Cats Falck: Bakgrund till Mördarkommandot del 2. GRU-agenten Richard Müller

Mördarkommandot, omslagsbild TT

Bakgrund till Mördarkommandot del 2: Vem var Richard Müller?

I Mördarkommandot förekommer en person som heter Richard Müller. Han gick under det namnet under 1980-talet, men vi vet inte om det är hans riktiga namn, eller om det är ett så kallat agent-alias. Müller som sannolikt var rysk illegalist i Västtyskland var tekniksmugglare och hade en mycket viktig position inom öststatsspioneriet, speciellt under senare delen av kalla kriget då USA började dra åt tumskruvarna ordentligt genom att stoppa all teknik-export till Warszawapakten. Målet USAs president Ronald Reagan hade var att försöka svälta ut Sovjetunionen och dess allierade på högteknologi och framförallt datorer som var under stark utveckling vid den här tiden. Huvudsakligen kom högteknologin från USA i form av stordatorer och mjukvaror. Öst skulle inte ges möjligheten att kapprusta med USA och Nato, varken på det civila eller militära området. Därför var Müller och hans ljusskygga verksamhet livsviktig för Warszawapakten. GRU-illegalisten Müller var spindeln i nätet och den som Rapport-journalisten Cats Falck först och främst undersökte i sitt reportage om tekniksmuggling till Öststaterna. Det går att se i hennes anteckningar som finns i polisutredningen.

Richard Müller svartlistad för påstått illegal handel med öststaterna jan-81. / — / Richard Müller jagad i ett halvår av amerikanska agenter. Müller eventuellt haft kontakter med Sydafrikanska intressen. (Polisutredning om Cats Falck, Sammandrag av Cats Falcks anteckningar sid 1)

Müllers legend säger att han var född i Berlin 1942. Men västtyska medier har inte funnit några papper som styrker det. De hittar inga skolbetyg, läkarjournaler, släktingar, barndomsvänner eller födelseattester, vilket tyder på att hans bakgrund sannolikt är uppdiktad och falsk; en så kallad spion-legend tillhörande en rysk illegalist, eller sovande agent som ofta är ett uttryck som används i media. Men sov gjorde inte Richard Müller. Långt ifrån. Med största sannolik tillhörde han KGB:s linje X vid den här tiden. Enligt uppgifter i det numer öppna Stasiarkivet tillhörde han även Sovjets militära underrättelsetjänst GRU. Han hade kodnamnet ”Mister” i Stasiarkivet. Linje X var KGB:s avdelning som spionerade och stal teknik från utlandet. Müller hade av allt att döma samma uppdrag och anställning som den kände KGB-avhopparen Vladimir Vetrov alias Farewell https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vetrov.

Müller dök upp för första gången 1967, då som västtysk affärsman i Zürich. Han var enligt sin legend vid den här tiden 25 år gammal men redan en förmögen affärsman. Han ägde flera bolag i Schweiz, Västtyskland och Benelux-länderna och var dessutom delägare i ett ungerskt dataföretag. Han var välutbildad och kunnig i elektronik och data. Enligt vissa uppgifter i media hade han utbildats i datateknik i den för västerlänningar stängda elektronikstaden Zelenograd, fyra mil utanför Moskva. Zelenograd var Sovjets motsvarighet till Silicon Valley i USA. I början av 1970-talet flyttade Müller sin verksamhet till USA. Enligt hans falska pass var han västtysk medborgare och USA satte vid den här tiden inga hinder för hans etablering eftersom han kom från ett Nato-land. Müller bosatte sig mitt i Silicon Valley i Kalifornien. Där startade han flera tech-bolag som köpte och sålde utrustning för tillverkning av halvledare, data-chips och avancerad datateknik. Tekniken skickades sedan på omvägar till Moskva. Bland annat skeppades produkterna via Sverige, Schweiz och Sydafrika. Müller startade mängder av brevlådeföretag och använde sig av flera speditörer för att dölja transporterna. Den 5 maj 1975 avslöjades Müller av amerikanska myndigheter och han åtalades tillsammans med sina amerikanska kompanjoner för brott mot exportlagen. Müller hann precis fly USA innan den amerikanska polisen och tullen slog till mot hans företag. Müller bosatte sig då i Jesteburg utanför Hamburg. Han köpte en stor gård med hundratals hästar och i garaget hade han en Ferrari och en Porsche av senaste årsmodeller. Han köpte även den tremastade lustjakten Tonga av Monacos furst Rainier. Den kom att ses förtöjd i någon av Stockholms skärgårds vikar de kommande åren då han befann sig i Sverige. Müller tjänade vid den här tiden runt 20 miljoner kronor om året vilket motsvarar runt 130 miljoner i dagens penningvärde. Alla pengar går via hans företag i Schweiz.

