ANDERS JALLAI

I del 2 av sommarens Wennerströmserie (med tanke på att det den 20/6 2013 är 50 år sedan Wennerström greps) ska jag berätta om när jag tror Wennerström började spionera för Sovjetunionen. Det datumet är omdiskuterat och var av väsentlig betydelse när skadeanalysen av hans spioneri gjordes av Säpo och Militära Säk. Den officiella tidpunkten är 1948. Det datumet är med största sannolikhet fel. Jag ska förklara varför.

Så tidigt som före andra världskriget var i stort sett hela Brittiska underrättelsetjänsten med organisationerna MI5 och MI6 i spetsen infiltrerade av dåvarande KGB och GRU. MI5 är säkerhetstjänsten eller kontraspionaget och MI6 underrättelsetjänsten med det korrekta namnet SIS, Secret Intelligence Service, avdelningen där filmhjälten agent 007 James Bond huserar. 1965 ansåg amerikanarna till slut att deras samarbetspartners MI5 och MI6 befann sig i ett så katastrofalt skick att något måste göras. Under bara fyra års tid hade en rad spionskandaler skakat båda dessa organisationer. Förutom Cambridge Five ringen, spionerna Vasall och Blake, så var det minst fyra spioner till som avslöjades och många fler som misstänktes, exempelvis premiärministern själv, Labour regeringens ledare, Harold Wilson. Spionavslöjandena kom som en följd av en rad avhopp från KGB och GRU som exempelvis KGB officerarna Golitsyn, Krivitsky och Volkov.

Från Polen hoppade andremannen på den polska militära underrättelsetjänsten, Goleniewsky av till väst och dessutom fanns det stora Venona-materialet från NSA att tillgå. Venona-materialet bestod av avkodad Sovjetisk diplomattrafik och avslöjade bland annat vilka sovjetiska spioner och kontaktmän det fanns ute i världen. Allt det fick senare också svenska Säpo tillgång till. Säpo fick genom sin kontraspionage-chef Otto Danielsson dessutom intervjua några av avhopparna som kunde berätta om svenska förhållanden.

Från Storbritannien kom underrättelseinformation om en stor spionring i Sverige med 6 medlemmar. Ett annat tips kom från Östberlin i oktober 1963. En person påstod sig arbeta inom den grekiska underrättelsetjänsten och berättade i ett hemligstämplat Säpo-förhör att när han var i Östberlin nyligen fick han höra av två östtyska officerare inom Volkspolitzei att Wennerström skulle ha haft fyra svenska officerare som medhjälpare. Det kom även in misstankar mot underrättelseofficerare både på Försvarsstabens underrättelsetjänsts inrikes- och utrikesavdelningar och de placerades genast på Säpo:s observationslista. Frågan är om vår egen militära säkerhetstjänst, Försvarsstabens inrikesavdelning fick del av denna information eftersom engelsmännen och amerikanarna redan då visste att underrättelsetjänsten i Sverige var infiltrerad av Sovjetiska spioner.

Det var generellt bara ett mycket fåtal personer som fick del av exklusiv utländsk underrättelseinformation just på grund av dess känsliga natur och informationen överlämnades oftast muntligen. Hos säkerhetspolisen var det bara Säpochefen P-G Vinge och byråchefen Otto Danielsson som fick del av denna information på 1960-talet och Rikspolischefen Carl Persson och chefen för kontraspionaget Olof Frånstedt, på 1970-talet. Den administrativa Säpochefen åren 1970-1976, Hans Holmér fick överhuvudtaget ingen underrättelseinformation, eftersom han ansågs vara så pass insyltad i det socialdemokratiska partiet. Holmér sågs som en säkerhetsrisk av de utländska uppgiftslämnarna eftersom de misstänkte att det fanns spioner inom den socialdemokratiska ledningen i Sverige. Frågan är om Holmér bytte sida efter 1976 då den borgerliga regeringen tillträdde. Han blev trots allt Länspolismästare i Stockholm 1984 och var det vid tiden för mordet på Olof Palme. (läs inlägget: https://www.jallai.se/2011/12/vad-gjorde-hans-holmer-kvallen-da-palme-mordades/)

I början av 1960-talet fanns det enligt KGB avhopparen Volkov och NSA:s Venona-material, två högt uppsatta och viktiga agenter på Brittiska UD och sju viktiga agenter inom Brittiska underrättelsetjänsten. Samtliga greps så småningom. I Sverige fanns det två misstänkta agenter på UD, Wennerström var en av dem och dessutom flera misstänkta spioner i underrättelsetjänsten. Man misstänkte även några på FRA. Gemensamt för alla dessa agenter var att de kunde ryska, de kände varandra väl och att ingen av dem har gripits. En av de engelska agenterna är enligt Venona-materialet avdelningschef inom MI5 och en är avdelningschef på MI6 nämligen den senare avslöjade chefen på sektion 9 inom MI6, Kim Philby. Enligt förre MI5 tjänstemannen Peter Wright kan alla människor definieras genom sina vänner. Det vill säga om en person har nära vänner som är spioner är han med relativt stor sannolikhet, själv spion eller medhjälpare.

