Hårsfjärden 1982 – ett landsförräderi?

Idag tänkte jag ge er ett genuint vittnesmål från ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Det är en intervju jag gjorde för några år sedan med chefen för Mälstens minstation, Sven Olof Kviman. Mälstens minstation ligger i inloppet till Mysingen och Hårsfjärdenområdet i Stockholms södra skärgård och en kränkande ubåt måste ta sig förbi där för att komma ut från Hårsfjärdenområdet söderut. Sänktes eller skadades en ubåt i oktober 1982? Och släpptes en ubåt medvetet ut med hjälp av en Natoagent i den svenska försvarsledningen? Två viktiga frågor att få svar på om vi vill ha en korrekt analys av ubåtskränkningarna i Sverige på 1980-talet.

Jag tycker intervjun som kommer är ett utmärkt exempel på hur duktiga och kompetenta svenska officerare kämpade, slet och gjorde sin plikt för Sverige men fördes bakom ljuset av vissa av sina överordnade kollegor. Så är det nog – och frågan är vad som händer när det här en gång kommer ut till allmänheten? Kommer de inblandade att lynchas? Knappast men en och annan lägre officer skulle, vet jag, gärna se dem fastspända vid skampålen i åtminstone några dagar – kanske utanför slottet? Det är en pinsam historia för Sverige men en mycket viktig sådan att reda ut, om det kalla kriget överhuvudtaget ska kunna gå att analyseras och beskrivas för våra barn och barnbarn i framtiden.

Se sjökort över Hårsfjärdenområdet: http://kartor.eniro.se/m/nCL5E

Men låt oss ta det från början. Händelsen, som kanske är den mest allvarliga i svensk efterkrigshistoria, DC-3:an inräknad, drogs igång med följande observation i Hårsfjärden i oktober 1982. Två värnpliktiga på väg i en liten transportbåt mellan ön Märsgarn i Hårfjärden och Berga Örlogskolor på fastlandet, får syn på två mörka rör som drar upp 2-3 dm höga svallvågor, bara några meter från båten klockan 12.50 den första oktober 1982. Periskopen visar sig 3 dm över vattenytan och har ett inbördes mellanrum av ca 1-1,5 m. De har platta översidor, är mörka och rören har en diameter på ca 10 cm. Farten de gör genom vattnet är ca 5 knop, enligt rapporten. De två värnpliktiga observerar de mörka rören i ungefär en minut. Vid 18-tiden fyra dagar senare går en ubåt förbi Sandhamn med tornet i ytläge vid Skötkobben. Flera militärer observerar det svarta tornet och propellerströmmen och vittnar om att tornet ”ser ut som en stor ladugårdsdörr”. Tornet beskrivs som högre än brett. Kustartilleriet på Korsö tar fram skarpa granater för att lägga en matta över ubåten, men den dyker och en patrullbåt fäller två sjunkbomber mot den vid Farfarsgrundet. Djupet på platsen för båda observationerna är 37 meter.

Läs ubåtsrapporten från iakttagelsen på Hårsfjärden den 1 oktober 1982: Hårsfjärden observation 1 oktober

 

 

För några år sedan (oktober 2008) hälsade jag på överstelöjtnant Sven Olof Kviman och hans fru i deras vackra hem på Karlsudd utanför Vaxholm i Stockholms skärgård. Kviman som varit bataljonschef inom Kustartilleriet och ansågs under sin aktiva tid, vara en av försvarets ledande experter på undervattensmineringar och ubåtsjakt. Han var under Hårsfjärden-incidenten först chef vid Korsö, som hade förberett bekämpningen av en ubåt den 4 oktober, och från den 6 oktober tog han över ledningen vid Mälstens minstation. En minstation i inloppet till Mysingen och Hårsfjärden där ubåtsjaktens mest dramatiska händelser ägde rum i början av oktober 1982. Mälstens minstation sköt bl a av en krigsmina på hela 600 kg under en passerande ubåt den 11 oktober 1982 klockan 12.22.

