Anders Jallai

Palme och KGB agenten Nikolaj Nejland

Erlander och Palme

 

I dagarna publicerades två artiklar i Riksmedia som blir rena straffsparkar för det jag tänker skriva om. SvD och Expressen skriver om Tage Erlanders tidigare hemliga dagböcker som i dagarna ges ut i bokform och rör åren 1963-64. SvD berättar att Tage Erlander hade stora betänkligheter om den nyligen bortgångne diplomaten Sverker Åströms läggning som homosexuell, samt att Åström pekats ut som spion av det sovjetiska avhoppar-paret Petrov. Erlander beslutar att Åström ska placeras som FN ambassadör istället för på den känsliga posten som Kabinettssekreterare på UD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/astrom-i-spionfall_7601698.svd. Erlander skriver:

 

”Vid en sådan vägning kommer man nog till att han i FN gör oss de största tjänsterna samtidigt som vi tar de minsta riskerna”

 

FN tjänsten är uppenbarligen en sidosteppning av Åström vilket även Säpochefen Olof Frånstedt berättat för mig tidigare. Det här är visserligen inget nytt för varken dig eller mig då vi kommer ihåg min sommarspecial i år ”Sverker Åströms hemlighet” som rörde Sverker Åström och paret Petrovs utpekande av den svenske spionen ”Getingen”i Säpoarkivet. Läs artikeln här: https://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/ 

Det intressant kommer istället nu: I Expressen Kultur nyligen skriver en svensk kulturpersonlighet om samma dagböcker som SvD refererar till och vinklingen som görs är smått sensationell. Skribenten, som är den kände författaren Per Olov Enquist, skriver allt möjligt om dagboken och först i slutet av artikeln/recensionen kommer han fram till det som är själva scoopet i dagboken för åren 1963-64. Han skriver så här om det för statsminister Erlander så bekymmersamma fallet Getingen http://www.expressen.se/kultur/bocker/tage-erlander-dagbocker-1963-64/:

 

Chrusjtjov kommer på besök, man tar upp Raoul Wallenberg, naturligtvis. Men: hur med honom hantera Wennerströmfallet? Och är verkligen den främste och briljantaste diplomaten Åström pålitlig, och vem träffar han, och är han homosexuell? Nya regeringssammanträden om Åströms sexprofil. Till slut blir säkerhetspolisen säker, och ett dystert lugn sprider sig i regeringen. Ja, han är homosexuell. Ja, han är pålitlig. Nej, inte så pålitlig att han kan bli kabinettsekreterare. Inte än. Det blir han först 1972. Det hedrar Erlander att han under hela denna Åströmkris ilsket fnyser ”So what!” Och då kan man förlåta honom hans permanenta moraliska upprördhet över de dansande damernas nätstrumpor på Folkan. (kabinettssekreterare felstavat)

 

Jag har länge mött mörkläggningar i svensk media om de här spionaffärerna men P O Enquists tar nog priset. Han inte bara mörklägger och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt. I gammal god kalla kriget-anda. I hans tolkning heter det:

”Det hedrar Erlander att han under hela denna Åströmkris ilsket fnyser ”So what!”

Det är en helt felaktig tolkning men säkert medveten av Enquist. P O Enquist har nämligen sedan lång tid tillbaka haft ett gott samarbete med KGB. Jag ska berätta om det nu.

Men först till Lettland och Skangal för en bakgrund: Olof Palme föddes 1927 i Stockholm och växte upp på Östermalmsgatan i en överklassfamilj med lite brokig bakgrund. Olofs mamma Elisabeth hette von Knieriem innan hon gifte sig med Gunnar Palme, Olofs far. Mamman kom från en baltisk adelssläkt med tyskt ursprung och hon föddes 1890 på godset Peterhof i det gamla hertigdömet Kurland i det dåvarande Ryssland. Gården brändes ned till grunden under första världskriget och familjen hamnade så småningom på gården Skangal utanför Riga i Lettland. Under Olof Palmes barndom reste familjen ofta över Östersjön med båt och tillbringade somrarna där. Olof Palmes farmor, Hanna kom från den finska adelsläkten von Born och var gift med Sven Palme, således Olof Palmes farfar. Sven Palme var verkställande direktör i försäkringsbolaget Thule (nuvarande Skandia) och han efterträddes senare av Olof Palmes far Gunnar 1932. Olof Palme hade alltså invandrarbakgrund på både mammans sida, Lettisk och pappans sida vars mor var finska. Olof Palmes mor Elisabeth med sin tyskbaltiska härstamning var politiskt aktiv, ordförande i högerns kvinnoklubb på Östermalm och medlem i Tyska damklubben, Der Deutsche Frauenbund, av många kallad en nazistisk propagandaklubb i Sverige. De sydde bland annat kläder och skickade paket till tyska soldater vid fronten under andra världskriget.[1]

Olof Palme tillbringade sina barndomssomrar på Skangal i Lettland tillsammans med sin mors släkt.[2] Ungefär samtidigt i Riga växer en annan man upp som ska få betydelse för Olof Palme, nämligen Nikolaj Nejland. Han föds den 23 december 1930 i Riga. Sommaren 1938 då Olof Palme skriver brev hem om sina utfärder i Skangal är Nikolaj Nejland, 8 år. Nejlands familj härstammar från Ryssland och trots att Nikolaj var född och uppväxt i Lettland vägrade han under hela sitt liv att tala Lettiska utan valde istället ryskan.[3] Nikolaj Nejland hade efter andra världskriget liksom andra balter lärt sig anpassning och överlevnad och började 1947 studera juridik, 17 år gammal. Under efterkrigsåren i Lettland deporterades 200 000 människor, landsförrädare gentemot den sovjetiska garnisonen, Lettland. Den sovjetiska säkerhetstjänsten kämpade mot alla tänkbara förrädare ända tills de förintat all motståndskraft på den utbildade, borgerliga och patriotiska befolkningen. Man hade genomfört en mental etnisk rensning och Baltikum var åter under kontroll efter en kort period (ca 23 år) i oberoende.[4] Nejland blev snart medlem av Lettlands kommunistiska parti och sedan åklagare i Riga och dömde ut långa fängelsestraff, i vissa fall dödsstraff för sturska lettiska bönder som vägrade finna sig i de nya lettiska lagarna, dikterade av Lavrentij Beria i Moskva.[5] Nejland började studera landet Sverige och svenska språket vid universitetet i Riga 1953. Det var intensiva språkstudier med svenskfödda lärare. I KGB:s språklaboratorier fick han lyssna till den svenska radions nyhetsprogram, läsa svenska tidningar, böcker och studera Sveriges historia, ekonomi, politik och kultur.[6] 1961 är Nikolaj Nejland färdigutbildad och befordras till underrättelseofficer och utbildas under två år vid KGB-akademin i Moskva. Nikolaj har framtiden för sig. Han är redan vid den här tid öronmärkt för KGB:s första direktorat, Innostrannoje Upravlenije, den internationella avdelningen som bedriver spionage utomlands. Där tillhör han den tredje sektionen som omfattar, Skandinavien, England, Australien och Nya Zeeland. Hans uppdrag var att påverka Sveriges ledning och andra opinionsbildare. Som kuriosa skiljde han sig 1963 från sin dåvarande fru som anmälde honom för misshandel. Han ställdes inför partirättegång men frikändes och när han var klar med sin KGB utbildning gifte han om sig med en ung lettisk blondin, tjugo år gammal som lämpligt nog talade perfekt svenska! Förmodligen ett skenäktenskap, arrangerat av KGB.[7] Nejland placerades våren 1963 på en täckbefattning på den lettiska radions sändningar på svenska. Han deltog mellan 1964 och 1968 i en operation mot Sverige som gick ut på att dels tvätta bort såren efter den svenska baltutlämningen 1945, dels peka ut balterna som stred på den tyska sidan som krigsförbrytare och nazister, en viktig strategi från den sovjetiska ledningens sida.[8]