 

Innan jag tog mig an det stora Wennerströmarkivet sökte jag upp information om utländska spioner och spionringar för att få lite bakgrundskunskap om KGB och GRU:s arbetsmetoder. Den kändaste spionringen är ”Cambridge Five” i Storbritannien, de fem studenterna på Cambridge som redan på trettiotalet under sina studieår i Oxford började bearbetas av KGB:s erfarna agentvärvare. Den förste av dessa värvade spioner blev Kim Philby. Philby tog examen från Trinity College i Cambridge 1933 och reste sedan till Wien för att kämpa mot fascismen. I Wien träffade han och gifte sig med en ung kommunist med KGB anknytning, Litzi Friedman. Litzis väninna presenterade Philby för KGB-värvaren Arnold Deutsch eller ”OTTO” som var hans kodnamn och när paret Philby sedan återvände till Storbritannien var redan Litzis väninna med KGB kodnamnet ”EDITH” där. EDITH hade gift sig med en annan rekryterad KGB agent, läkaren Alex Tudor Hart. Det var Tudor Hart som i juni 1934 tog med Kim Philby till ett möte med Arnold Deutsch i Regents Park i centrala London och där sa till honom:

”Vi behöver folk som kan penetrera bourgeoisiens (etablissemangets) institutioner. ”Penetrera dem åt oss”.

I det här tidiga skeded hade inte Deutsch berättat för Kim Philby att Philby var på väg in i en karriär som Sovjetisk agent utan istället hade Deutsch gett honom intrycket att han ingick i Kominterns (kommunist-internationalens) underjordiska krig mot fascismen.
Det var ett tidstypiskt mönster för värvning av en agent och som gjorde att det ibland var svårt för agenterna att senare berätta var och hur de egentligen värvades. Plötsligt upptäckte de en dag att de var Sovjetiska agenter och det kunde ta många år innan de fick reda på vilken organisation de egentligen tillhörde. En del såg förmodligen aldrig sig själva som agenter för Sovjetunionens underrättelsetjänst utan istället som arbetandes för världs-socialism eller kämpandes mot fascismen. En del agenter, ofta homosexuella, erkände sig inte ens till socialismen utan deras starka hat mot fascism var så mycket större än deras eventuella agg mot socialism och kommunism att de lite förenklat mer eller mindre omedvetet hjälpte sin fiendes fiende.

”The only way to fight fascism is communism”, lär Kim Philby ha sagt 1934 och det illustrerar bra hur tongångarna var på den tiden.
Mussolini och Hitler var på stark frammarsch på trettiotalet och de fascistiska strömningarna bredde ut sig över hela Europa. Homosexuella, judar, romer och andra avvikande kände flåset i nacken.

Kim Philbys första uppdrag för KGB var att bryta alla synliga kontakter med socialister i hans omedelbara närhet, däribland många av hans nära vänner, och istället försöka vinna erkännande hos de pro-tyska och pro-fascistiska nätverken bl a som journalist.
I Cambridge Five ringen ingick förutom Kim Philby även Anthony Blunt, Guy Burgess och Donald Maclean som alla tre var homosexuella. Eventuellt ingick även John Cairncross. Samtliga utom Cairncross kom från den engelska överklassen. Cairncross har pekats ut på senare tid som den femte mannen i Cambridge Five ringen. Problemet är att Cairncross arbetade först på Bletchley Park, föregångaren till GCHQ, Englands motsvarighet till vårt FRA och kan ha ingått i ytterligare en Brittisk spionring. Han ingick heller inte i kamratgruppen på Cambridge.

När jag började forska om ”Cambridge Five” parallellt med Wennerströmärendet, slog det mig hur mycket som var identiskt mellan dessa två spionaffärer. Jag fick intrycket att det kan ha funnits en övergripande plan från Sovjetisk sida om hur man skulle gå till väga när det gällde värvningar och upprättandet av spionnätverk i utlandet. KGB och GRU:s officerare hade alla genomgått samma skolor och kurser i Moskva och framförallt KGB:s egen högskola för utlandsstationerade agenter och agentvärvare. Om dessutom en agentvärvare, placerad på en Sovjetisk ambassad i utlandet, inte lyckades värva några agenter inom en utsatt tid skickades han omgående hem igen. Det här satte förstås en stor press på agenterna att lyckas, men gjorde samtidigt att många lyckade värvningar slutfördes.