Händelserna vid Hårsfjärden och Mälsten klassas bland experter som en av de mest dramatiska militära händelserna i Europa under det kalla kriget. Sverige försökte skada eller sänka flera inkräktande, fientliga ubåtar under de här två veckorna i början av oktober 1982. På förmiddagen den 11 oktober inrapporterades flera indikationer på att en ubåt var på väg söderut på Mysingen mot minspärren vid Mälsten. Mälsten är den sista utposten innan ubåtarna når öppet hav. Överstelöjtnant Sven Olof Kviman berättar om den dramatiska ubåtsjakten:

 

Video Kviman del 1: http://youtu.be/nKdLCIYwlog 

 

 

 

 

Som bevis för att en ubåt skadades vid Mälsten, ansågs vara en grön färgfläck som syntes på ytan ovanför minsprängningen alldeles efteråt, strax norr om minstationen den 11 oktober. Den gröna signalfläcken som misstänktes ha sänts upp från en skadad ubåt eller utlösts automatiskt på grund av den kraftiga detonationen, drev norrut med vinden. Ett av kustbevakningens flygplan SE-GYP såg och rapporterade den drivande gröna fläcken på radion. Fläcken låg då ca 500 meter norr om mineringen. Den här eventuella signalfläcken, från en förmodad ubåt i nöd, har diskuterats livligt genom åren. Marinens ubåtsexperter Emil Svensson och Bror Stefenson hävdar att fläcken inte var grön och således inte en signal. Hur de nu kan veta det?

Det som framkommit senare i ett hemligstämplat dokument (ubåtsutredningen 2001) är att förutom Kustbevakningens flygplan, rapporterade även en av Marinens egna helikoptrar in en grön fläck, 50 minuter senare. Det var helikoptern Y46 som rapporterade in en grön fläck som bredde ut sig nära platsen där minsprängningen hade skett. Också denna fläck drev norrut och var 1 timme senare närmare 1 km norr om Måsknuv. För att slå hål på Emil Svenssons påstående att det inte var en grön färgfläck tänkte jag referera till följande intervju med en flygarkollega som jag haft som styrman flera gånger inom civilflyget. Det är nämligen befälhavaren på Kustbevakningens flygplan SE-GYP, Mats Norderfeldt. Han som först såg den gröna fläcken från luften! Tilläggas ska också att det är betydligt lättare att se färgskillnader från luften än från sidan på land eller från ett fartyg. Utdrag ur min forskardagbok:

 

2006-10-19: Flög med styrman Mats Norderfeldt. Han har arbetat många år i Kustbevakningen som befälhavare på deras flygplan. Han berättade flera historier från 1980-talet när han var inblandad i ubåtsjakten. De hade IR utrustning och radar på sina flygplan. De kunde se vattenspår efter ubåtar men även ubåtstorn och de anlitades därför flitigt av Marinen och Must för spaning. Han berättade att han med 100% säkerhet sett en gul-grön fläck på vattnet (gult-grönt pulver) som de trodde kunde vara en signal från en skadad ubåt vid Mälsten, hösten 1982. Norderfeldt har vid tidigare tillfällen sett sådana signaler på vattnet vid övningar med Flygvapnet. Han flög vid observationstillfället kustbevakningens flygplan SE-GYP. Hela besättningen var överens om vad man observerat. De tog bilder från luften av fläcken och en rapport tillsammans med bilderna överlämnades personligen av besättningen till Försvarsstabens underrättelseavdelning på Högkvarteret. (intygas av Mats Norderfeldt efter uppläsning i telefon 2013-02-14)

 

 

 

Ytterligare bevis för en minsprängd ubåt är ljuden som uppsnappades och spelades in av undervattens-mikrofonanläggningen vid Mälsten efteråt och som analyserades av flera experter som säker ubåt. Ljuden analyserades som att reparationsarbeten pågick på en skadad/stillaliggande ubåt i närheten av Mälsten på kvällen och natten mot den 12 oktober. ”Reparationsarbetena” pågick i ca 12 timmar. Överbefälhavare Lennart Ljungs handskrivna dagbok säger följande för den 11 oktober 1982:

 

Minsprängning Mälsten – mitt under – grön fläck. Tills vidare förbud mot aktivering av mineringar intill dess undersökning gjorts. (ÖB MD)

 

Kvällen den 13 oktober bedöms minst en ubåt vara instängd i Hårsfjärdenområdet innanför Mälstens minstation. ÖB Lennart Ljung är på presskonferens på Berga och tar hand om världspressen. Han har delegerat befälet till försvarsstabschefen Bror Stefenson, och det är Stefenson som ger order om eldförbud för Mälsten, utan att den förberetts på försvarsstaben. Kl 01:00 ringer Stefenson till Ljung och berättade att alla system har indikerat ubåt. Därefter ger han åter eldtillstånd till Mälsten. Bror Stefenson ger alltså på eget bevåg minstationen Mälsten eldförbud klockan 20.05 den 13 oktober med hänvisning till mörker och risken att skada civila segel- och motorbåtar. Det som sedan händer är att en ubåt stilla passerar ut klockan 23.00. Endast tre timmar efter att ordern om eldförbud mottagits på Mälstens minstation. Ännu märkligare är att ytterligare drygt två timmar senare, klockan 01.05 (Mälstens krigsdagbok) får minstationen tillbaka sitt eldtillstånd. När den främmande ubåten redan passerat ut för länge sedan och totalt mörker fortfarande råder.