Richard Müller

1982 flyttade Müller sin verksamhet till Sydafrika. Han köpte en stor vingård utanför Kapstaden. Müller som numer var svartlistad i USA fortsatte sin verksamhet genom olika bulvaner. Han fortsatte köpa och förse östblocket med datorer och annan viktig teknik från USA. Genom sitt företag Micro Electronics Research Institute i Kapstaden köpte han tillsammans med svenska kompanjoner en komplett elektronisk fabrik med utrustning från bland annat amerikanska Digital Equipment för tillverkning av avancerade datorer och styrsystem. Officiellt skulle utrustningen användas i Sydafrika. Sydafrikanska myndigheter visste inte vid den här tiden, 1982 att Müller var en sovjetisk och östtysk agent och hans etablering och affärer i Sydafrika gick lysande. Han byggde tillsammans med bulvanen Dr. Athol M Harrison upp en fabrik och ett datacenter för tillverkning av bland annat microchips. De legalt importerade amerikanska datorerna ställdes upp i en ombyggd skofabrik, under ledning av teknikern Dietlef Heppner, som tidigare varit ansvarig för den västtyska stridsvagnen Leopards eldledningssystem. Anläggningen i Kapstaden för smuggling och kopiering av amerikanska datorer färdigställdes och inspekterades därefter noggrant av sovjetiska tekniker och experter. Men när verksamheten skulle påbörjas i september 1983 hände något som kom att sätta käppar i hjulen för Müllers och KGB/GRU:s verksamhet i Sydafrika. Marinofficeren och den sydafrikanska presidenten Bothas militära rådgivare, Dieter Gerhardt greps för spioneri. Gerhardt som vid tiden var chef för den Sydafrikanska flottbasen Simonstown anhölls. Han misstänktes för spioneri för sovjetiska GRU och döms till livstids fängelse. Även hans schweiziska fru dömdes och fängslades. Müller som var god vän med, och umgicks flitigt med Dieter Gerhardt kände sig tvungen att nu även fly från Sydafrika på grund av risken att själv bli avslöjad. Ett intressant sammanträffande var att Dieter Gerhardt precis som Müller sades vara född i Berlin innan staden delades efter kriget. Det talar för att båda är så kallade illegalister med falska identiteter. Läs mer här:

http://www.nytimes.com/1983/12/30/world/south-african-officer-guilty-of-spying.html

http://www.upi.com/Archives/1983/12/31/Russian-spy-sentenced-to-life-in-prison/5337441694800/

Den 31 oktober 1983, en månad efter att Dieter Gerhardt greps i Sydafrika, gick den sovjetiska och östtyska industrispionen Richard Müller in på den svenska ambassaden i Bern och visade upp sitt falska västtyska pass. Han ansökte om arbets- och uppehållstillstånd i Sverige vilket beviljades från och med den 3 december 1983. (Sverige ställer alltid upp …) Vi är nu ganska exakt ett år före SVT-journalisten Cats Falcks död i Stockholm. Under tiden har Müllers kompanjoner i Sydafrika plockat ned datafabriken och lastat den ombord det svenska fartyget M/S Elgaren. Det rörde sig om 50 olika packlårar lastade i sju containrar i Kapstadens hamn. På fraktsedeln stod Microelectronics Research Institute i Kapstaden som avsändare. Men redan innan M/S Elgaren nådde Kanarieöarna sålde Microelectronics de sju containrarna till Optronix Pty Ltd, ett företag baserat i Kapstaden där Richard Müller också var VD. Några dagar senare sålde Optronix lasten till Integrated Time AG i Zürich och säljaren Optronix gick strax efter det i likvidation. Den nye ägaren Integrated Time AG var även det ägt av Richard Müller. Man kan anta att Cats Falck höll på att utreda denna och andra komplicerade affärer under 1984, när hon mystiskt drunknade i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm i november samma år. Hon skrev följande i sina anteckningar som återfunnits och finns i polisutredningen:

”Sydafrika centrum för illegal handel med avancerad amerikansk teknologi.”