 

Olof Palme och Fidel Castro

 

Imants Lesinskis, avhoppad lettisk KGB agent men med täckbefattning som journalist och författare berättade att han ålades av KGB att skriva sovjetvänliga artiklar och böcker under pseudonym. Bland annat under pseudonymen R Ievkalnis och han belönades 1975 med Lettlands stora journalistpris. Lesinskis har berättat hur de letter som lyckades överleva åren i Stalins läger under 1960-talet hänsynslöst utnyttjades i propagandasyfte. Han sökte upp och intervjuade många av dem som överlevt och i en artikelserie under flera år i Dzimtenes Balss fick de prisa ockupationsmakten Sovjetunionen. De fick för Lesinkis berätta hur rättvist och barmhärtigt de behandlats och hur de av Sovjet erbjudits chansen att börja ett nytt liv. Denna propagandakampanj riktades i första hand till de yngre flyktingarna och de ester, letter och litauer som fötts i exil och kampanjen togs emot väl.[9] Kampanjen ledde till att många andra generationers invandrare vände sina föräldrar ryggen under sina ungdomsår och många sår läktes aldrig igen. De balter som flytt för sitt liv fick uppleva att deras barn födda i exempelvis Sverige kallade dem för nazister eller fascister.

En författare som i viss utsträckning förmodligen omedvetet bidrog till det här var den kände svenske författaren P O Enquist med sin bok Legionärerna. Den utkom hösten 1968 och beskriver den så kallade ”sanningen om baltutlämningen”. Enquist beskriver baltutlämningen i en mer human dager än som tidigare framställts. Boken belönades med Nordiska Rådets litteraturpris och skar djupa sår i svensk-balternas själar. Enquist hade rest runt i Baltikum och gjort research för boken och fick där uppgifter om att det inte alls hade gått så illa för de balter som utvisats utan samtliga hade kort efteråt fått amnesti och levde nu lyckliga i sina hemländer. Enquists inte helt vetenskapliga research gick ut på att han intervjuade 14 av de utlämnade letterna som var handplockade av KGB och skrev med ledning av dessa intervjupersoner, sin prisbelönade bok.[10] I efterordet till pocketupplagan 1970 skrev Enquist de för en svensk-estländare, relativt provocerande raderna:

 

”De baltiska folken är delade: ett folk hemma, ett i exil. Båda har sin egen historieskrivning av det som skedde, båda är lika inflammerat känsliga för avvikelser från den rätta linjen.”[11]

 

KGB agenten Lesinskis berättar istället följande om P O Enqvist och hans bok Legionärerna:

 

”Tyvärr är mottagaren av det Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof Enquist en beklagansvärd desinformatör”[12] ”P O Enquist blev en måltavla för KGB redan i början av 60-talet. Nikolaj Nejland och Danis Goldbergis tilldelades uppdraget att hjärntvätta honom”.[13]

 

Vem kunde veta bättre än Lesinskis? Lesinskis var i Rom 1960 och bevakade de olympiska spelen för en sovjetisk tidnings räkning och hade samtidigt uppdraget av KGB att knyta kontakter med Australiensiska idrottsmän med lettiskt ursprung. Lesinskis som var en stark motståndare till den sovjetiska regimen i Lettland bestämde sig för att försöka hoppa av i Rom. Han klev in på den amerikanska ambassaden och begärde politisk asyl men CIA lyckades istället övertyga Lesinskis att han gjorde mest skada för den sovjetiska regimen genom att stanna kvar och arbeta för CIA. Lesinskis, då 28 år gammal reste hem igen som amerikansk dubbelagent. Våren 1978 tjänstgjorde Lesinskis på FN i New York som sovjetisk översättare men inofficiellt som KGB agent och fortfarande som dubbelagent åt CIA. Han bestämde sig för att hoppa av med sin familj då han kände att snaran började dras åt, speciellt efter General Arkady Shevchenkos avhopp i april 1978.  Lesinkis debriefades omedelbart och fick sedan leva under skydd av CIA på hemlig adress i Washingtons utkanter i Oakton Virginia. CIA varken bekräftar eller dementerar idag sitt samröre med familjen Lesinkis eftersom ärendet fortfarande är hemligstämplat. Men CIA:s presschef G. L Lamborn skrev ett brev efter Lesinskis död 1986 till ”American Latvian Association” med innehållet att Lesinskis, ”after his defection made a significant contribution to the U.S. government and this agency” (efter sitt avhopp gjort betydelsefulla insatser för den amerikanska myndigheten och CIA). Den som berättat Lesinskis historia är istället hans dotter, journalisten Ieva Lesinska för tidningen Laiks i Riga.[14]

 

