Wennerström – en kurir för världsfreden?

Dags för del tre i sommarens Wennerströmserie. Idag skriver jag om Wennerströms roll i ett större perspektiv och speciellt hans kontakter med USA. Min teori som jag beskriver i del ett och två av den här serien (se tidigare inlägg) är att Wennerström agerade som en falsk amerikansk agent – eller dubbelagent. På KGB/GRU:s uppdrag infiltrerade Wennerström Sovjets fiender som var Nazityskland under kriget och senare under det kalla kriget; USA och ännu senare; USA:s hemliga allianspartner – Sverige. Wennerströms spioneri började långt tidigare än 1948 som officiellt uppgivits. Sannolikt påbörjades värvningen av honom redan så tidigt som 1933 då han besökte Riga för att specialstudera det ryska språket. Åtminstone är det vad han själv säger om sin resa till Riga:

”En gång införd i (KGB) kartoteket så …” 

Stig Wennerström började som fänrik i flottan 1929. 1931 antogs han för flygutbildning i Flygvapnet och under kriget 1940-41 placerades han i Moskva som militärattaché för första gången. 1948 återvände Wennerström till Moskva för en andra tjänstgöring på Sveriges Moskvaambassad. Det var nu Wennerström började bygga upp sin ställning som ”toppagent” inom GRU och som han vid den här tiden sannolikt överförts till under ett möte 1949 i Silverskogen utanför Moskva. Wennerström blev som han själv säger: ”Generalmajor inom GRU med toppagents befogenheter” 1949. Vilket enbart det bevisar att han måste ha blivit värvad långt innan 1948 som är året som anges i domen mot honom. I Moskva spionerade Wennerström mot Nato genom deras olika ambassader och han byggde upp ett nätverk av kontakter bland de utländska ambassadtjänstemännen på väst-ambassaderna. Det går att läsa ut i Säpo-förhören med honom. Han fick som Sovjetisk agent resa relativt fritt inom Sovjetunionen, vilket annars skulle ha varit omöjligt för en utländsk attaché.

Jag umgicks mycket med den brittiske flygattachén i Moskva och annan Nato personal. Jag hade fått uppdraget av mina kontaktmän (GRU) att ta reda på så mycket som möjligt om Nato:s bombmål i Sovjetunionen”, säger Wennerström.

Wennerström fick reda på att uppgifterna som Nato:s attachéer och spioner fick tag i var av pusselkaraktär men alla källor sammantaget, gav en bra bild av Sovjets luftförsvar. USA ansåg däremot inte att spionernas verksamhet räckte som enda underrättelsekälla utan man började omkring 1950 att flyga in över Sovjet med flygplan av typen RB-36, mycket stora 6-motoriga flygplan. Sovjet började då att bekämpa amerikanskt spaningsflyg (och en svenskt – DC-3) och taktiken lades snart om till  den så kallade ballongperioden, amerikanska luftballonger som seglade in över Sovjet med kamera och positionsbestämning (stjärnnavigering) och senare efter ballongerna kom de mycket högt flygande U2-spaningsplanen.

 

”Alla mina uppdrag i Sovjet handlade om införskaffande av uppgifter för bombmål. Exempelvis fabriker, kraftverk, luftförsvarsanläggningar o s v. Det fanns en lägeskarta på den amerikanska ambassaden i Moskva där alla bombmål mm fanns antecknade. Jag lyckades ge ryssarna en kopia av denna lägeskarta och det lyfte upp mig som toppagent inom GRU, vilket i sin tur innebar att jag fick självständiga uppdrag och ej detaljuppdrag utan jag kunde själv bestämma vad jag skulle spionera på och jag fick fri befogenhet över penningmedel som bland annat kunde användas till mutor, resor mm. Tiden för detta var i slutet av 1949. Under den här tiden var det inget spioneri mot Sverige utan mot NATO och främst USA”, säger Wennerstöm.

”Sovjet hade lagt om sin krigsplanläggning från markförsvar till luftförsvar och jag fick i uppdrag att ta reda på så mycket som möjligt om engelsmännens luftförsvar som vid den tiden var det mest utvecklade i världen. Jag fick också i uppdrag att skaffa upplysningar om det taktiska bombflygets utveckling i NATO eftersom detta oroade ryssarna mycket. Eftersom jag var flygofficer så passade detta uppdrag utomordentligt för mig.”