Cambridge Five spionerna skulle alla begrava sitt förflutna, speciellt om det fanns kommunistiska inslag i deras bakgrunder. Ju viktigare agenten var desto bättre skulle hens bakgrund begravas. Förutom det skulle de skaffa sig ”förklädnader” (disquise) genom att exempelvis gå med i nazistiska grupperingar gärna hos överklassen och i bästa fall i kungahuset såsom Cambridge agenterna Anthony Blunt och Donald Maclean lyckades med. Engelska kungahuset var på 1930-talet mycket tyskvänligt liksom även det svenska kungahuset med arvprinsen Gustaf Adolf i förgrunden var (vår nuvarande kungs far). Stig Wennerström var exempelvis Gustaf Adolfs adjutant under flera år på 1940-talet och när arvprinsen omkommit tragiskt i en flygolycka 1947 var Wennerström en av dem som bar kistan vid begravningen. Det skulle i så fall, lite ironiskt betyda att arvprinsen bars till sin sista vila av en Sovjetisk GRU-agent. Under Gustaf Adolfs begravning satt Wennerström på raden bakom Kung Gustaf VI Adolf i Storkyrkan. Wennerström var med största sannolikhet medlem i den nazistiska organisationen ”Svensk opposition” under kriget, ledd av Per Engdahl och som förespråkade en svensk version av den Italienska fascismen. Även Wennerströms farbror Torsten Wennerström och Stigs bäste vän BD finns med i medlemsregistret.

Kim Philby och Guy Burgess i ”Cambridge Five” var båda journalister en period under sin ”uppbyggnadsperiod”. Wennerström å sin sida skrev i Stockholmstidningen under kriget och skrev även ett par böcker. Philby och Burgess var mycket tyskvänliga i sitt skrivande och Wennerström ansågs som tydlig antikommunist i sitt skrivande av sina kollegor på tidningen. Cambridge Five gruppen värvades som sagt av agentvärvaren Arnold Deutsch. Han var jude och uppväxt i Österrike och starkt antifascistisk. Deutsch uppgav sig officiellt för att vara affärsman.

Kim Philby var senare under sin spionkarriär övertygad om att han var en hög militär inom den sovjetiska underrättelsetjänsten och hade generals grad. När han senare hoppade av till Sovjet 1963 upptäckte han till sin stora besvikelse att han hela tiden varit civil agent. Wennerström angav också efter sitt gripande att han var general inom GRU vilket inte stämde men något som hans GRU handledare använde sig av i sin bearbetning av den fåfänge Wennerström.

Cambridge Five spionerna umgicks med utpräglade antikommunister. Likaså gjorde Wennerström det på sin hemort i Djursholm och med sina borgerliga kollegor på Flygstaben, allt enligt GRU/KGB:s instruktioner.
Moskva ville infiltrera det engelska Kungahuset och lyckades också med det genom Anthony Blunt som blev ansvarig för Drottningens konstsamling. Wennerström lyckades också infiltrera det svenska Kungahuset genom att i flera omgångar tjänstgöra som adjutant åt arvprins Gustaf Adolf.

När de sovjetiska spionerna sedan hade skaffat sig en perfekt ”yta” skulle de infiltrera bourgeoisien. Det betyder att Cambridge spionerna valdes ut av Moskva och värvades innan de uppnått framstående positioner inom bourgeoisien. För att sedan hjälpas fram av nätverket. Förutom en antifascistisk eller kommunistisk övertygelse ville KGB/GRU alltid ha en extra hållhake på sina agenter och detta anordnades oftast i ett tidigt skede i spionernas karriärer för att sedan kunna användas i utpressningssyfte när agenten senare började vackla. Mycket talar för att Wennerström värvades av KGB senast under sin tjänstgöring i Moskva 1940 och därefter bearbetades successivt för att 1948-49 någon gång bli överförd till GRU. KGB och GRU började samarbeta i början av det kalla kriget ca 1948 enligt den avhoppade KGB arkivarien Vasilij Mitrokhin och delade därmed på sina respektive agenter under en tid. Rent generellt hörde militära agenter till GRU och civila till KGB men eftersom underrättelsetjänsterna i många länder är civila eller åtminstone halvt civila blev det ibland lite blandad kompott exempelvis i Storbritannien där Cambridge Five tillhörde NKVD/KGB trots att Kim Philby egentligen tillhörde den militära delen MI6 medan Anthony Blunt och Guy Burgess den civila säkerhetstjänsten MI5. Det finns vittnesmål i Wennerström arkivet som säger att Wennerström överlämnat material redan i början av kriget till den ryske ambassadören Madame Kollontaj och även till annan sovjetisk ambassadpersonal.

