DC-3-affären

Kunglig medalj för DC-3 projektet

Tackbrev från ÖB

Eftersom det var jag som initierade, efterforskade, startade sökningarna och fann DC-3:an i juni 2003 så är det också jag som vet mest om den här händelsen. Jag blev belönad av Kungen, av Överbefälhavaren och utsedd till årets projektledare för bedriften. Dessutom var jag medlem av haveriutredningen och deltog vid bärgningen 2004. Bara så du vet att jag vet … Läs mina inlägg om DC-3:an för att få en bakgrund och för att få reda på varför affären än idag hemligstämplas av våra myndigheter, 60 år efter att den inträffade.

Trevlig läsning och kommentera gärna efteråt, vänligen Anders Jallai

OBS! Det här är den största sidan om DC-3-affären på Internet idag med över 300 000 läsare).

Medaljutdelning på kungliga slottet 2004. Carl Douglas, Anders Jallai, Ola Oskarsson för fyndet av DC-3:an.

https://www.kungahuset.se/sveriges-monarki/ordnar-och-medaljer/sok-medaljforlaningar/2004/2021-07-09-anders-jallai

Anders Jallai och ÖB Johan Hederstedt på Musköbasen 2004

Del 1: En liten amerikan som gäckat oss sedan 1952. https://www.jallai.se/2010/12/apr9-amerikan-som-gackat-sen-1952/

Del 2: Fyra svenskar i Gulag. https://www.jallai.se/2011/01/fyra-svenskar-i-gulag/

Del 3: Vem använde DC-3:ans nionde fallskärm? https://www.jallai.se/2011/02/dc-3ans-nionde-fallskarm/

Del 4: Mr X avslöjar allt om DC-3:an. https://www.jallai.se/2010/11/mrx-om-dc3an/

”Jag är Försvarets radioanstalt, FRA:s fiende idag!” (Anders Jallai efter DC-3 fyndet)

För några år sedan sa jag till en FRA representant, Jan-Olof G:

”Jag kommer att ägna resten av mitt liv åt att försöka få fram sanningen om FRA:s roll i DC-3 affären.”

Till svar fick jag ett väsande närmast vansinnigt ansiktsuttryck och orden:

”Det kommer du aldrig att lyckas med, grabben.”

Jag vet inte varför Jan-Olof G kallade mig grabben, för så ung är jag inte men han satte sig själv i den starke och överlägsnes position. Jag blev en i raden ”amatörer” som försökte ge sig på det hemligaste vi har i landet, den sektliknande institutionen FRA på Lovön utanför Stockholm. Kanske den enda institutionen i landet som aldrig har varit utsatt för en seriös utredning. Förmodligen beroende på att den är så tätt sammanlänkad med amerikanska NSA och brittiska GCHQ. Jag tänker då jämförelsevis på Säkerhetspolisen som blivit utredd av olika regeringar i landet ett flertal gånger. Numer får Säpo inte ens signalspana på terrorister. Det ska FRA göra – är inte det märkligt?

Jan-Olof G är en skitstövel och jag blev bara mer taggad att kämpa efter att jag träffat honom. Min bedömning är att han utgör ett hot mot svensk grundlag och därmed, demokratin i vårt land. Men vem vågar ge sig på FRA som är i symbios med världens största signalspaningsorganisation NSA?

En tanke som slog mig var att försöka angripa organisationens hjärta som jag tror består av myndighetens anställda på nyckelpositioner. Jag bestämde mig för att börja söka upp och intervjua FRA:s före detta anställda, pensionärerna. Det är inte olagligt. Genom återkommande djupintervjuer med före detta anställda kom jag till slut, genom envishet och ett stort mått av tålamod, in i de allra hemligaste rummen i Sverige. Det har gett mig en alldeles ny bild av organisationen och av vårt land än jag kunde föreställa mig. Jag förstår om mitt agerande av somliga uppfattas som ett obehörigt snokande i försvarshemligheter men nöden har ingen lag som jag ser det, och jag gör det i nationens intresse.

Bakgrund:

Catalina haveriet. Bilden tagen från Munsterlands däck 16/6 1952

 