BAKGRUND: Efter krigsslutet var båda sidor, USA och Sovjetunionen mycket intresserade av den tyska robottekniken. I Tyskland hade robottekniken utvecklats snabbt i krigets slutskede med exempelvis V2 robotarna som skjutits långväga mot engelska mål exempelvis London. Man hade också en utveckling av robotar som skulle kunna skjutas mot USA från Europa. Båda sidorna hade kommit över information om dessa utvecklingsprojekt i Tyskland i krigsslutet och man bevakade varandra noggrant för att se hur långt motsidan kommit i denna utveckling. Sovjet hade inga möjligheter att tävla med det amerikanska långväga strategiska bombflyget. Amerikanarna låg långt före och dessutom hade Sovjetunionen inte tillgång till de framskjutna baser som USA hade runt hela Sovjetunionens gräns. Sovjet bestämde tidigt att vidareutveckla det Tyska robotprojektet från andra världskriget för att på så sätt kunna nå in med sina kärnvapen över USA:s gränser; det vill säga med medel- och långdistansrobotar.

Sverdlov klass, robot-kryssare, Alexandr Suvorov

Sovjetunionen visste att om man omedelbart började vidareutveckla de tyska långdistansrobotarna från kriget, hade man möjlighet att komma före USA, vilket hade högsta prioritet i Moskva för där ville de snabbt jämna ut det amerikanska försprånget inom det strategiska bombflyget. Robotarna skulle så småningom komma att förses med kärnstridspetsar. Det sovjetiska försvaret blev vid den här tiden inriktat på utveckling av ubåtar och långdistansrobotar. Från början placerade man ut de nya robotarna på land eller i vissa fall på ytfartyg. De första fartygen som permanent utrustades med robotar var de lätta kryssarna av Sverdlov klass. De började utvecklas 1948 och det första fartyget som sjösattes var, Dzerzhinsky; i maj 1952. Den sista Sverdlovkryssaren, Tallinn sjösattes den 28 maj 1954 och var den artonde i ordningen men togs aldrig i tjänst eftersom tidigare samma år hade det beslutats av den Sovjetiska ledningen att starta utveckling av en ny ubåt med möjlighet att avfyra kärnvapenrobotar. Projektet benämndes OKB-16 och ubåten som utvecklades var den kända Golf-klass ubåten. Ubåten som bar kärnvapenrobotar och baserades i Östersjön så sent som på 1980-talet.

Sovjetisk ubåt GOLF II klass

I mars 1956 påbörjades byggandet av den första Golf-klass ubåten och den sjösattes och togs i tjänst 1958. Ubåten gjorde 15 knop i ytläge och 12,5 i undervattensläge. Maxdjupet var 300 meter och Golf-ubåten kunde avfyra robotar från 40-50 meters djup i 4 knops fart. Fantastiska prestanda för den tiden som så småningom möjliggjorde placeringar av kärnvapenrobotarna på dolda ubåtar istället för stora ytfartyg som Sverdlov.
Golf ubåtarna kom senare att spela en roll i den välkända så kallade Kuba- krisen. I maj 1962 beslutade Moskva att placera militära styrkor på Kuba och bland annat 7 stycken Golfubåtar ingick i denna plan.

Moskva låg följaktligen lång framme när det gällde långdistansrobotar och Nato var självfallet mycket intresserade av att ta del av den här utvecklingen. USA gjorde allt de förmådde för att hålla ögonen på Ryssarna och framför allt Östersjömarinen var av stort intresse eftersom en stor del av Sovjets marina utveckling föregick vid Östersjöns hamnstäder; Leningrad och Kaliningrad.
Den 13 juni 1952, dagen då DC-3:an sköts ned var det första Sverdlov fartyget, Dzerzhinsky ute på en övning för första gången sedan den tagits i tjänst och intresset från svensk och amerikansk sida var själfallet mycket stort. DC-3:an fick uppdraget att signalspana på den nya supermoderna Sovjetiska robotkryssaren. Sannolikt i samarbete med USA. Se mitt inlägg: https://www.jallai.se/2010/12/apr9-amerikan-som-gackat-sen-1952/ 