P O Enquist hade blivit utsatt för en kupp enligt Lesinskis. Han vallades runt av KGB officerare i Baltikum under sin research och blev erbjuden tolk som tillhandahölls av KGB eftersom Enquist inte själv kunde något baltiskt språk. Den som var regissören bakom KGB-operationen mot Enquist var Palmes tennispartner på Kungliga, Nikolaj Nejland.[15] Han var chef över den tolk som hjälpte Enquist med hans research.[16] Tolken hette Erik Stombris och var en ”god vän till mig” medger Enquist i Dagens Nyheter i maj 1983.[17] KGB officeren Lesinskis hävdar att KGB med dess fria tillgång till hemliga arkiv och detaljerade register om Sovjetunionens befolkning 1960 bara kunde finna 44 av de 150 balter som utlämnats i livet.[18] När KGB majoren Lesinskis hoppade av i New York 1978 där han haft en täckbefattning i FN, kallade KGB omedelbart hem Nejland från Stockholm för att skydda honom. Lesinskis berättade för CIA om sina egna och Nejlands operationer i Sverige. CIA informerade sedan Säpo om de omfattande spionnäten i Sverige och uppgifter om Nejlands agenter.[19] Uppgifterna finns att hämta i Säpoarkivet för den som vill veta vilka svenskar som var Nejlands agenter. Lesinskis dömdes till döden i exil av KGB och trots att han fruktade KGB:s hämnd reste han till Sverige och skrev en serie på 58 artiklar som publicerades i den lettiska exiltidningen Laiks under åren 1979-80. Lesinskis avled plötsligt i en massiv hjärtattack i ett amerikanskt köpcenter under julen 1985.[20] Två månader senare mördades Olof Palme, en kylig, sen kväll i Stockholms city den 28 februari 1986.

 

Författaren P O Enquist

 

Den här historien kommer somliga irriterat avskriva som propaganda. Och det har gjorts förr. Men varför ska vi inte tro på dessa herrar och damers många vittnesmål. De har trots allt levt under ett stort förtryck under många år och flera av dem har förlorat hälsa och i vissa fall sina liv, under tiden som P O Enquist levt tryggt och gott i Sverige för sina bokhonorar. Under det kalla kriget tystades exilbalterna ner i Sverige men idag borde vi kunna tala om det. Även P O Enquist! Det är han skyldig oss baltiska flyktingfamiljer. Jag går vidare med mina källor och citerar den tidigare beskrivna KGB chefen Oleg Gordievsky och märk väl: det här är citerat från en bok utgiven av svenska storförlaget Bonnier Fakta:

 

”Nejland kom från samma del av Lettland som Palmes mor. Han gjorde sig vän med Palme genom att spela på hans intresse för sina lettiska rötter och ordnade till och med så att Palme fick göra ett kort sentimentalt besök i Lettland. Han lyckades också arrangera regelbundna möten med en av Palmes främsta rådgivare i socialdemokratiska arbetarpartiet. KGB högkvarteret gjorde sig enormt besvär med att förse Nejland med sådana formuleringar av den sovjetiska politiken som de hoppades skulle vara tilltalande för Palme. Framför allt sedan han förlorat statsministerposten och hamnat i opposition (1976) tycktes han föredra den sovjetiska freds- och nedrustningspolitiken framför den amerikanska. Palmekommissionen, som bildades 1980 för att diskutera nedrustningsfrågor, var högt värderad i Moskva för sin kritik mot de amerikanska ställningstagandena.” [22]

 

Nicolaj Nejland APN

 

Här ett vittnesmål till:

 

De Sovjetiska APN-journalisterna är oftast underrättelseofficerare knutna till KGB:s linje X eller PR. Den förre chefen Nikolaj ”Kolja” Nejland var så framgångsrik i sin underrättelseverksamhet och agentvärvning att han tilläts stanna i två perioder om fyra år (i Sverige). Han befordrades vid sin återkomst till vice utrikesminister i Sovjet-Lettland. Nejland har senare (av Säpo) nekats inresa till Sverige. [22:2]

 

Och det kanske mest intressanta:

 

Olof Palmes äldre syster Catharina Palme gav 1999 ut en bok om familjen: ”Somrarna på Skangal”. En första version av boken trycktes redan 1982 då Olof Palme fortfarande var i livet, men var avsedd endast för familjen. Innehållet var då enligt omslagstexten KONFIDENTIELLT. I den offentliga utgåva som utkom 1999, hade vissa avsnitt redigerats bort. Bland annat det om den Sovjetiske diplomaten Nikolaj Nejland, utpekad som KGB agent. Nejland hade kontakter med Olof Palme och bland annat spelade de tennis tillsammans under Palmes tid som statsminister enligt boken. [22:3]

 

Genom ovanstående går det att utläsa hur en möjlig inflytelseagent sakta värvas. KGB liksom CIA är mycket skickliga på det här. Idag värvas exempelvis många inflytelseagenter i Mellanöstern som helt säkert är orsak till några av de många upplopp och proteströrelser där just nu. Det är samma effektiva metoder som användes under det kalla kriget. I Palmekommissionen som nämns av Gordievsky (amerikansk stavning) satt det en GRU agent, Milstein och en hög KGB representant, Arbatov. Palmekommissionen förordade den för Nato så fientliga och säkerhetspolitiskt ofördelaktiga kärnvapenfria zonen i Östersjön och Centraleuropa. Och att påstå att Palme inte blev påverkad av den här indoktrineringen av KGB och GRU:s kanske bästa agentvärvare, är naivt. Ingen kommer undan den utan att stänga av kontaktvägarna fullständigt. Det gjorde inte Olof Palme.

 

”I sina rapporter till KGB högkvarteret försökte Nejland ta åt sig äran för en stor del av Palmes sympati för den sovjetiska politiken. Krjutjkov (högste KGB chef för utrikes u-tjänsten) rapporterade till både Andropov och politbyrån att Palme visserligen inte var till fullo rekryterad som agent, men stod under KGB:s inflytande.”  [23]

 

Texten talar sitt tydliga språk. Tilläggas ska dock att Gordievsky även skriver att när Nejland lämnade Stockholm 1980, förlorade KGB sin direkta tillgång till Palme. Det är där som jag tror att Stasi eventuellt kan ha kommit in i bilden. Palme besökte Östtyskland i december 1984, han hyllades där som en kejsare och när han mördades 1986 drog Stasi igång en helt egen stor mordutredning för att försöka finna mördarna. Det går att läsa i Stasiarkivet. Stasi driver hårt tesen att det är en främmande säkerhetstjänst som mördat Palme. De sätter upp en egen Palmestab med namnet Avdelning XXII. Man kommer fram till att mordet är en enskild händelse och inte en mordvåg för att på bred front undanröja ledande politiker som stöder den sovjetiska fredspolitiken. Vidare skriver Stasi att de är förvånade över det taffliga svenska polisarbetet med en inkompetens som är misstänkt dålig, nästan likgiltig. Man skriver att många ledande svenska socialdemokrater är övertygade om att en västlig säkerhetstjänst ligger bakom mordet! (Björn Cederberg, Kamrat Spion sid 195-196) Till sist vill jag visa att det finns fler auktoriteter på området som bekräftar de här teorierna. Vår mest erkända forskare inom underrättelse- och säkerhetstjänst, professor Wilhelm Agrell skriver så här om Gordievskys uppgifter:

 

”1985 hoppade den sovjetiske KGB-residenten i London, Oleg Gordievskij av till väst. Gordievskij hade då redan i elva år arbetat som dubbelagent åt den brittiska underrättelsetjänsten. Med Gordievskijs avhopp fick väst en insyn i den sovjetiska underrättelsetjänsten i paritet med den insyn som general Sejnas avhopp gett i Warszawapaktens krigsplanläggning 1968. Gordievskij hade genom sin karriär inom KGB en omfattande kunskap om agenter och operationer på andra stationeringsorter, bland annat hade han arbetat med KGB:s hemliga operationer i Danmark på 1970-talet. Informationer från Gordievskij började snabbt delges också samarbetspartners, bland andra den svenska underrättelsetjänsten. ÖB Lennart Ljung fick den 10 september 1985 del av uppgifter som ”inte gällde den aktuella situationen” men som var av sådan vikt att han samma dag informerade både försvars- och utrikesministrarna. Varken Ljungs dagbok, som innehåller uppgifter om de åtgärder ÖB vidtog, eller andra källor preciserar emellertid vari denna anmärkningsvärda information bestod. I efterhand framgår det att Gordievskijs viktigaste uppgifter om Sverige handlade om den lettiske KGB-mannen Nikolaj Nejland.” [24]

 

 

Intressanta är att svenska försvars- och utrikesministrar vid den här tiden var Anders Thunborg och Lennart Bodström (far till Thomas Bodström). Visst, tänker du – men lyssna här: mindre än en månad efter det hemliga beskedet från ÖB till ministrarna, avsätter Palme först försvarsminister Anders Thunborg som försvinner helt ur politiken och sedan omplacerar han Bodström från utrikes- till utbildningsminister. Är det en tillfällighet att båda dessa ministrar som informerats av ÖB, tvingas avgå eller byta tjänst mindre än en månad efter att uppgifterna når dem? Eller avgår de rent av självmant? Redan ett år efter mordet uttalade sig Wilhelm Agrell i SVT om ett fosterländskt motiv. Ingen tog någon notis om Agrells teorier utan jakten på den ”ensamma galningen” som tagit över efter ”Holmérs PKK spår” fortsatte oförtrutet. Kanske är vi nu 25 år efter mordet mogna att omvärdera det som Agrell bara ett år efter mordet förstod att svenska folket varken orkade eller tilläts befatta sig med:

 

”Ett mord i fosterlandets tjänst är obehagligt att diskutera. Vore det sant skulle det skaka om det svenska samhället i grunden.” (Wilhelm Agrell för SVT Nyheter)

 

Se Wilhelm Agrell i Nyheterna: http://vimeo.com/21635841

Du bör också se det här TV4 programmet av Jonas Gummesson som rör Palmes relation till IB och Stay Behind (Arla Gryning). ”Spioner i folkhemmet” http://youtu.be/MPgTk0mlhYY  [youtube]http://youtu.be/MPgTk0mlhYY[/youtube]

 

[1] Olof Palmes ungdomsår, Gummesson 2001, sid 36.

[2] Ibid. (betyder samma som föregående)

[3] KGB avhopparen Imants Lesinskis i Lettiska tidskriften Laiks 12.9.79. och 19.4.80.

[4] Ibid sid 30.

[5] KGB avhopparen Imants Lesinskis i Lettiska tidskriften Laiks 12.9.79. och 19.4.80.

[6] Krig i fredstid, Nordblom 1988, sid 34.

[7] Ibid sid 35.

[8] Lesinskis och Krig i fredstid sid 36.

[9] KGB avhopparen Imants Lesinskis i Lettiska tidskriften Laiks 12.9.79. och 19.4.80.

[10] Ett liv för Baltikum, Andres Kung 2002, sid 37.

[11] Ibid sid 36.

[12] Privat brev från Lesinskis till den lettiske historikern Janis Zalcmanis 23.3.1983. Krig i fredstid sid 52.

[13] KGB avhopparen Imants Lesinskis i Lettiska tidskriften Laiks 12.9.79. och 19.4.80.

[14] City paper, The Baltic states, artikel av Benjamin Smith för Rigas Laiks (Internet).

[15] Lesinskis och Krig i fredstid sid 52.

[16] Lesinksis och Krig i fredstid sid 52.

[17] DN 4.5.1983. Intervju med Enquist.

[18] Ibid.

[19] Anonym Säpo källa 2006.

[20] Krig i fredstid, Nordblom 1988, sid 26.

[21]  Wilhelm Agrell, Fred och fruktan sid 247.

[22]  Gordievskij/Andrew, KGB Inifrån sid 196, Bonnier fakta 1990.

[22,2] Charlie Nordblom, Industrispionage.

[22:3] Olof Palmes ungdomsår, Gummesson 2001, sid 34.

[23]  Gordievskij/Andrew, KGB Inifrån, Bonnier fakta 1990.

[24]  Wilhelm Agrell, Fred och fruktan sid 247.

Palme var stor – men inte så stor som dokumentären ”Palme” visar

Olof Palme

Palme var en stor politiker, ingen tvekan om den saken. Han var stor internationellt och den största och mest kände politiker Sverige haft. Det jag tänker belysa är att han kanske inte var så stor som den nya Palmedokumentären ”PALME” visar. Dokumentären är gjord av Maud Nycander/Kristina Lindström och går upp idag (14/9 2012) på hela 104 biografer i Sverige och är bekostad av den svenska staten genom Filminstitutet och SVT. Budgeten är mycket stor för att vara en svenskproducerad dokumentär: nio miljoner kronor. Den lär vara lysande och Olof Palmes familj har ställt upp villigt med bilder och intervjuer. Min gissning är att familjen har haft möjlighet att dra sig ur filmprojektet om det inte varit till belåtenhet. Så vi kan anta att filmen är till familjens belåtenhet.