Samtidigt i ett regnigt Stockholm den 12 november 1983 körde Müller sin nyinköpta Volvo med svenska nummerplåtar på Nynäsvägen söderut mot sin strandvilla på Björnö i Stockholms södra skärgård (Läs mer om det i Mördarkommandot). Fastigheten ligger på Björnövägen 12 inte långt från Berga örlogsbas och den ännu mer hemliga Musköbasen. Müller köpte fastigheten redan 1981 genom sin nya svenska kompanjon Sven-Olof Håkansson i Täby. Müller hade följaktligen tillgång till strandfastigheten under Hårsfjärden-incidenten i oktober 1982. Fastigheten som har egen brygga ligger bara någon kilometer från platsen där den svenska marinen jagade ubåtar.

Müller lärde känna Sven-Olof Håkansson redan 1977 och inledde ett nära samarbete med honom. Några år tidigare hade Håkansson lämnat företaget Bergman & Beving för att ägna sig åt handel med Sovjet och öststaterna. Håkanssons företag hette Sunitron AB med adress i Täby. Under minst sex år samarbetar Müller med Håkansson i en rad komplicerade affärer där de gemensamt försåg Sovjet med världsledande högteknologi, företrädesvis från USA. Müller hade alltså nu i november 1983 planer på att med hjälp av Håkansson flytta sin smuggelfabrik från Kapstaden till Stockholm. Men den svenska tullen satte återigen käppar i hjulen för Müller. Müller mötte upp Håkansson vid strandvillan på Björnö. Han stod bredvid sin bil och väntade otåligt. Müller stängde av motorn på sin nya Volvo och klev ur för att hälsa på Håkansson. Det blåste kallt utifrån Mysingen. De hade viktiga saker att avhandla, meddelade han Håkansson. Tre containrar från Sydafrika hade nämligen beslagtagits av tullen i Hamburg för undersökning, och fyra containrar hade av tullen i Helsingborg låsts in i avvaktan på undersökningen i Hamburg. Sannolikt hade beslagen skett efter tips från CIA. Müller och Håkansson var tvungna att komma på en lösning för att deras gemensamma affärsprojekt skulle kunna överleva, berättade Müller för Håkansson denna gråmulna och kalla morgon i Stockholms södra skärgård.

Sven-Olof Håkansson

Dagarna efter krismötet på Björnö besökte Håkansson ett familjeföretag i Täby, Radio Engineering Products Europe AB. Håkansson förklarade att han behövde hyra en större lokal. Företagaren i Täby gick med på att hyra ut 300 kvadratmeter till Håkansson eftersom företagarens affärer inte gick speciellt bra. Under tiden utvecklades händelserna rörande Müllers fyra containrar i Helsingborgs hamn på följande sätt: Utrikeshandelsminister Mats Hellström och kabinettssekreterare Pierre Schori träffade torsdagen den 17 november 1983 representanter för USA:s handelsdepartement i Washington DC. Dagen därpå flög de hem igen och under helgen informerades den svenska ambassadören Wilhelm Wachtmeister i Washington fortlöpande om resultaten av den västtyska tullens granskning av Müller och hans sändning till Sverige. Natten mot tisdagen den 22 november 1983 bröt sig tullen i Helsingborg med bultsaxar in i Müllers containrar i Helsingborgs hamn. Inne i containrarna fann de 35 packlårar fyllda med avancerade amerikanska datorer. Bland annat Vax-datorer. Ett par timmar senare lade utrikeshandelsminister Hellström fram ett i hast hopskrivet lagförslag på regeringen Palmes bord. Det var Hellström som genom Generaltullstyrelsen beordrat nattens razzia i Helsingborg. Nu ville han att regeringen retroaktivt beslöt om att förbjuda import och transit av krigsmateriel från Sydafrika. Detta bifölls av regeringen, förmodligen efter påtryckningar från USA. Tullbeslaget i Helsingborg överlämnades till krigsmaterielinspektören Carl Algernon som fick uppdraget att klassificera utrustningen i containrarna. Den 2 december 1983 gjorde tullen ytterligare en razzia mot godsterminalerna i Västberga och Malmö och beslagtog ytterligare fem containrar tillhörande Håkansson företag Sunitron AB, Integrated Time AB och andra företag i Müllers koncern. Håkansson uppgav för en journalist att han och Müller planerat att skapa ett avancerat data-center i Täby. Uppenbart hade Müller och hans svenska kompanjoner planer på att uppföra ett identiskt upplägg liknande företaget Microelectronics Reaearch Institute i Sydafrika. I det tänkta datacentret i Täby skulle testkörningar, kopieringar och tillverkning av elektronik utrustning ske på uppdrag av Warzawapaktens militärmakt. En jättelik militär dataanläggning skulle uppföras och testköras i Täby och sedan smugglas vidare till Sovjetunionen och DDR. Så här skrev Cats Falck om detta i sina efterlämnade anteckningar:

”Sven-Olof Håkanssons dataföretag skulle utgöra stomme till avancerat utbildnings- och informationscentrum för sovjetiska agenter och specialister i Sverige.”

Sven-Olof Håkansson var väletablerad i Sverige och hade breda kontaktytor mot flera svenska storföretag. Inte minst Håkanssons kontakter med Asea var viktiga för Sovjetunionen och DDR. Bland annat var han inblandad i köpet av de omtalade högtryckspressarna från Asea som jag beskriver i Mördarkommandot. Den åttonde november 1984 fick ett av Müllers företag AHB Electronic en exportlicens beviljad av den svenska regeringen. Den som undertecknade den känsliga exporten var den socialdemokratiska ministern Birgitta Dahl (gift med Enn Kokk). Detta bara tio dagar innan Cats Falck försvann. Man kan förstå att Cats grävande journalistik var ett problem för Müller, GRU och Stasi. Aseas högtryckspressar var nämligen högprioriterade. Det går att läsa om i Stasi-arkivet. Den 20 mars 1985 skrev HVA (Stasis utlandsspionage) en rapport från den stora industrimässan i Leipzig där ASEA:s representanter kultiverades:

”ASEA-representanterna berättade i god tro om sina svårigheter. USA:s embargopolitik begränsar ASEA:s handelsmöjligheter med socialistiska stater. I sina exportavtal med Sovjet har ASEA funnit vägar som kringgår embargobestämmelserna. Men amerikanarna har dragit öronen åt sig och om ASEA inte underordnar sig CIA:s embargopolitik så klipper den amerikanska tuppen alla kontakter med oss. ASEA skulle då gå i konkurs inom några år. Inte bara för att ASEA får alla sina viktiga komponenter från USA, utan också därför att USA är ASEA:s viktigaste exportmarknad.”

(Björn Cederberg, Kamrat Spion om Sverige i Stasiarkiven, sid 138-139)

Bakgrunden till att Müllers företag fick exporttillstånd av den svenska regeringen för köpet av en högtryckspress av Asea kunde möjligen vara Olof Palmes statsbesök i Östtyskland, bara några månader tidigare, sommaren 1984. Detta i kombination med påtryckningar från Asea som var ett stort Wallenberg-ägt företag. Man kan förstå att Cats Falcks och SVT Rapports undersökningar var en fara inte bara för Müller och Stasi, utan även för Palme själv. Han var ju den högst ansvarige för exporttillståndet tillsammans med Thage G. Petterson. Genom att eliminera Cats Falck skyddade Stasi inte bara Müller utan även den DDR-vänliga svenska regeringen. Cats hade bevisligen kommit på och förstått vart Aseas högtryckspressar var på väg. Så här står det i hennes anteckningar:

”Högtryckspressar av Asea kan användas tillverka sprängkärnor för atombomber.”