Under förmiddagen den 13 juni 1952 mitt under en mycket het period i det kalla kriget, försvann flygvapnets Tp 79 Hugin med flypvapennummer 79001 utan att lämna några andra spår än en sönderskjuten räddningsflotte efter sig. Den specialutrustade DC 3:an var på väg hem mot Bromma flygplats, efter att ha genomfört ett radarspaningsuppdrag. Klockan 11.08 samma dag rapporterade DC 3:ans navigatör Gösta Blad för sista gången in planets position. Klockan 11.23 får signalisten vid flygflottiljen Roslagens flygkår (F 2) i Hägernäs ett anrop från DC 3:an, vilket dock snabbt dör ut. Det är den svenska besättningens sista livstecken. Flygplanets position över Östersjön vid försvinnandet var oklart. Sovjetunionen förnekade inblandning i försvinnandet. I de första svenska pressmeddelandena om DC 3:ans försvinnande nämndes ingenting om misstanken att planet faktiskt blivit nedskjutet, bland annat för att dölja det faktum att flygvapnet tillsammans med Försvarets radioanstalt (FRA) bedrev denna signalspaning.Representanter för Flygvapnet och Sveriges regering hävdade att planets besättning varit ute på en oskyldig navigeringsflygning i utbildningssyfte. Svensk press intog en hård antisovjetisk linje.

FRA-karta

FRA signalspaningskarta för den 13 juni 1952. Visar DC-3:ans färdväg och den sovjetiska marinövningen. Kartan var hemligstämplad ända fram till 2003, då Anders Jallai fann den på Krigsarkivet, felaktigt placerad i ett Flygvapenarkiv. Kartan skulle enligt FRA chefen aldrig ha avhemligats! Copyright Anders Jallai 

Tre dagar senare deltog två svenska militära sjöräddningplan av typ Tp 47 (Catalina) i försöken att lokalisera Tp 79:an. Ett av planen besköts av sovjetiskt jaktflyg och tvingades nödlanda nära det västtyska fraktfartyget Münsterland. Alla fem besättningsmedlemmar i Tp 47:an kunde därvid räddas.

Hörlin om sökningarna 2 Min intervju med Hans Hörlin, 2002. Hörlin var fyrvaktarson på Gotska Sandön i juni 1952. Han berättar om sökningarna efter DC-3:an, eller snarare säger han att de överhuvudtaget inte ägde rum. Ett fartyg (Starkodder) letade öster om Gotska Sandön, på den rätta platsen, medan övriga enheter i media uppgavs leta söder om ön där den ”falska” platsen för haveriet fanns. Man ”fejkade” t o m dykningar vid påstådda oljefläckar. Mycket anmärkningsvärt, om ni frågar mig.

Besättningen på DC 3:an

• Alvar Älmeberg (pilot)
• Gösta Blad (signalist och navigatör)
• Herbert Mattson (flygmekaniker)
• Carl-Einar Jonsson (gruppledare)
• Ivar Svensson (telegrafist)
• Erik Carlsson (telegrafist)
• Bengt Book (telegrafist)
• Börge Nilsson (telegrafist)

Diplomatiskt och politiskt efterspel

Uppretade svenskar utanför den Ryska ambassaden på eftermiddagen den 16 juni 1952, strax efter att Catalinaaffären blivit känd.

Den sovjetiska staten dementerade all kännedom om nedskjutningen av Tp 79:an, trots att svensk militär några dagar efter nedskjutningen fann en livbåt från planet med splitter från ammunition från en MiG-15.

År 1956, då den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov träffade Sveriges statsminister Tage Erlander, erkände Chrusjtjov att det varit sovjetiska jaktplan som skjutit ner Tp 79:an. Denna information offentliggjordes dock inte för allmänheten eller till de anhöriga till de sammanlagt åtta personer som funnits ombord; tre från Flygvapnet och fem specialister från FRA. De anhöriga svävade i total ovisshet om männens öde. Först 1991 offentliggjorde Ryssland officiellt att planet hade skjutits ner av ett sovjetiskt jaktflygplan av typen MiG-15. I det ryska offentliggörandet som godkändes av president Boris Jeltsin, sades att DC-3:an inte kränkt sovjetiskt territorium. Detta kunde även Anders Jallai bevisa när han presenterade sina flygberäkningar efter upphittandet av vraket i juni 2003. Däremot hade DC-3:an flugit nära en då helt ny sovjetisk kryssare av Sverdlov typ förmodligen för att ta bilder och försöka mäta in kryssarens nya radarsikte. Det framkom genom ett hemligt FRA dokument som Anders Jallai fann på Krigsarkivet. En amerikansk signalspaningsutrustning, APR-9, kan enligt byråchef Nils Johansson och Eklund på FRA ha funnits ombord på DC-3:an. Även Per Olof Lundbom på FOA påstår detta till haveriutredningen 2004. Denna utrustning har dock inte återfunnits på vrakplatsen. Det sovjetiska motivet för nedskjutningen var sannolikt dels att DC-3:an signalspanade åt GCHQ och NSA och dels att DC-3:an var ett direkt militärt hot mot fartyget Sverdlov. Det kom helt enkelt för nära med kamera och signalspaningsutrustningen och blev ett direkt hot. Frågan om de återstående fyra besättningsmännen, som inte finns i vraket eller dess närhet är obesvarad. Det finns teorier som säger att de kan vara upplockade av en rysk torpedbåt och förda till Tallinn för vidare beforfran till sovjetiska myndigheter. En av änkorna fick under 1980-talets början ett vykort från Leningrad som hon trodde var från sin man. Även lägerfångar i Gulag har vittnat om fyra svenskar i fångläger med uppgifterna är osäkra. Det vi vet idag är att sovjetiska fartyg fanns i området och troligen var först på haveriplatsen. Detta enligt haveriutredningen.

