och i en artikelserie under flera år i Dzimtenes Balss fick de prisa ockupationsmakten Sovjetunionen. De fick för Lesinkis berätta hur rättvist och barmhärtigt de behandlats och hur de av Sovjet erbjudits chansen att börja ett nytt liv. Denna propagandakampanj riktades i första hand till de yngre flyktingarna och de ester, letter och litauer som fötts i exil och kampanjen togs emot väl.[9] Kampanjen ledde till att många andra generationers invandrare vände sina föräldrar ryggen under sina ungdomsår och många sår läktes aldrig igen. De balter som flytt för sitt liv fick uppleva att deras barn födda i exempelvis Sverige kallade dem för nazister eller fascister.

En författare som i viss utsträckning förmodligen omedvetet bidrog till det här var den kände svenske författaren P O Enquist med sin bok Legionärerna. Den utkom hösten 1968 och beskriver den så kallade ”sanningen om baltutlämningen”. Enquist beskriver baltutlämningen i en mer human dager än som tidigare framställts. Boken belönades med Nordiska Rådets litteraturpris och skar djupa sår i svensk-balternas själar. Enquist hade rest runt i Baltikum och gjort research för boken och fick där uppgifter om att det inte alls hade gått så illa för de balter som utvisats utan samtliga hade kort efteråt fått amnesti och levde nu lyckliga i sina hemländer. Enquists inte helt vetenskapliga research gick ut på att han intervjuade 14 av de utlämnade letterna som var handplockade av KGB och skrev med ledning av dessa intervjupersoner, sin prisbelönade bok.[10] I efterordet till pocketupplagan 1970 skrev Enquist de för en svensk-estländare, relativt provocerande raderna:

 

”De baltiska folken är delade: ett folk hemma, ett i exil. Båda har sin egen historieskrivning av det som skedde, båda är lika inflammerat känsliga för avvikelser från den rätta linjen.”[11]

 

KGB agenten Lesinskis berättar istället följande om P O Enqvist och hans bok Legionärerna:

 

”Tyvärr är mottagaren av det Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof Enquist en beklagansvärd desinformatör”[12] ”P O Enquist blev en måltavla för KGB redan i början av 60-talet. Nikolaj Nejland och Danis Goldbergis tilldelades uppdraget att hjärntvätta honom”.[13]

 

Vem kunde veta bättre än Lesinskis? Lesinskis var i Rom 1960 och bevakade de olympiska spelen för en sovjetisk tidnings räkning och hade samtidigt uppdraget av KGB att knyta kontakter med Australiensiska idrottsmän med lettiskt ursprung. Lesinskis som var en stark motståndare till den sovjetiska regimen i Lettland bestämde sig för att försöka hoppa av i Rom. Han klev in på den amerikanska ambassaden och begärde politisk asyl men CIA lyckades istället övertyga Lesinskis att han gjorde mest skada för den sovjetiska regimen genom att stanna kvar och arbeta för CIA. Lesinskis, då 28 år gammal reste hem igen som amerikansk dubbelagent. Våren 1978 tjänstgjorde Lesinskis på FN i New York som sovjetisk översättare men inofficiellt som KGB agent och fortfarande som dubbelagent åt CIA. Han bestämde sig för att hoppa av med sin familj då han kände att snaran började dras åt, speciellt efter General Arkady Shevchenkos avhopp i april 1978.  Lesinkis debriefades omedelbart och fick sedan leva under skydd av CIA på hemlig adress i Washingtons utkanter i Oakton Virginia. CIA varken bekräftar eller dementerar idag sitt samröre med familjen Lesinkis eftersom ärendet fortfarande är hemligstämplat. Men CIA:s presschef G. L Lamborn skrev ett brev efter Lesinskis död 1986 till ”American Latvian Association” med innehållet att Lesinskis, ”after his defection made a significant contribution to the U.S. government and this agency” (efter sitt avhopp gjort betydelsefulla insatser för den amerikanska myndigheten och CIA). Den som berättat Lesinskis historia är istället hans dotter, journalisten Ieva Lesinska för tidningen Laiks i Riga.[14]

 