Högste chefen för Stockholms kustartilleri vid tillfället, överste Lars Hansson menar, att han tror att den som ger ordern, försvarsstabschefen Bror Stefenson, samarbetar med ryssarna och att Hansson själv ett tag överväger att låta bli att lyda ordern (Hårsfjärden, Tunander sid 146). Det vittnar inte minst om spänningen som denna händelse ger upphov till. Konteramiral Gunnar Grandin, skrev följande i marinens interna hemligstämplade rapport om Hårsfjärdenincidenten:

 

Vid ett par tillfällen kan order om eldförbud såväl avseende sjunkbombsinsats som minsprängningar verksamt ha bidragit till att ubåten(arna) undkom. (Chefen Marinen /Grandin 1982 sid 25)

 

Video Kviman del 2:  http://youtu.be/YWuqb-siPno

 

 

 

Analys: Vad tror vi om det här? Ja, går det att tro något annat, av en intelligent varelse, än att eldförbudet under fem timmar den 13 oktober 1982, berodde på att en ubåt medvetet släpptes ut från Hårsfjärden? Amiral Bror Stefenson som var Kungens adjutant åren 1990-97 och ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet 1987-92 är sannolikt ingen sovjetisk agent. Då återstår teorin att regeringen Palme som då precis tillträtt, gett Stefenson en personlig order om att avtrappa ubåtsjakten och släppa ut eventuella kvarvarande, instängda ubåtar. Svagheten i den teorin är att Bror Stefenson fortfarande idag hävdar, dels att det inte fanns någon skadad ubåt i Hårsfjärden, dels att ingen ubåt medvetet släpptes ut. Skulle han fortfarande göra det efter 30 år, tycker du, om det varit en sovjetisk ubåt? Så här uttalade sig Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar, överste Lars Hansson:

 

Mellan 1982 och 1985, när jag var chef för Stockholms kustartilleriförsvar, var det så många saker som hände där jag märkte att vår motståndare i förväg visste vilka drag vi skulle göra, och att det är många som tycker som jag. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att det finns någon eller några mellan mig och överbefälhavaren som läcker. (Under ytan, Tommy Lindfors 1996, sid 92)

 

 

En alternativ tes är att försvarsstabschefen Bror Stefenson på eget bevåg påverkade ÖB Ljung att stänga minlinjen för att släppa ut en Natoubåt. Jag tror på den tesen, vilket jag också tror mig veta att Sven Olof Kviman gör. Men hans officerslojalitet gör att han inte vill medge det officiellt och det har jag respekt för. Tilläggas kan, att Försvarsstabschefs-positionen i alla tider sedan Stay Behind infördes i Sverige på 1950-talet, varit Stay Behinds militäre befälhavare i landet. Det är inte heller första gången ÖB och försvarsstaben släpper en inkräktande ubåt. Vid Törefjärden i Norrbotten, sommaren 1987, släpptes en ubåt som den gången, då den körde ut ur den grunda fjärden, iakttogs av flera vittnen. Dessutom: i min första roman ”Spionen på FRA” inleds dramat med att minlinjen vid Råstens udde på Norra Singö, beordras att avaktiveras så att en ubåt kan ta sig ut från sitt instängda läge strax söder om Vässarö. En verklig händelse, även där med flera vittnen. Vad som sedan händer med den ubåten vid Singö kan du läsa om i min bok Spionen på FRA. Den incidenten går som en röd tråd genom hela min trilogi (Spionen på FRA, Landsförrädaren och Natoagenten).