Video från upphittandet: http://youtu.be/fg9J21YRSp8

SR-minnen: https://sverigesradio.se/avsnitt/79525 

P3-dokumentär om DC-3:an: https://sverigesradio.se/avsnitt/897557

Fyndet och bärgningen:

Minnessten på Galärvarvskyrkogården på Södra Djurgården, februari 2009.

DC-3 expeditionens sökkarta. Copyright Anders Jallai

Anders Jallai och Carl Douglas sekunderna efter fyndet av DC-3:an 16 juni 2003 ombord på Sökfartyget, Marin Mätteknik:s TRIAD.

År 1998 började dykaren och f d flygvapenpiloten Anders Jallai intressera sig för DC-3:an. Han forskade efter nya ledtrådar i arkiv och intervjuade återigen inblandade nyckelpersoner för att om möjligt göra ett sista försök att finna vraket. Efter två år, våren 2000 slog han och kompanjonen Björn Blomberg sig ihop med Carl Douglas företag Deep Sea Productions och Ola Oskarssons Marin Mätteknik. De startade ett gemensamt projekt för att kunna söka efter DC-3:an. Projektet leddes av Anders Jallai och koordinerades av Carl Douglas. Ola Oskarssons ansvarade för sökningarna. Carl Douglas företag Deep Sea Productions sponsrade och dokumenterade projektet. Den 10 juni 2003 återfann de, efter tre års sökningar den nedskjutna Tp 79:an på 125 meters djup, 55 kilometer öster om Fårö, på internationellt vatten men i den svenska ekonomiska zonen. Senare på sommaren fann de även Catalinan Tp 47:an, på en position 22 kilometer mer ostlig än den rapporterade nedslagsplatsen. Projektledaren Anders Jallai blev för bedriften utsedd till årets projektledare 2004 och tillsammans med Carl Douglas och Ola Oskarsson tilldelades de Konungens guldmedalj av 8:e storleken för bedriften att återfinna DC-3:an (källa SVT dokumentären ”DC-3:ans sista resa”).

[flv width=”540″ height=”420″]https://www.jallai.se/wp-content/uploads/2010/03/DC3-Upphittandet.flv[/flv]
Video från ögonblicken när DC-3:an upphittades i juni 2003 gjord av Deep Sea Productions

Anders Jallai i Sökfartygets Triads ”Survey Room” under sökningarna efter DC-3:an.

DC3 Muskö

 

Den svenska Flottan bärgade Tp 79:ans vingar redan under hösten 2003, men vrakets dåliga kondition och de besvärliga väderförhållandena på Östersjön gjorde att lyftet av flygplanskroppen fördröjdes.

Under natten mellan den 18 och 19 mars 2004 lyfte man, under närvaro av press, sökgruppen och anhöriga upp resten av vraket på ubåtsräddningsfaryget HMS Belos (A214) däck. Sedan tidigare hade kvarlevorna efter piloten Alvar Älmeberg påträffats och man hoppas nu hitta spår även efter de övriga sju männen. Vid de närmare undersökningar som startats, sedan planet bärgats och transporterats till Muskö, har man nu funnit rester efter minst ytterligare två besättningsmän samt diverse tillhörigheter. Flygplanets kropp uppvisade skotthål efter den sovjetiska beskjutningen.

DC-3:ans flygplanur. Klockan har stannat på 11.28.40 fredagen den 13 juni 1952. Foto Jallai

Bärgning av ena vingen på DC-3:an. Foto Anders Jallai

Skadorna i Tp 79:an flygplanskropp och vingar visar att det blivit nerskjutet av ett MiG-15 jaktplan. Även exakt tidpunkt för nedslaget i vattnet har kunnat konstateras, eftersom klockan i cockpit har stannat på 11.28.40 (svensk tid).

Söndagen den 13 juni 2004, på 52-årsdagen av Tp 79:ans försvinnande genomfördes en minnesceremoni vid örlogsskolorna i Berga. Förutom överbefälhavaren och andra representanter för försvaret deltog försvarsminister Leni Björklund, Anders Jallai, Carl Douglas och Ola Oskarsson som återfann flygplanet 2003 och anhöriga till besättningen på Tp 79:an. Vid ceremonien tilldelades besättningen postumt försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld.