Lite drygt två månader efter Palmes statsbesök hos Erich Honecker i Östtyskland, i september 1984, beställde Stasi-företaget AHB Electronic högtryckspressar av Asea. Den 8 november 1984 godkände dåvarande industriminister Thage G Pettersson exportlicensen och tio dagar senare försvann Cats Falk spårlöst. SVT-journalisten som just då hade skrivit brev till och bett om att få intervjua Rickard Müller alias Mister, och före detta ASEA-chefen Bertram Brinkeborn. Cats Falck var sannolikt på god väg att förstöra hela affären med högtryckspressarna och avslöja Müllers verksamhet ännu en gång. Och det i hans sista utpost, Sverige. I alla andra västländer var Müller redan svartlistad. Är det någon som INTE ser ett samband här så läs en allt gång till.

Regeringsbeslut 20; 8 november 1984; Ärende 2583/2584, Dossier 8503 angående exportlicens för 2 st ASEA högtryckspressar QIH 20.

Högtryckspressarna från ASEA skulle användes av DDR för att tillverka kärnvapenteknik. En av högtryckspressarna, vet vi, gick nämligen till Nuclear Research Institute, Rossendorf i DDR. I Mördarkommandot beskriver jag även hur Håkansson via sitt företag Sunitron i Täby hjälpte Müller att smuggla amerikanska Vax-datorer till Sovjetunionen. Håkansson som fortfarande lever kan idag framstå som en nyttig idiot för GRU och Stasi, en nyttig idiot med ett välfyllt bankkonto i Schweiz. Håkansson fick flera miljoner i ersättningar för sina bulvanaffärer och fälldes senare i Tingsrätten för varusmuggling och momsbedrägerier. Egentligen borde han ha fällts för spioneri, kan man tycka idag. I Cats Falcks anteckningar står det att Håkansson hade 37 miljoner kronor undanstoppade i Schweiz 1984, vilket motsvarar drygt 100 miljoner i dagens penningvärde!

En slutsats man kan dra är att Müller som var svartlistad i de flesta västländer valde Sverige som sin sista tillflyktsort berodde på att Sverige vid den tiden var det mest Sovjet- och Stasi-vänliga landet i väst tillsammans med Schweiz och Finland. Sverige var Müllers sista utpost och till sin hjälp stod svenskar i kö för att hjälpa kommunismen mot den stora fienden, USA. I och för sig i utbyte mot en hel del sköna dollars. Mönstret går igen genom hela 1970- och 1980-talen. Sverige var infiltrerat från topp till tå. I Sverige kunde man till och med mörda en svensk journalist om denna inte höll sig i skinnet. Kanske under överinseende av Säpo och IB-03? Det stämmer med vad de förra Säpo-cheferna Olof Frånstedt och P-G Näss berättat för mig. P-G Näss med tillägget att: ”Sverige är ändå ett bra land att leva i …” Fan trot, jag har stött på så många Håkanssons genom åren att jag känner mig lätt illamående. Små, giriga män med svaga karaktärer och hög självuppskattning som gömmer sig i våra fina villaområden, även på Lidingö och Djursholm.

Läs fortsättningen om Cats Falck i del 3 av ”Bakgrund till Mördarkommandot.”

Källor till artikeln: Polisutredningen om Cats Falck; Transfer of United States Technology to the Soviet Union and Soviet Block Nations, US Senate; förundersökningsprotokoll i mål nummer B 146-84, Södra Roslags Tingsrätt dom DB 521/84; dagstidningar i Sverige och Tyskland; Industrispionage av Charlie Nordblom Timbro; Operation Norrsken av Christoph Andersson Norstedts; intervjuer med Säpo-cheferna Per-Göran Näss och Olof Frånstedt; intervju med Bo G Andersson.

Krigsmaterielinspektör Carl Algernon fick uppdraget av regeringen att granska tullbeslaget i Malmö, Stockholm och Helsingborg. Han kom fram till följande utlåtande som han delgav utrikeshandelsminister Hellström den 22 december 1983: ”Den samlade analysen leder fram till att (data) systemet är speciellt utformat för militär användning och att däri ingående utrustning sammantaget därför klassificeras som krigsmateriel.” Bland annat beskriver han i sitt utlåtande att utrustningen som beslagtagits har förutsättningar att utgöra grunden i ett kvalificerat stridsledningssystem. (Rapport om klassificering från Krigsmaterielinspektionen, Utrikesdepartementet Handelsavdelningen 831221, 840503)

Cats Falcks anteckningar från polisutredningen:

Cats Falcks anteckningar sid 1

Cats Falcks anteckningar sid 2