 

 

Kim Philby gavs intrycket av kontaktmannen OTTO vid deras första möten 1934, att han var medlem i Kominterns hemliga krig mot internationell fascism. Philby som idag anses som en av de förnämsta och nyttigaste sovjetiska spionerna som hitintills avslöjats i och med sin position som avdelningschef på utrikesspionaget MI6. Philby beskriver sitt första möte med Otto så här:

“He was a marvellous man. Simply marvellous. I felt that immediately, and the feeling never left me… The first thing you noticed about him was his eyes. He looked at you as if nothing more important in life than you and talking to you existed at that moment… And he had a marvellous sense of humour.”

Jämför här med vad Wennerström sa om sin kontaktman Generalen:

”Här spelade generalens stora personlighet och inflytande på mig stor betydelse. Därtill kommer att jag lyckades i min spionverksamhet på ett sätt som inte motsvarades av någonting annat som jag företagit mig under min levnadsbana.”

Wennerström kan mycket väl ha varit starkt antifascistisk, kanske rent av kommunist redan under 1930-talet precis som Cambridge Five spionerna. Han var sannolikt även som de, ung homosexuell i ett Europa med kraftigt fascistiska böjelser. Wennerström var född 1906. Han började lära sig ryska 1933 och reste till Riga och bodde där hos en familj för att förkovra sina ryska kunskaper under 1933-34. Jag finner ingen anledning för en ung 27 år gammal son från en tung militärsläkt att 1933 under nazismens och fascismens starka år specialisera sig i det ryska språket. Eller kan någon ge mig en ledtråd här?
Wennerström säger följande om den här resan till Riga:

”Det stod en notis om språkutbildning i Riga, i min vildaste fantasi kunde jag inte drömma om vad den notisen skulle få för följder.”

I Riga blev Wennerström inkvarterad i en rysk familj. Lettland var vid denna tid en fri stat men med stora Ryska och Sovjetiska inslag. I Riga träffade Wennerström en ung ryska som kom att bli hans dans och bio partner och Wennerström blev även god vän med en västlig underrättelseofficer med namnet John. En känsla jag får är att denne John spelade en stor roll i Wennerströms fortsatta karriär. Kanske var John homosexuell och kanske var John en dubbelagent. Det vill säga en MI6 operatör värvad precis som Cambridge Five av Sovjetisk underrättelsetjänst. Med de antagandena blir bilden av Wennerström relativt klar. Så här säger Wennerström om John i Riga:

”John blev tillsammans med min flickväns bäste vän. Han arbetade, tror jag för MI6.”

En Sergej Ivanovitj i den sovjetiska underrättelsetjänsten fick uppdraget att bevaka Wennerström och eftersom Wennerström var vän med John som hade fått det sovjetiska kodnamnet ”EGON” blev även Wennerström utsatt för närgående bevakning. Sergej Ivanovitj var ”energisk” som Wennerström sa. Wennerström lämnade Riga 1934. Han berättar att han då infördes i ryssarnas kartotek och att de sedan följde hans förehavanden och karriär i Sverige. Han skriver i sina memoarer:

”En gång införd i kartoteket så…”

Wennerström berättar om det här lite naivt och jag tror att han ville dölja att han var en sovjetisk påläggskalv redan i Riga precis såsom NKVD, dåvarande KGB arbetade med Cambridge Five gruppen åren 1933-34. Likheterna är slående. Om vi antar att Wennerström lät sig värvas redan 1933-34 liksom sina spionkollegor i England måste han ha varit idealist först och främst och pengarna borde från början inte ha haft någon större betydelse i den mån han överhuvudtaget fick några. Kim Philby hade i början av sin karriär exempelvis vägrat att ta emot pengar men NKVD mer eller mindre tvingade honom att ta emot betalning just för att få ytterligare en hållhake på sin spion. Ofta använde sig den Sovjetiska underrättelsetjänsten av betalning genom tjänster och presenter eftersom många spioner inte ville kännas vid att de utförde betalt arbete åt Sovjet utan kände sig bättre till mods utan kontantersättningar, förmodligen för att döva sitt dåliga samvete. Det finns exempel på agenter som fått sina sommarhus uppbyggda och betalda av den Sovjetiska ambassaden som ”tack för gott samarbete” och presenter av olika slag, ofta ryska antikviteter och konst har skänkts som ersättning för uppdragen.

 

 

Wennerström var visserligen snål och sparsam men inget varken förr eller senare tyder på att han haft ett vidlyftigt privatliv. Varken fin bil eller båt eller några andra lyxartiklar fanns hos Wennerströms. Visserligen bodde de fint men det berodde till stor del på Wennerströms relativt välbärgade hustru och svärföräldrar som själva var uppväxta och bodde i Djursholm. Huset var stort men det var ett tämligen enkelt 1940-talshus utan extravaganser och tomten var enkelt arrangerad utan någon trädgård och med ett enkelt Gunnebostängsel runt om. I Djursholms mått mätt är det tämligen modest.