Fotografi av Gösta Blad, navigatören på DC-3:an. Fotot återfanns i hans plånbok direkt efter bärgningen på Belos. Fotografiet förstördes strax efteråt i kontakten med syre.

Piloten Alvar Älmebergs vigselring. Återfanns bland vrakresterna 2004. Foto Carl Douglas

Första sonarbilden av DC-3, vårt kodord var ”Örnen har landat”

Läs om DC-3 expeditionen ur ett projektledar-perspektiv. Intervju av Anders Jallai för Projektakademien: PDF Intervju Årets-Projektledare-2004 -2

http://www.projektakademien.se/pa/wp-content/uploads/2012/09/Intervju-med-Anders-Jallai-Årets-Projektledare-2004.pdf

Ljudklipp från Norra Hammarbyhamnen när Sveriges Radio Ekot intervjuar Anders Jallai om den upphittade DC-3:an:
Radio-intervju Jallai

LYSSNA på P3 Dokumentär om DC-3:an:

Läs vad National Geographic skrev om fyndet: http://news.nationalgeographic.com/news/2003/10/1010_031010_swedishspyplane.html

SR Ekot: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=248943

Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Catalinaaff%c3%a4ren

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenska-dykare-har-hittat-ett-flygplansvrak-oster-om-gotska-sandon-som-av-allt-att-doma-ar-den-svenska-militara-dc-3a-som-skots-ned-den-13-juni-1952-av-ett-sovjetiskt-jaktplan_97363.svd

Bärgningen av DC-3:an: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenska-dykare-har-hittat-ett-flygplansvrak-oster-om-gotska-sandon-som-av-allt-att-doma-ar-den-svenska-militara-dc-3a-som-skots-ned-den-13-juni-1952-av-ett-sovjetiskt-jaktplan_97363.svd

Bärgningen på SVT Play: http://www.oppetarkiv.se/video/1891438/dc3an-bargas

Artikel i Inblick av Ruben Agnarsson: http://www.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=684

Det finns en internationell version av dokumentären DC-3:ans sista resa, The Missing Spyplane: https://www.amazon.com/Mystery-Missing-Spy-Plane/dp/B07K13RJB9

Missa inte det här klippet från det historiska ögonblicket då DC-3:an återfanns i juni 2003: DC3 Upphittandet

Sökningarna som inte ägde rum på grund av rikets säkerhet. Intervju med Hans Hörlin, fyrvaktarsonen på Gotska Sandön som var där när DC-3:an sköts ned i juni 1952. Intervjun gjord sommaren 2002 i Slite. Foto Johan Candert   Hörlin om sökningarna 2

Avsnitt från SVT DC-3 dokumentären med änkan till en av de återfunna flygarna:  DC3 Ulla-Britt Blad

I DC-3 dokumentären gjordes en rekonstruktion av nedskjutningen. Deltagare var personal från Flygande Veteraner (FC/DC-3 Göran Svensson SAS) Flygvapnets SK-60 division från F16 och Anders Jallai.  DC3 rekonstruktion kort

Haverirapporten från 2007 med information om bärgning, utrustning, slutsatser mm.  haverirapport_100dpi

Historikern Håkan Arvidsson skriver i SvD Kultur om Björn Hagbergs bok ”DC-3:an, På jakt efter sanningen”: http://www.svd.se/kultur/litteratur/sveriges-dubbelspel-upp-till-ytan_30151.svd

Efter Sovjets sammanbrott gjordes en del framstötar och man fick till sist veta att DC-3:an skjutits ned. Mycket mer gjordes emellertid inte – inte förrän en fristående grupp av marinforskare och dykare beslöt sig för att försöka hitta vraket. Egentligen borde det inte vara så svårt, flygrutten var känd och ryssarna hade lämnat ut en radarplot som visade var incidenten ägt rum. Det var emellertid långt svårare än man föreställt sig. På grund av den långa mörkläggningen och det politiska spelet hade allt material försetts med tusen och ett falskspår. Dessutom visade sig ryssarnas radarplot också vara missvisande. Det tycktes som alla med undantag av de efterlevande hade intresse av att planets öde förblev höljt i dunkel. 

Men genom en enastående energi och en ren forskarbragd lyckades det för gruppen att efter ett antal misslyckade försök finna nyckeln som kunde läsa de dokument som avslöjade DC-3:ans position. Om denna labyrintiska historia och det ofantliga forskningsarbetet för att tränga igenom alla stick- och sidospår som nitiska tjänstemän skapat under årens lopp skriver Björn Hagberg levande och insiktsfullt. Ibland får hans bok nästan karaktären av en detektivhistoria där forskarlaget för en ojämn kamp mot högre makters list och undanmanövrer.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185183121