Olof Palme var nog snarare en i raden av toppstyrda politiker som exempelvis Ronald Reagan, Bill Clinton och Tony Blair, men han styrdes inte av kapitalet i västvärlden och kanske är det därför som han är så älskad bland vänsteranhängare, lite som Che Guevara. Palme var förmodligen inte heller en lika stor människa som beskrivits. Han försummade sina barn, sina närmaste vänner (om han hade några?) och framför allt sin fru Lisbet. Hans många och långa otrohetsaffärer belyses sannolikt inte i Palmedokumentären. Hans många svek under lång tid mot sin käresta Lisbet men även mot sina tre söner som ofta var rädda och fick stå till svars i skolan och bland vänner för sin pappas lynniga upptåg och uttalanden. Olof Palme var i många stycken en hänsynslös politiker som tog sin makt till varje pris. Det här är privat, jag förstår det. Men ska vi ta ett helhetsgrepp om Palme, så måste det här jobbet göras – grävas hela vägen ner. Jag har själv inte sett filmen ännu, ska tilläggas därför håller jag ännu öppet för överraskningar.

 

Shirley Maclaine

 

Några av Olof Palmes många älskarinnor har stolt gått ut och berättat om sina affärer med vår framlidne statsman. Bland andra den amerikanska skådespelerskan Shirley Maclain och den kände fotografen Ewa Rudling. Dessutom talar mycket för att hans sista älskarinna i livet var den kände nuvarande professorn i historia vid Harvard University: Emma Rothschild som dessutom 1986 bodde bara något kvarter från familjen Palme i Gamla Stan. Shirley Maclaine beskriver sin relation med Palme på ett intressant sätt hos Oprah Winfrey:

 

 

When I met Olof Palme, he was emotional catnip for me because he was such a liberal, brilliant, yet emotionally repressed Swede. I loved his courage on behalf of all his liberal beliefs. I met him at a U.N. anti-Vietnam War meeting in New York. He spoke so succinctly about the need to abolish war. He even spoke passionately about democratic socialism. I remember the moment I fell for him. We were in my New York apartment after the U.N. meeting. He was looking at the pictures on my New York Wall of Life. He smiled and I brushed the hair out of his eyes. He looked at my lips shyly, and I took him in my arms. That was it. We became lovers for years. We met in the Orient several times, and wherever his overseas goodwill trips took him. I took clandestine trips to Sweden, and we kept the relationship private even though the Swedish press began to speculate why I was making so many private sojourns to Stockholm. He confided in me his struggles with some of the other world leaders and wondered aloud how the planet’s inhabitants were ever going to solve its problems. I introduced him to some of my beliefs regarding reincarnation and the soul’s journey through time. He pooh-poohed all of it but did become interested in whether UFOs and star visitors were a reality we should admit to and deal with. His intellectual persuasion was definitely left-brained and scientific. Being a socialist meant more to him than anything. He was unreligious and bristled at the thought of an all-loving God-Creator. He thought it was all the work of humans and how we comported ourselves. He could be cruelly dismissive toward my growing spiritual beliefs and studies, but I admired his intellect greatly and thought seriously about a union of some kind with him. He was technically married but had had other affairs aside from me. One of his women was an extremely wealthy communist and I found the contradiction intriguing. In hindsight, I wonder if his attraction to fame and money was more true to his personality than his professed attraction to socialism. Read more: http://www.oprah.com/oprahshow/Shirley-MacLaines-Leading-Loves-Im-Over-All-That-Excerpt/4#ixzz26LuqHZ5l

 

Allt det här pågick medan hans barn sannolikt var ovetandes, men helt säkert inte hans fru Lisbet. Olof Palme var en streber, en extrem tävlingsmänniska och en person med labilt psyke. Det går att få fram ur flera källor. Han var lynnig, ombytlig och inte speciellt lojal. Han var en sann liberal men med en mycket stark tävlingsinstinkt som drev honom mot ett totalitärt ledarskap de sista åren, vilket många av hans tidigare medarbetare vittnat om. Han körde helt enkelt över medarbetare som inte passade in i hans vision. Min bedömning är att han hade alltför stor tävlingsinstinkt för att kunna vara en riktigt bra och ansvarsfull politisk ledare. Dessutom finns det ett stort frågetecken om hur han egentligen blev socialist. Det har ingen hittills på ett trovärdigt sätt kunnat förklara. Palme var nämligen av överklassbakgrund, uppväxt på Östermalm i Stockholm. Så här skrev en av Palmes kollegor och ungdomsvänner om honom (Bertil Östergren, Vem är Olof Palme?): ”Dessa två understräckare  visar den politiska profil som kännetecknade Olof Palme i slutet av 40-talet. Han var en idealistisk pro-amerikan och anti-kommunist.” En annan politisk kännare, Jonas Gummesson, numer nyhetschef på TV4 skrev så här om Palme (Jonas Gummesson, Olof Palmes ungdomsår): ”Även andra kurskamrater vittnar om Olof Palmes stora intresse för högerns morgontidning. Han var politiskt intresserad och åsikterna låg till höger. Palme var inne i en fas i livet som hans vän, IB-chefen Birger Elmér, mellan skål och vägg kallade: Palmes mörkblå period.” 

Här kommer ytterligare en märklig omständighet in som rör Palmes ungdomsår. Han var nämligen i tjugoårsåldern reservofficer och anställd på underrättelsetjänsten och gjorde jobb åt T-kontoret där även Birger Elmér arbetade. T-kontoret omdanades senare under Elmérs ledning till det omtalade IB. Så här skriver Gummesson angående Palmes och IB-chefen Elmérs förhållande: ”Olof Palme och Birger Elmér satt i varsitt rum i samma korridor. På dagarna åt de lunch tillsammans i självserveringen på jobbet (på Försvarsstaben) eller tog en sväng på stan. På fritiden träffades de och drack öl och pratade och lyssnade på klassisk musik och ryska marscher.” Det ska tilläggas att Jonas Gummessons bok inte kom ut på något av de stora förlagen i Sverige utan på det lilla Ekerlids förlag. Jag gissar att dokumentärfilmarna inte läst den om de ens vet om den.  Men som sagt: stor var Palme om än inte en rättroende socialist. Något hände nämligen med den konservative överklassynglingen i USA. För när han kom hem igen efter ett års studier, hösten 1948 och ett halvårs rundresa i USA, var han socialist. Han till och med började klä sig som en, säger en av hans tidigare kollegor på underrättelsetjänsten Nils Johansson. En annan speciell omständighet är att Palme kunde ryska flytande. Något som sällan nämns. Byråchefen på FRA, Nils Johansson beskrev Palme så här:

 

 

Jag kände inte Palme personligen men vi träffades någon gång då och då. Palme tillhörde den baltiska knapadeln. Han vette fingret och kollade åt vilket håll det blåste och sedan blev han socialist och bytte stil genom att klä ned sig med sandaler och helst utan strumpor. Han kallades en period för ”Skit-Olle” på underrättelsetjänsten.