Det finns forskare i Sverige som tror att Wennerström först var tysk/nazistisk spion och därför kunde värvas över till Sovjet. Frågan är om det är en riktig analys. Så här ligger det till: Wennerström berättade i sina memoarer att han i Moskva träffade en som han beskriver ”sympatisk tysk.” Wennerström skriver:

”Han var inte som de andra tyskarna med klacksammanslagningar, Hitlerhälsningar och dessutom objektiv och inte mottaglig för nazistisk propaganda. Han skämdes å sitt lands vägnar när judehetsen kom på tal. Aschenbrenner var med andra ord sympatisk.”

Detta uttalande antyder Wennerströms antifascistiska läggning på sättet han beskriver sin vän Aschenbrenner.
Min bedömning är att Wennerström, liksom Cambridge Five spionerna var antifascist först och främst och avskydde de fascistiska och nazistiska strömningarna som kom nerifrån Tyskland och södra Europa under trettiotalet, men även från Sverige där de förekom framförallt inom officerskåren och överklassen. Var Wennerström dessutom homosexuell, blir bilden komplett.
Vi skulle här kunna få förklaringen till att Wennerströms svärfar, konsul Carlsson i Djursholm redan i ett tidigt skede starkt rekommenderade Wennerström att elda upp första upplagan av sina memoarer, vilket han också gjorde. I den andra versionen med namnet ”Från början till slutet” som utkom några år senare står ingenting om antifascism, kommunism eller något motiv för spioneriet överhuvudtaget. Wennerström hamnade i Moskva 1940 som Sveriges första flygattaché och blev där bekant med den svenska ambassadsekreteraren, den unge homosexuelle Sverker Åström, då endast 24 år gammal.

Till saken då – när värvades Stig Wennerström?
Redan under kriget verkade Wennerström som sovjetisk uppgiftslämnare och då för NKVD, föregångaren till KGB. Det finns väl dokumenterat i Säpoarkivet. Wennerström hade goda kontakter med tyska legationen i Stockholm och fick därifrån fina underrättelser som han sedan vidarebefordrade till Ryssarna. Det ser även ut som att Wennerström av tyskarna sågs som ”sin man” det vill säga att han var en tysk ”värdefull kontakt” och agerade på så sätt som dubbelagent för NKVD. Enligt ett av de av-krypterade Venona-telegrammen från den sovjetiska ambassaden i Stockholm från den 5 februari 1942 står det:

”Enligt svenska flygattachén i Moskva:

Tyskarna har sex flygflottor och flyg för försvaret av tyskt territorium.

På östfronten har de förflyttat … (ej läsligt)

Produktionen av militära flygplan i Tyskland uppgår till 2000 maskiner i månaden… (ej läsligt). Har inriktats på produktionen av ME 11 Fokker Wolf 189 och JU 89… (ej läsligt).”

Det här telegrammet och andra liknande kan faktiskt bevisa att Wennerström redan i början av andra världskriget arbetade åt Moskva. Hans kontaktman var överste Nikolaj Nikitusjev vid den sovjetiska ambassaden, en erkänt skicklig agentvärvare. Dokument som jag funnit i arkiven och som stärker min tes är bl a dessa:

20 sep 1943: Wennerström ringer till ryska legationen och talar med Nikitusjev (sovjetisk militärattaché). Wennerström säger att han vill komma upp på ett litet besök eftersom han ska resa bort från Stockholm till F7 på ett eller två år. Han blir genast inbjuden av Nikitusjev till kl 3 dagen efter.

14 september 1943 ringer Grassman från tyska legationen och vill träffa Wennerström med anledning av hans förflyttning till F7. Wennerström säger att han inte kan av tidsbrist.

27 feb 1943 var Wennerström uppe hos Nikitusjev på hemlig visit. Säpo bevakade Nikitusjevs bostad man följde med den svenske flygvapenofficeren som åkte till Furusundsgatan 7. Det stod Wennerström på dörren.

3 feb 1942 ringer Madame Kollontaj (Sovjets ambassadör i Stockholm) och bjuder in Wennerström till lunch. Greve Folke Bernadotte kommer också meddelar hon. Major Wennerström tackar ja till inbjudan.

I Förhörstips ej bearbetade finns ett brev om en misstänkt läcka på Fst/und/inrikes och ett brev om att Wennerström lämnat över material till Madame Kollontaj i början av 1940-talet.