 

 

Till sist ska jag berätta om en händelse under Hårsfjärden 1982 som inte är helt känd för allmänheten. Händelsen har stått beskriven i dagspressen men då inte i hela sin form som Ola Tunander grävt fram. Följande hände:
Den 7 oktober 1982. Hela världspressen är samlad vid Hårsfjärden i ett nyupprättat presscenter. Flera hundra journalister är samlade på Berga samtidigt som marinen jagar ubåtar långt inne i Musköbasen inom synhåll för journalisterna. Just då mitt under föreställningen och ubåtsjaktens mest dramatiska timmar, föreslår amiralerna Stefenson och Rudberg att man ska trappa ned jakten och minska på sjunkbombsfällningen. Så här står det i ÖB:s dagbok:

 

7 oktober kl 23.12: Från ÖB via MBÖ: återhållsamhet med sjunkbomber! Endast en i sänder mot säker indikation. För kustartilleriets minspärrtroppar: eldförbud …

7 oktober kl 23.26: Från ÖB: tills vidare eldförbud på alla mineringar. (ÖB:s Ljungs hemliga dagböcker Krigsarkivet)

 

Vad föranleder detta plötsliga eldförbud den 7 oktober kan man fråga sig? Ola Tunander skriver följande i sin bok Hårsfjärden sid 85: ”Överbefälhavaren gav order om eldförbud på rekommendation av försvarsstabschefen Stefenson.”

Två dagar senare rapporterar den italienska nyhetsbyrån ANSA att ett hemligt möte ägt rum mellan svenskarna och den kränkande makten. ANSA:s källa berättade senare för Tunander att mötet hade hållits mellan två eller tre svenska representanter, fyra amerikanska och en hög italiensk underrättelseofficer med namnet Accame. Två av amerikanarna var från den militära sidan och de andra två var civila, förmodligen CIA. Nyheten läckte ut följande dag och tidningarna skrev att Sverige hade hållit möte i Genéve med främmande makt om att släppa de instängda ubåtarna.Samtliga, inklusive jag själv, trodde då att den främmande makten var Sovjetunionen. Det intressanta är att enligt Tunanders källor så var de svenska representanterna inte från UD eller regeringen. De kom istället från militär och industriell sida. Det som stärker den bilden, är att Kabinettssekreteraren vid UD, Pierre Schori, dementerar att Sverige skulle haft samtal i Genéve med främmande makt (SvD 11/10-1982). Min tes är att de svenska representanterna kom från Deep State (den dolda staten) eller Stay Behind nätverket i landet som ingår i Deep State. Därför var inte Pierre Schori informerad.

 

 

Slutsats: En gissning är att Bror Stefenson agerade på uppdrag av främmande makt när han på eget initiativ beordrade eldförbud för Mälsten. Vilken makt det är vill jag inte skriva ut men den alerte kan ju gissa själv. Allt tyder på att Bror Stefenson snurrade upp en del officerare på läktaren. Inte bara de lojala och duktiga ubåtsjägarna på våra svenska örlogsfartyg utan även högre befäl och framförallt politikerna. Moderatledaren Ulf Adelsohn ringde exempelvis personligen till en lokal befälhavare i Hårsfjärden och undrade varför man inte lyckades sänka någon ubåt (ÖB:s dagböcker). Det tyder på att han förmodligen var helt ovetande om att det rörde sig om Natoubåtar. Men osvuret är bäst – det är en värld av speglar.

 

Vänligen, Anders Jallai.

 

 

Extramaterial: I följande PDF dokument finns utdrag ur ÖB Lennart Ljungs hemliga dagböcker från Krigsarkivet och som rör ubåtsincidenterna 1982. Av dem kan man möjligen tolka att ÖB inte visste vilken nation som kränkte oss. Lägg märke till hur många gånger Försvarsstabschefen Bror Stefenson förekommer i dagböckerna och i samtliga viktiga händelser under ubåtsjakten. Jag får nästan intrycket att det är han personligen som styr Sveriges försvar. Åtminstone går det att tolka att han agerar som en riktig ”Spin doctor”) OBS. Det är mina egna avskrifter av dagböckerna, varför enstaka fel kan ha smugit sig in. För forskare rekommenderar jag att själv begära ut dagböckerna på Krigsarkivet : Utdrag ÖB Lennart Ljungs hemliga dagböcker 1982

Läs överste Lars Hanssons debattartikel i Expressen: (f d chef Stockholms kustartilleriförsvar) http://www.expressen.se/debatt/de-doljer-sanningen-om-ubatsjakten/

Läs Lars Hanssons kommentarer angående ubåten som släpptes ut vid Mälsten: Lars.Hansson2.Eng

Läs professor Ola Tunanders analys av Hårsfjärden: Vrak (Utkast) Reviderad version

SOU 2001:85: http://www.regeringen.se/content/1/c4/37/38/eba06645.pdf

Se den här History Channel Dokumentären om ubåtsspionage, bl a i Sverige!