 

 

Anatoly Golitsyn KGB

 

Det som förmodligen inte framkommer i dokumentären är att Palme inte var sin egen lyckas smed. Han fick sannolikt hjälp fram till sin position från minst två olika underrättelsetjänster. Först CIA och senare KGB och Stasi. Vilket jag beskriver i min fiktion LANDSFÖRRÄDAREN. Statsminister Palme liksom Finlands president Urho Kekkonen hade förmodligen sina karriärer att tacka den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB för, åtminstone delvis. Det har representanter för både KGB och CIA själva berättat för mig men vilket självklart var en stor hemlighet under det kalla kriget. Hela min trilogi går ut på att beskriva det här maktspelet men jag blir igen och igen påmind om hur svårt det är att få genomslag med de här, i mina kretsar vedertagna teorierna. Det fungerade så och kanske gör än idag. Ronald Reagan och hans stab krossade inte Sovjet – det gjorde CIA! Ingen tvekan om den saken. KGB satsade på Kekkonen, Palme och några till. De ledarna skulle ta Sovjets och KGB:s värderingar till världsherraväldet eller skapa en ”New World Order”. I KGB:s fall rörde det sig om socialism eller Socintern (en socialistisk motsvarighet till Komintern) som de själva kallade den. Men det var CIA som vann slaget och Palme mördades och därför ser Sverige och världen ut som den gör idag. (Se mitt inlägg https://www.jallai.se/2011/12/kgb-o-cia-styrde-socialist-internationalen/)

Det är otroligt svårt att få genomslag med de här teorierna och det beror inte på att de är svaga utan för att framförallt riksmedia inte tar upp dem. Jag har gett upp mina ambitioner liksom Jonas Gummesson sannolikt gjort och jag håller mig till min hemsida och mina ”fiktion” böcker. Förhoppningsvis gör tiden sitt till och innan jag själv försvinner – kanske jag får läsa om sanningen till och med i Dagens Nyheter och då förmodligen på någon kultursida och inte på nyhetsplats. Jag förstår om några av er är skeptiska till mina resonemang. Men ge mig några rader till att förklara mig. Det finns nämligen grund för de här påståendena. Så här skrev KGB analytikern Anatoly Golitsyn om KGB:s politiska värvningar i vårt grannland Finland:

 

 

KGB:s agenter i Finland spelade en viktig roll i fråga om personval till, och utformningen av flera finska statliga myndigheter. KGB koordinerade i hemlighet stöd och support från sina nätverk, bl a det finska kommunistpartiet för de kandidater som var sovjetvänliga. / — / Huvudmålet för denna aktivitet var att säkra valet av en viktig finsk ledare, en KGB agent med kodnamnet TIMO. TIMO värvades redan 1948 och på den tiden var han en minister i Finland. TIMO värvades enligt Golitsyn genom många trevliga bastubad och fester med en av KGB:s handledare. Handledaren lyckades övertyga TIMO om att samarbeta i utbyte mot att KGB ”glömde” hans militära bakgrund som ledare för en exekutionspluton som avrättade finska kommunister under det finska inbördeskriget då TIMO slogs på de vitas sida. KGB lovade att använda sig av alla sina kontakter och inflytande i Finland (media och politiker) för att bygga upp TIMO till en framgångsrik och inflytelserik politiker. KGB:s hjälp kunde bestå av exempelvis: diplomatisk support för hans politiska förslag, finansiell hjälp till hans politiska kampanj, strategisk support från KGB:s experter och tills sist, hjälp med att svartmåla och undergräva hans politiska motståndare. Kort sagt, all den hjälp en ensam, okänd politiker behöver för att ta sig till makten. På KGB:s inrådan skapade TIMO sin egen underrättelsetjänst med Kustaa Vilkuna, kodnamn AHTI som chef och som var ytterligare en värvad sovjetisk KGB agent enligt Golitsyn. Denna underrättelsetjänst i TIMO:s tjänst som kan liknas vid svenska IB, använde han för att hjälpa sin egen karriär. TIMO utnämnde enligt Golitsyn KGB agenter på viktiga poster, exempelvis på den finska Moskva-ambassaden.

 

Och vem kunde veta bättre: Golitsyn var nämligen KGB resident på den Sovjetiska Helsingfors-ambassaden när han hoppade av till väst. Visst känns det här bekant? Du kan välja att inte tro på det, RESPECT, men jag garanterar dig att det fungerar så här än idag och det fungerar så här också i väst men byt då ut KGB mot CIA eller varför inte svenska SSI/KSI, och du finner vissa svenska politikers hemliga möten och samtal på den amerikanska Stockholmsambassaden som synnerligen intressanta (Se mitt inlägg https://www.jallai.se/2010/12/sahlin-ahlin-i-cias-tjanst/). Men låt oss fortsätta och se hur det gick med TIMO i Finland. KGB analytikern Anatoly Golitsyn fortsätter på följande sätt i sin bok, New lies for old, sid 283-284:

 

I utbyte mot vår hjälp agerade TIMO som en klassisk sovjetisk agent. Han promotade politiska ställningstaganden som KGB förordade och när möjlighet gavs, diskuterade sina politiska beslut och ställningstaganden i förväg med KGB. Han var kort sagt, en klockren inflytelseagent (min anm). Inte nog med det. TIMO rapporterade till KGB om sina diskussioner och gemensamma ställningstaganden med övriga skandinaviska ledare. Bland andra Olof Palme! En intressant inflikning är att Olof Palme mycket väl kände ”KGB agenten” TIMO. Han till och med beundrade denne som en av de största ledarna i Skandinavien. TIMO var nämligen Urho Kekkonen, Finlands president.

 

För att ytterligare styrka TIMO:s identitet citerar jag också, den enligt CIA/MI6/SSI viktigaste sovjetiska KGB avhopparen, Oleg Gordievsky (KGB Inifrån, Bonniers, sid 68-69):

 

Den finske agrarförbundspolitikern Urho Kaleva Kekkonen, som regelbundet träffade en sovjetisk kontrollofficer, betraktades av KGB som dess mest framstående agent under det kalla kriget. / — / Ett av de främsta målen för den sovjetiska politiken i Finland var helt enkelt att hålla Kekkonen kvar vid makten.”