 

 

Det finns alltså teorier om att Wennerström först var tysk agent och när han blivit konfronterad med detta faktum av KGB, tvingades över till den Sovjetiska sidan för att bli dubbelagent eller trippelagent som det i så fall blir eftersom han även arbetade åt den svenska underrättelse-tjänsten. Som exempel för detta anges att Wennerström umgicks med nazister och andra personer på yttersta högerkanten. Han skrev dessutom i Stockholmstidningen under kriget i ett högerorienterat tonfall.

Jag gör som sagt inte den bedömningen, utan tror att Wennerström under hela sin karriär arbetade enbart åt Sovjetunionen. Jag har redan beskrivit det och tänkte här spekulera lite mer i ämnet. Det finns flera anledningar till varför jag gör min bedömning och en av dessa är att Wennerström redan 1930 lärde sig ryska när han låg i flottan i Karlskrona och senare, 1933 reste på en studieresa till Riga för att specialstudera språket. En ung svensk officer som åker till Baltikum och specialstuderar det ryska språket, uppmärksammas med all sannolikhet av KGB dels för att det är en svensk officer och dels för att han ska bo hos en rysktalande familj. Wennerström bodde först hos en familj i Riga och sedan en familj i Libau. Han har uppgett att han redan här blev intresserad av underrättelsetjänst och blev bekant med en Brittisk underrättelseman, John som jag talat om tidigare och som sannolikt arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Wennerström säger att han hjälpte John i hans underrättelsearbete och ”fattade tycke för detta som han tyckte var spännande”. Han träffade också en ryska som blev som han säger ”min dans- och biopartner” och John blev sedan tillsammans med hennes väninna. En engelsk spion och två ryskor, en fullt tillräcklig grund för att misstanke ska uppstå. KGB kan redan här i Riga ha gillrat en fälla som Wennerström senare när snaran drogs åt inte kunde komma ur. John, som Wennerström inte vill beskriva närmare och som det heller inte finns någon mer information om i Wennerströms personakt kan mycket väl ha varit en dubbelagent och lurat Wennerström i en fälla vilket var en vanligt KGB- taktik. Det vill säga Wennerström trodde att han lämnade över informationer till brittiska MI6 men mottagaren John var en dubbelagent och kunde på detta sätt snärja sitt offer. Denna rekryteringsmetod kallas för ”false flag”(falskt flagg). Det kan annars tyckas märkligt och riskfyllt att en underrättelseagent för MI6 med uppdrag att spionera i Riga skulle anförtro sig åt en ung svensk som inte var militärattaché eller arbetade på någon av ambassaderna.

En Sergej Ivanovitj i den sovjetiska underrättelsetjänsten fick uppdraget att bevaka Wennerström i Riga. Eftersom Wennerström var vän med amerikanen John och som det senare framkom i förhören; hade det sovjetiska kodnamnet ”EGON”, blev Wennerström utsatt för närgående bevakning. Sergej Ivanovitj var ”energisk” som han säger. Wennerström lämnade Riga 1934 och berättar i förhören att han infördes i ryssarnas kartotek och att de senare följde hans förehavanden och karriär i Sverige. Det går att tyda genom bandupptagningarna jag lyssnat på från förhören med Wennerström och jag tror att hans hans mål var att dölja att han varit en medlem av Komintern, världsrevolutionen redan 1933. Wennerström ville dölja att han redan tidigt hade en som många andra på den tiden ”antifascistisk” läggning men som inte var en tillgång i en militär karriär på 1930-talet. Snarare något som skulle utesluta en högre officerskarriär. Wennerström vill spara sin familj och sin frus framgångsrika svärfar denna pinsamhet.

I mars 1941 återvände Wennerström från Moskva till Stockholm för en tillfällig stabstjänstgöring. En tid före han reste hem blev han uppkallad till chefen för den sovjetiska staben för utländska försvarsattachéer. Den sovjetiske översten berättade att han fått reda på att Wennerström skulle kallas hem och han kallade in en överstelöjtnant från NKVD i rummet, Ivanovitj, Wennerströms kontaktman i Riga! Översten ville veta varför Wennerström kallats hem och sedan berättade översten att de visste om att han hade ett flitigt umgänge med den tyska ambassaden. (Wennerström talade mycket god tyska sedan barnsben. Han hade tillbringat ett år i barndomen i Tyskland.) Stabschefen ville att han skulle ta reda på så mycket som möjligt om Hitlers operation BARBAROSSA, den tyska invasionsplanen mot Sovjet.