P O Enquist hade blivit utsatt för en kupp enligt Lesinskis. Han vallades runt av KGB officerare i Baltikum under sin research och blev erbjuden tolk som tillhandahölls av KGB eftersom Enquist inte själv kunde något baltiskt språk. Den som var regissören bakom KGB-operationen mot Enquist var Palmes tennispartner på Kungliga, Nikolaj Nejland.[15] Han var chef över den tolk som hjälpte Enquist med hans research.[16] Tolken hette Erik Stombris och var en ”god vän till mig” medger Enquist i Dagens Nyheter i maj 1983.[17] KGB officeren Lesinskis hävdar att KGB med dess fria tillgång till hemliga arkiv och detaljerade register om Sovjetunionens befolkning 1960 bara kunde finna 44 av de 150 balter som utlämnats i livet.[18] När KGB majoren Lesinskis hoppade av i New York 1978 där han haft en täckbefattning i FN, kallade KGB omedelbart hem Nejland från Stockholm för att skydda honom. Lesinskis berättade för CIA om sina egna och Nejlands operationer i Sverige. CIA informerade sedan Säpo om de omfattande spionnäten i Sverige och uppgifter om Nejlands agenter.[19] Uppgifterna finns att hämta i Säpoarkivet för den som vill veta vilka svenskar som var Nejlands agenter. Lesinskis dömdes till döden i exil av KGB och trots att han fruktade KGB:s hämnd reste han till Sverige och skrev en serie på 58 artiklar som publicerades i den lettiska exiltidningen Laiks under åren 1979-80. Lesinskis avled plötsligt i en massiv hjärtattack i ett amerikanskt köpcenter under julen 1985.[20] Två månader senare mördades Olof Palme, en kylig, sen kväll i Stockholms city den 28 februari 1986.

 

 

Den här historien kommer somliga irriterat avskriva som propaganda. Och det har gjorts förr. Men varför ska vi inte tro på dessa herrar och damers många vittnesmål. De har trots allt levt under ett stort förtryck under många år och flera av dem har förlorat hälsa och i vissa fall sina liv, under tiden som P O Enquist levt tryggt och gott i Sverige för sina bokhonorar. Under det kalla kriget tystades exilbalterna ner i Sverige men idag borde vi kunna tala om det. Även P O Enquist! Det är han skyldig oss baltiska flyktingfamiljer. Jag går vidare med mina källor och citerar den tidigare beskrivna KGB chefen Oleg Gordievsky och märk väl: det här är citerat från en bok utgiven av svenska storförlaget Bonnier Fakta:

 

”Nejland kom från samma del av Lettland som Palmes mor. Han gjorde sig vän med Palme genom att spela på hans intresse för sina lettiska rötter och ordnade till och med så att Palme fick göra ett kort sentimentalt besök i Lettland. Han lyckades också arrangera regelbundna möten med en av Palmes främsta rådgivare i socialdemokratiska arbetarpartiet. KGB högkvarteret gjorde sig enormt besvär med att förse Nejland med sådana formuleringar av den sovjetiska politiken som de hoppades skulle vara tilltalande för Palme. Framför allt sedan han förlorat statsministerposten och hamnat i opposition (1976) tycktes han föredra den sovjetiska freds- och nedrustningspolitiken framför den amerikanska. Palmekommissionen, som bildades 1980 för att diskutera nedrustningsfrågor, var högt värderad i Moskva för sin kritik mot de amerikanska ställningstagandena.” [22]

 

Nicolaj Nejland APN

 

Här ett vittnesmål till:

 

De Sovjetiska APN-journalisterna är oftast underrättelseofficerare knutna till KGB:s linje X eller PR. Den förre chefen Nikolaj ”Kolja” Nejland var så framgångsrik i sin underrättelseverksamhet och agentvärvning att han tilläts stanna i två perioder om fyra år (i Sverige). Han befordrades vid sin återkomst till vice utrikesminister i Sovjet-Lettland. Nejland har senare (av Säpo) nekats inresa till Sverige. [22:2]

 

Och det kanske mest intressanta:

 

Olof Palmes äldre syster Catharina Palme gav 1999 ut en bok om familjen: ”Somrarna på Skangal”. En första version av boken trycktes redan 1982 då Olof Palme fortfarande var i livet, men var avsedd endast för familjen. Innehållet var då enligt omslagstexten KONFIDENTIELLT. I den offentliga utgåva som utkom 1999, hade vissa avsnitt redigerats bort. Bland annat det om den Sovjetiske diplomaten Nikolaj Nejland, utpekad som KGB agent. Nejland hade kontakter med Olof Palme och bland annat spelade de tennis tillsammans under Palmes tid som statsminister enligt boken. [22:3]

 

Genom ovanstående går det att utläsa hur en möjlig inflytelseagent sakta värvas. KGB liksom CIA är mycket skickliga på det här. Idag värvas exempelvis många inflytelseagenter i Mellanöstern som helt säkert är orsak till några av de många upplopp och proteströrelser där just nu. Det är samma effektiva metoder som användes under det kalla kriget. I Palmekommissionen som nämns av Gordievsky (amerikansk stavning) satt det en GRU agent, Milstein och en hög KGB representant, Arbatov. Palmekommissionen förordade den för Nato så fientliga och säkerhetspolitiskt ofördelaktiga kärnvapenfria zonen i Östersjön och Centraleuropa. Och att påstå att Palme inte blev påverkad av den här indoktrineringen av KGB och GRU:s kanske bästa agentvärvare, är naivt. Ingen kommer undan den utan att stänga av kontaktvägarna fullständigt. Det gjorde inte Olof Palme.