 

Urho Kekkonen, Finlands president

 

Men vad har det här med Palme att göra, kanske någon frågar sig som inte läst mina böcker? Olof Palme, var av de västliga underrättelsetjänsterna, även han misstänkt för att vara en sovjetisk inflytelseagent. Det har flera Säpochefer och även personal på SSI bekräftat för mig. Jag tror dem men jag tror kanske inte att det var så svart eller vitt som de beskriver. Det har jag noggrant beskrivit i boken Landsförrädaren. Kekkonen ansåg att det var det enda riktiga för Finlands överlevnad som någorlunda suverän nation och Olof Palme hade sannolikt liknande bevekelsegrunder, exempelvis att det behövdes en motvikt mot USA och Nato:s aggressiva säkerhetspolitik i Europa med bland annat kärnvapen alldeles i Sveriges närhet. Dessutom tror jag att Palme som var en extrem tävlingsmänniska ville ta makten från kapitalisterna som blivit hans motståndare. Bland annat genom löntagarfonderna som skulle bli spiken i kistan och på sikt göra Sverige till en socialistisk nation av öststatsmodell. Och kom inte och säg att löntagarfonder inte var Palmes idé. Det är ren bullshit! De borgerliga ekonomiska analytikerna trodde på undergången av Sverige som nation om Palme fick fortsätta med sin långsiktiga plan med bl a löntagarfonderna och frågan är om de inte hade rätt. Löntagarfonderna som infördes av Palmes regering i början av 80-talet, trots finansminister Kjell-Olof Feldts ogillande, skulle investera 2-3 miljarder kronor varje år i svenska storföretag. Den som kan räkna förstår, att idag skulle de kontroversiella löntagarfonderna ha ägt större delen av svenskt näringsliv. Om löntagarfonderna bibehållits, skulle de ha gjort Sverige till en ren socialiststat typ Kina. Så här skrev nationalekonomen Lars Jonung angående löntagarfondernas införande i Sverige:

 

 

Löntagarfonderna skapade en klyfta mellan näringslivet och regeringen Palme och bidrog till att många familjeägda och entreprenörsdrivna företag lämnade landet. De mest namnkunniga var Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Pak) och familjen Persson (H&M). Den senare flyttade åter hem ägandet till Sverige på 1990-talet efter att statsminister Ingvar Carlsson garanterade att det aldrig mer skulle införas löntagarfonder. (källa: Lars Jonung ”De stora miss­tagen under Olof Palme”. Dagens Nyheter 16 mars 2006.)

 

Palme ville härska, ingen tvekan om den saken – till varje pris dessutom, därför fick han också många fiender speciellt inom näringslivet. Det är med det i åtanke som vi även ska se mordet på honom. Till sist: jag vill inte bli stämd för förtal. Det har inte varit min mening att förtala. Därför slänger jag in brasklappen att det inte är jag som säger att Palme var en sovjetisk inflytelseagent utan det är de västliga underrättelsetjänsterna tillsammans med KGB, och därför bifogar jag det här uttalandet av dåvarande Säpochefen Olof Frånstedt under ett samtal mellan honom och mig för några år sedan. Olof Frånstedt var tillika den ansvarige på Säpo för de känsliga utlandskontakterna med utländska underrättelse- och säkerhetstjänster som exempelvis amerikanska CIA och brittiska MI6.

 

”Hur säkra var misstankarna mot Olof Palme som sovjetisk inflytelseagent, Olof?”

”De var övertygade.”

”Vilka då?”

”Mina kontakter på MI6 och CIA.”

”Om att Palme var sovjetisk agent? (Asset)

”Ja.”

 

Olof Palme, tävlingsmänniskan

 

Är det inte dags snart att tala klarspråk om de här grova anklagelserna mot Palme, de behöver ju faktiskt inte vara sanna. Åtminstone inte utan förklaringar. Men att de fanns där – är det ingen tvekan om. Eller ska vi fortsätta att mörklägga dem – och hur länge då i så fall? Och är inte hans söner värda sanningen? Utan att gå till botten med den här frågan kommer vi nämligen inte åt hans mördare.

Med vänlig hälsning, Anders Jallai, din röst på nätet.

 

 

Anm. Urho Kekkonen dog bara några få månader efter mordet på Olof Palme. På Wikipedia står följande om dödsorsaken: http://sv.wikipedia.org/wiki/Urho_Kekkonen

 

Kekkonen dog den 31 augusti 1986 i sitt hem Ekudden i Helsingfors, tre dagar innan sin 86-årsdag. Gudstjänsten hölls i Helsingfors domkyrka och statsjordfästningen genomfördes vid Sandudds begravningsplats. Inga diagnoser över hans sjukdomshistoria har publicerats. Sjukjournalen fördes till Mejlans sjukhusarkiv och har försvunnit.”

 

EXTRAMATERIAL: Se gärna Jonas Gummessons program på TV4 ”Spioner i folkhemmet” om Palmes tid som ”spion” på IB: http://youtu.be/MPgTk0mlhYY 

 

Läs mer om Palmemordet och Palmes eventuella dubbelspel i LANDSFÖRRÄDAREN. Och i tidigare inlägget: https://www.jallai.se/2011/04/palme-misstankt-landsforradare/

Var Kreugers obducent KGB-spion?

Ivar Kreuger

 

Nu är jag tillbaka från semestern i Grisslehamn. Det har varit välbehövlig samvaro med familjen, utan att ha skrivit en rad eller studerat något hemligt på kammaren. Men nu är det åter dags för ett inlägg med delvis hemligt material. Min bok Spionen på FRA handlar till stor del om huvudpersonen Anton Modins jakt på en spion på FRA. Jag vet, det handlar också om jakten efter en i hemlighet sänkt ubåt i Stockholms skärgård, men jakten på spionen på FRA är parallellhandlingen i boken. Det tänkte jag berätta lite mer om idag – jakten på spioner!

Det har funnits och finns helt säkert spioner på FRA. De som finns där idag är inte min uppgift att finna, utan tillhör nuvarande generaldirektör Ingvar Åkessons bekymmer. Jag tänker berätta om en spionaffär som hände för många år sedan och på vilket sätt FRA löste problemet, för några spioner på FRA har ju aldrig uppdagats, eller hur?! FRA löser nämligen sina spionproblem ”In House” som det populärt kallas. De jagar spioner i det tysta. Det lärde jag mig när jag lyckades finna den gamle storspionen Gunnar Anderson, Wennerströms hemlige medhjälpare, som förekommer i min bok Spionen på FRA. Inlägget idag ska handla om en kollega till Gunnar Anderson som en dag fick problem på grund av sitt arbete på FRA. Stora problem, så stora att mannen fick läggas in på Beckomberga sjukhus. En läkare med namnet Erik Gustaf Karlmark tar sig an honom på mentalsjukhuset. Historien utspelar sig bara lite drygt två månader innan DC-3:an skjuts ned utanför Gotska Sandön. Så här står det i Säpo-arkivet om den här händelsen (fritt avskrivet):

 

En tgf (telegrafist) XX Persson född 19xx och arbetandes på FRA har tagits in på S:t Eriks sjukhus för magbesvär. Anstaltschefen Dr Ullmark ringer upp säkerhetschefen på FRA och briefar honom. På S:t Görans sjukhus har emellertid läkaren Dr Nordqvist redan hänfört fallet till nervsammanbrott, troligen förorsakat av tjänsten. Ullmark tror att det kommer bli nödvändigt att ta in Persson på Beckomberga sjukhus. Tvångshämtning med ambulans är möjlig. Persson skulle flytta samma dag men sitter nu bara och glor rakt fram, enligt hustrun. Hustruns yttranden besvaras endast med ”du tjatar så förbannat”.