”Ni vet naturligtvis en hel del, så flitigt som ni umgås med tyskarna”, sa översten. Översten tittade på både Wennerström och Ivanovitj från NKVD och sa sedan: ”Ni kan ju betrakta er som gamla bekanta. Jag tycker att Ivanovitj ska ta hand om vår svenske vän och visa honom lite rysk gästfrihet”. Ivanovitj berättar sedan om operation Barbarossa och hur viktigt det var för ryssarna att få reda på så mycket som möjligt om denna plan medan de åt en god middag i NKVD:s lokaler i Moskva. Ivanovitj berättade att han haft ögonen på Wennerström redan under tiden i Riga (1933-34) och att han så att säga kommit i NKVD:s intresse redan då. Ivanovitj pumpade sedan Wennerström på uppgifter om tyskarna. Wennerström berättade att den tyska ambassadören ansåg att Hitler underskattade den Sovjetiska krigsmaktens potential. Ivanovitj undrade då om Wennerström trodde att han kunde skaffa fler informationer genom sitt umgänge med Tyskarna. Wennerström svarade att han förväntade sig gengåvor för det.

”Självfallet är vi beredda att ersätta er … med pengar”, sa Ivanovitj.

Wennerström ville dock inte ha några pengar utan istället underrättelse-information som han kunde komma hem till Stockholm med och visa att han verkligen åstadkommit något. Hittills hade han inte haft mycket att visa upp. ”Det räckte inte för en plats i solen”, skrev Wennerström. Ivanovitj funderade en stund och svarade att det givetvis kunde ordnas om han inte hellre ville ha pengar.

Wennerström verkade alltså enligt egen utsago under sin första Moskva tid, 1940-41 som KGB-agent i utbyte mot Sovjetiska militärhemligheter och kunde sedan använda dessa för att gynna sin egen karriär hemma i Sverige. Tillbaka i Sverige fick Wennerström genast visa sina goda resultat.

”Så goda att jag till och med fick göra en särskild föredragning för Flygvapnets starke man Nordenskiöld. Det blev för min del en fullträff vilket återspeglades i Nordenskiölds tackord:

”Jag måste gratulera vår flygattaché i Moskva. Det är exceptionellt att en så pass ung officer på så kort tid kunnat inhämta så mycket värdefullt för svenskt vidkommande”. 

Nordenskiöld skulle bara veta? Detta beröm, berättade Wennerström, skulle senare stå honom dyrt, då det steg honom åt huvudet och han gick en mörk framtid till mötes som sovjetisk agent. Allt det här står att läsa i Wennerströms memoarer märkligt nog och mer eller mindre visar tillsammans med hans egna vittnesmål från polisförhören att han värvades långt före 1948 som det står i domen mot honom. Wennerström stod under ”kultivering” av KGB redan under sin tid i Riga och hade sina första riktigt viktiga uppdrag under Moskvatiden 1940-41, då han spionerade åt NKVD på den tyska ambassaden. Belöningen för spionverksamheten var förutom svartväxlingspengar att han fick resurser av ryssarna att kunna glänsa på hemmaplan och bli en stjärna inom sitt gebit; underrättelsetjänst. Kunde det bli bättre? Den lite fåfänge och revanschsugne Wennerström blev en stjärna på Försvarsstaben i Stockholm men var samtidigt nu helt i klorna på den Sovjetiska underrättelsetjänsten, även om han inte sålde uppgifter som direkt rörde Sverige. Det kom senare.

Anledningen till att Wennerström av Säpo (Statspolisens tredje rotel) sattes under övervakning 1943, var att han besökte den ryske militärattachen, Nikitusjevs hem den 27 februari samma år. Allt talar för att ryssarna använde Wennerström som kurir och genom Madam Kollontay och den Sovjetiska Stockholmsambassaden gavs informationer till Wennerström som man önskade skulle läcka över till tyskarna. Den 24 januari avsände den tyska flygattachén i Stockholm ett telegram till Berlin med texten:

”Militärattachén erfor igår konfidentiellt av förre svenska flygattachén i Moskva, kapten Wennerström, att nuvarande militärattachén i Moskva skulle hava rapporterat, att man i diplomatiska kretsar i Kuybischev vore av den uppfattningen, att Ryssland på grund av för små leveranser av krigsmateriel från USA och England troligen efter stabiliserandet av sina nuvarande militära framgångar skulle komma att rikta ett fredsförslag till Tyskland. Denna uppfattning lär även förekomma på ryska legationen här i Stockholm.”

Wennerström kommenterar det här med:

”Jag fick uppdraget att leverera meddelandet till tyskarna i små portioner så att det på så sätt skulle verka som om de frågade ut mig. Det var det sista tyskarna fick av mig för det hände något obehagligt då jag en dag plötsligt blev uppkallad till Överste Adlercreutz, chefen för den svenska underrättelsetjänsten. Han berättade att ”vi” hade knäckt den tyska telegram-koden och att vi kunde tyda deras telegram från den tyska ambassaden i Stockholm. Där fanns ett telegram till Berlin där det sägs att de fått informationer av Wennerström angående ryska fredstrevare. Adlercreutz varnade mig för fortsatta förbindelser med tyskarna men lät saken bero med denna varning. Jag blev riktigt förbannad på tyskarna att de använt mitt namn i klarspråk även om det var kodade telegram.”