 

”I sina rapporter till KGB högkvarteret försökte Nejland ta åt sig äran för en stor del av Palmes sympati för den sovjetiska politiken. Krjutjkov (högste KGB chef för utrikes u-tjänsten) rapporterade till både Andropov och politbyrån att Palme visserligen inte var till fullo rekryterad som agent, men stod under KGB:s inflytande.”  [23]

 

Texten talar sitt tydliga språk. Tilläggas ska dock att Gordievsky även skriver att när Nejland lämnade Stockholm 1980, förlorade KGB sin direkta tillgång till Palme. Det är där som jag tror att Stasi eventuellt kan ha kommit in i bilden. Palme besökte Östtyskland i december 1984, han hyllades där som en kejsare och när han mördades 1986 drog Stasi igång en helt egen stor mordutredning för att försöka finna mördarna. Det går att läsa i Stasiarkivet. Stasi driver hårt tesen att det är en främmande säkerhetstjänst som mördat Palme. De sätter upp en egen Palmestab med namnet Avdelning XXII. Man kommer fram till att mordet är en enskild händelse och inte en mordvåg för att på bred front undanröja ledande politiker som stöder den sovjetiska fredspolitiken. Vidare skriver Stasi att de är förvånade över det taffliga svenska polisarbetet med en inkompetens som är misstänkt dålig, nästan likgiltig. Man skriver att många ledande svenska socialdemokrater är övertygade om att en västlig säkerhetstjänst ligger bakom mordet! (Björn Cederberg, Kamrat Spion sid 195-196) Till sist vill jag visa att det finns fler auktoriteter på området som bekräftar de här teorierna. Vår mest erkända forskare inom underrättelse- och säkerhetstjänst, professor Wilhelm Agrell skriver så här om Gordievskys uppgifter:

 

”1985 hoppade den sovjetiske KGB-residenten i London, Oleg Gordievskij av till väst. Gordievskij hade då redan i elva år arbetat som dubbelagent åt den brittiska underrättelsetjänsten. Med Gordievskijs avhopp fick väst en insyn i den sovjetiska underrättelsetjänsten i paritet med den insyn som general Sejnas avhopp gett i Warszawapaktens krigsplanläggning 1968. Gordievskij hade genom sin karriär inom KGB en omfattande kunskap om agenter och operationer på andra stationeringsorter, bland annat hade han arbetat med KGB:s hemliga operationer i Danmark på 1970-talet. Informationer från Gordievskij började snabbt delges också samarbetspartners, bland andra den svenska underrättelsetjänsten. ÖB Lennart Ljung fick den 10 september 1985 del av uppgifter som ”inte gällde den aktuella situationen” men som var av sådan vikt att han samma dag informerade både försvars- och utrikesministrarna. Varken Ljungs dagbok, som innehåller uppgifter om de åtgärder ÖB vidtog, eller andra källor preciserar emellertid vari denna anmärkningsvärda information bestod. I efterhand framgår det att Gordievskijs viktigaste uppgifter om Sverige handlade om den lettiske KGB-mannen Nikolaj Nejland.” [24]

 

 

Intressanta är att svenska försvars- och utrikesministrar vid den här tiden var Anders Thunborg och Lennart Bodström (far till Thomas Bodström). Visst, tänker du – men lyssna här: mindre än en månad efter det hemliga beskedet från ÖB till ministrarna, avsätter Palme först försvarsminister Anders Thunborg som försvinner helt ur politiken och sedan omplacerar han Bodström från utrikes- till utbildningsminister. Är det en tillfällighet att båda dessa ministrar som informerats av ÖB, tvingas avgå eller byta tjänst mindre än en månad efter att uppgifterna når dem? Eller avgår de rent av självmant? Redan ett år efter mordet uttalade sig Wilhelm Agrell i SVT om ett fosterländskt motiv. Ingen tog någon notis om Agrells teorier utan jakten på den ”ensamma galningen” som tagit över efter ”Holmérs PKK spår” fortsatte oförtrutet. Kanske är vi nu 25 år efter mordet mogna att omvärdera det som Agrell bara ett år efter mordet förstod att svenska folket varken orkade eller tilläts befatta sig med:

 

”Ett mord i fosterlandets tjänst är obehagligt att diskutera. Vore det sant skulle det skaka om det svenska samhället i grunden.” (Wilhelm Agrell för SVT Nyheter)

 

Se Wilhelm Agrell i Nyheterna: http://vimeo.com/21635841

Du bör också se det här TV4 programmet av Jonas Gummesson som rör Palmes relation till IB och Stay Behind (Arla Gryning). ”Spioner i folkhemmet” http://youtu.be/MPgTk0mlhYY  [youtube]http://youtu.be/MPgTk0mlhYY[/youtube]

 

[1] Olof Palmes ungdomsår, Gummesson 2001, sid 36.