DC-3:ans flygväg den 13.6.52. Karta FRA

Wennerström säger att Sovjetiska nedskjutningar av amerikanska signalspaningsplan i närheten av Sovjetiskt territorium i början av femtiotalet berodde på att USA spanade mot Sovjets kärnvapenförsvar, det vill säga deras radar- och radioanläggningar. Den Sovjetiska ledningen tog då den diplomatiska risken att skjuta ned flygplanen eftersom de utgjorde ett stort hot mot Sovjetunionens säkerhet. Det låter logiskt men grymt. Trots det; kan det ändå finnas ett förmildrande skäl för Sovjet att skjuta ned exempelvis DC-3:an.
Det fanns enligt överste Sjinkarenko, mannen som beordrade nedskjutningen av DC-3:an, goda underrättelser genom KGB om det svenska spaningsplanets uppdrag, utrustning och personal. Alltså DC-3:an som så småningom den också sköts ned. Man kan undrar vad Sjinkarenko menade med personal? Sannolikt menade han den amerikanska operatören/observatören som sägs ha befunnit sig ombord. Se mitt inlägg: https://www.jallai.se/2011/02/dc-3ans-nionde-fallskarm/

Wennerström har hela tiden hävdat att han arbetade åt både USA och Sovjet under sin tid i Moskva 1949-1952. Han säger att han i början av sin Moskva tjänstgöring helt var inriktad på spioneri för Nato men efterhand, med insyn bakom kulisserna på båda sidor, så hade sympatierna skjutits över på sovjetisk sida då han tydligt märkte att den ryska underrättelse-tjänsten arbetade i defensivt syfte och den amerikanska i offensivt.

”Jag förblev sålunda dubbelagent. Jag kom att betrakta min verksamhet för amerikanarna som ett förträffligt medel för att nå bättre resultat för den ryska underrättelsetjänsten. Jag nämnde däremot inget till min ryske kontaktman om mitt förhållande till amerikanarna.”

Det här påståendet är förmodligen inte helt sant. Wennerström jobbade visserligen för amerikanarna men på uppdrag av KGB och GRU. Och det är just det som är den heta potatisen i hela Wennerströmutredningen och frågan är om han inte blev ombedd av sina militära befäl och USA-kontakter att säga så här? Delar av dessa förhörsavsnitt visar det genom att de har stämplats som kvalificerat hemliga. Ytterst få har fått ta del av dessa uppgifter i förhören med Wennerström och sannolikt är det anledningen till att CIA gjort en egen Wennerström-utredning. Wennerström var en dubbelagent. USA och dess agenter i Sverige trodde att han gick deras ärenden men han grundlurade sannolikt CIA. Han gav USA och dess allierade påhittade uppgifter om exempelvis Sovjets militära styrka. Wennerström ställde till mer skada för USA än för Sverige, den saken är klar. Dessutom pekar uppgifterna som jag fått från Mr X (en av Wennerströms medhjälpare) på att informationen Wennerström fick från Mr X och FRA till stor del var Nato-underrättelser som FRA fått som underrättelser från Brittiska GCHQ och Amerikanska NSA. Uppgifter som av FRA-chefen Mr X i hemlighet placerade i Wennerströms plåtskåp i hans städskrubb i villan på Skirnervägen i Djursholm åren 1958-62. I nästa avsnitt ska jag äntligen komma in på Mr X och Wennerströms hemliga medhjälpare. De medhjälpare som Säpo aldrig lyckades gripa. Dessutom ska jag för första gången bevisa att Wennerström dels påbörjade sitt spioneri betydligt tidigare än 1948 och dels ge er bevis för själva anledningen till varför han spionerade för Sovjet. Till dess: TREVLIG HELG!

Er informationsbärare i underrättelse-diset, Anders Jallai

Källor: Säpoarkivet P4599, förhör Wennerström;  Wennerströms memoarer: Från början till slutet, Wennerström 1972;  Intervjuer med Mr X på FRA 2006-2007.

EXTRAMATERIAL: Lyssna på ett hemligstämplat avsnitt ur förhören med Wennerström rörande FRA och DC-3 flygningarna. Så här lät Wennerström: Wennerström 2 mp3