Redan där hade militära säkerhetstjänsten kunnat gripa Wennerström. Det hade säkert också gjorts om Wennerström lämnat uppgifter till Sovjetunionen. Nu misstänktes han ha hjälpt Tyskarna och det var förmodligen inget allvarligt brott på den tiden inom den svenska underrättelsetjänsten med överste Adlercreutz som chef …

En intressant uppgift i telefonavlyssningsprotokollet över statspolisens avlyssning av Wennerström under kriget är att den 14 september 1942 ringer en Grassman från den tyska ambassaden och vill träffa Wennerström innan Wennerströms förflyttning till F7 Såtenäs senare under samma månad. Wennerström svarar lite kort att han inte kan träffa honom av tidsbrist och de hörs sedan inte mer per telefon innan förflyttningen. Wennerström ringer sedan den 20 september till den sovjetiska ambassaden och talar med Nikitusjev och ber själv att få komma upp på ett litet besök eftersom han ska resa bort på ett eller två år. Han blir genast inbjuden av Nikitusjev till klockan 13 dagen efter. Den 27 februari skuggas Wennerström av Statspolisen och han besöker då i hemlighet Nikitusjev hemma i hans bostad på Gärdet. Efter denna händelse berättar Wennerström att han höll sig i skinnet och det går också att se genom telefon- och brevkontrollen som polisen gjort mot honom under den här perioden. Wennerström kontrollerades av Statspolisen under resten av kriget. Han förflyttades till F7 Såtenäs och tjänstgjorde där bland annat som ställföreträdande flottiljchef och sedan divisionschef. På F7 fortsatte hans spionkarriär för Sovjetunionen och han satt långt in på nätterna och kopierade dokument åt ryssarna. Han beställde vad han kunde komma åt från staben i Stockholm och höll ett öga på de amerikanska och svenska kurirflygningarna till Storbritannien samt fotograferade de Brittiska och Amerikanska bombflyg som sökt sin nödhamn till F7 Såtenäs. En fanjunkare anmälde Wennerström för otillåten fotografering på F7 då han fotograferade amerikanska flygplan. Under andra världskrigets slutskede efter 1943 användes Bulltofta som nödlandningsfält för de allierades bombflygplan och därifrån skulle sedan de plan som kunde återställas i flygdugligt skick flygas till uppsamlingsplatsen som var F7 Såtenäs. Wennerström hade fått uppdraget som följeofficer till de amerikanska besättningarna då de omgrupperade och han kom där i kontakt med personal från den amerikanska ambassaden.

”Efter detta var dörrarna på den amerikanska ambassaden öppna för mig i fortsättningen”, berättar Wennerström.

Här pratar vi om en högpresterande kille som verkligen hade mycket att stå i. I nästa inlägg ska jag skriva om Wennerströms kopplingar till DC-3:an och hans hemliga medhjälpare. Dessutom; på söndag 16/6 2013 är det exakt 10 år sedan jag och mitt team fann DC-3:an. Satan vad tiden går …

 

Det om det, Anders Jallai

 

Källor:

The Sword and the Shield, The Mitrokhin Archive, Andrew/Mitrokhin 1999.

Säpoarkivet P4599, förhör Wennerström.

Wennerströms memoarer: Från början till slutet, Wennerström 1972.

Säpoarkivet, Venonamaterialet.

Golitsyn, New Lies For Old 1984.

Den svenska nationalsocialismen, Tobias Hübinette 2002.

Han som aldrig fick bli kung, Per Svensson 2006.

Säpoarkivet, personakt Nils J (namn borttaget).

Spionfångaren, Wright 1987.

Intervju  f d Säpo byrå B kontraspionageschef Olof Frånstedt 2006.

Utan omsvep, Carl Persson 1990.

Sjinkarenkos memoarer UD, DC-3 utredningen DS 1992:5, bakgrundsmaterial.

Intervju FRA byråchef Nils J 2006.

Body of Secrets, James Bamford 2001.

Juristkommissionen 1964 om Wennerström.

Intervju Sven Olov Olin 2004.

 

Se gärna den svenska versionen av DC-3 dokumentären: DC-3:ans sista resa, av Deep Sea Productions och SVT under fliken DC-3. https://www.jallai.se/dc-3catalinaaffaren/  Så minns vi tillsammans!

 

Jag rekommenderar den här välgjorda Brittiska serien om Cambridge Five spionerna: http://www.discshop.se/filmer/dvd/cambridge_spies_nyrelease/P58531?gclid=CJPOnYH34LcCFYF6cAodaS0Aiw