 

FRA anställde Persson har fått ett psykiskt sammanbrott, kanske beroende på sitt arbete och tvångsintas till Beckomberga den första april 1952. Vid sammanträdet på FRA deltar chefen FRA byråchef Rossby, byråchef Kempe, assistent Nils Johansson i egenskap av bäste vän till Persson och säkerhetschefen. Docent Erik Karlmark på Beckomberga är beredd att ta sig an fallet, meddelas det. Nils Johansson följer med Persson i taxi till Beckomberga och en undersökning genomförd av Docent Karlmark vidtas som tar en hel eftermiddag i anspråk. Diagnosen som Karlmark ger på FRA telegrafisten Persson är schizofreni i mer eller mindre hög grad utlöst av alkoholmissbruk. Man beslutar att Persson inte kan tas in på Beckomberga av sekretesskäl.

 

 

 

 

Karlmark framhåller för säkerhetschefen på FRA, major Envall att ”diagnosen är höjd över allt tvivel”. Karlmark åtar sig, sedan han funnit det synnerligen olämpligt att ta in Persson på Beckomberga, att ordna ett annat sjukhem, eventuellt ett privat sjukhem i Göteborg. ”Diagnosen är höjd över varje tvivel: schizofreni med hallucinationer. Hälsans återfående är tvivelaktigt vad avser fullt frisk”, meddelar Karlmark. Behandling ska ske med insulin. Coma ania alternativt.

 

 3/4 1952: Ullmark i telefon: Saken verkar överdriven. Karlmark väl ingående i sina frågor.

4/4: Sammanträde på FRA. Medverkande: Karlmark, Kempe, Rossby mfl.

3-5/4: Dagliga besök hos Karlmark och Persson genom Nils Johansson som blivit informerad av samtliga behandlingsmetoder som skulle genomföras på patienten.

6/4: Nils Johanssons anteckningar: Tillsammans med Karlmark besökte jag Perssons moder som hotade att underrätta polismyndigheterna om hon inte blev underrättad om sonens vistelseort och hälsotillstånd. Efter samtalet ansåg sig Karlmark ha starka skäl, anta att Perssons sjukdom vore ärftligt betingad från faderns sida. Karlmark frångick tvärt Beckomberga som Epidemin (sjukhus?) och han valde istället Betaniasystrarnas sjukhem för behandlingen av Persson. Persson överfördes till sjukhuset och vakthållning genom FRA personal var ordnad.

9/4: Docent Karlmark besöker dagligen Persson och vakter hos Persson är Nils Johansson och Perssons hustru.

11/4: Bs (byråskreterare?) Göthman har efter samtal med bing (byråingenjör?) Arvidsson blivit allvarligt oroad. Docent Karlmark är möjligen såväl politiskt osäker som homofil.

 

 

 

Kommissarie Söderström kommer sedan ut till FRA och delges deras oro och uttalar att intet säkert förelåg emot Docent Karlmark. Att anstalten kan vänta sig en ”dyr” vård, att polisen skulle avrått, därest man frågat om Docent Karlmarks lämplighet. Råd begärs av Statspolisen för att vid möjlighet avveckla Docent Karlmark och erhålla annan lämplig psykiatriker. Tidigare av kommissarie Söderström uttalad skepsis, verifieras. Homofila egenskaper hos Docent Karlmark äro ej kända av statspolisen.

 

12/4: I samråd med docent Ullmark och anstaltsledningen (på FRA) planlägges att:

  1. Persson ska vägra genomgå insulinbehandling.
  2. Persson ska lämna sjukhuset och bege sig till bostaden.
  3. Ullmark och annan specialist ska göra ny undersökning.

 

Nils Johansson (uttalat sig) vid besök:

1. Vips (smeknamn för Persson) hustru satt inne med något, vad visste inte Johansson men trodde att det skulle framgå senare.

2. Karlmark fortsätter sina utfrågningar om arbetets art såväl hos Vips fru (även hon anställd på FRA) hos Nils Johansson samt hos Johanssons:s fru.

Nils Johanssons fru uttalade om Karlmark: ”den karln vore utmärkt lämpad att vara spion”.

Info från Säpo: Karlmark vistades 1926 i Ryssland (Charkov) i samband med förberedelser till den internationella fysiologiska konferensen och lärde sig därvid ryska språket. Vid flera tillfällen har Karlmark försökt inleda samtal på ryska med Persson som emellertid vägrat inlåta sig på språkövningar.

Nils Johansson verkar enligt säkerhetschefen på FRA, Envall ha mycket god relation till Persson.

 

Vidare i Säpo-rapporten står det några sidor om hur Chefen FRA tillsammans med Polisintendent Thulin avbryter behandlingen av FRA anställde Persson, eftersom de tycker sig ha goda grunder att misstänka att Docent Karlmark arbetar åt Sovjetunionens underrättelsetjänst. Det finns en speciell Säpoakt för Karlmark där det står att han uppträtt egendomligt och visat stor nyfikenhet angående Perssons och hans kollegors arbetsuppgifter (källa personakt P6794 Säpoarkivet)

 

 

 

Läs mer om Ivar Kreuger: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ivar_Kreuger

Lite rörigt kanske? I know! Lite skillnad mot mina romaner som är rejält förenklade, men kanske ändå intressant för några av er att ta del av. Historien illustrerar hur säkerhetsarbetet på FRA fungerade, och förmodligen gör än idag även på andra underrättelseorganisationer med hög säkerhetsklassning. FRA ville inte riskera att den mentalt svage och i viss mån drogade FRA operatören Persson frågades ut av Docent Karlmark som man hade misstankar om, kunde vara KGB spion. Intressant i den här historien är också att personerna som förekommer är synnerligen kända i andra sammanhang. Assistenten på FRA, Nils Johansson är nämligen samme byråchef Nils Johansson som uttalat sig om DC-3:an i några av mina inlägg (Se under DC-3 fliken). Han var chef för signalspaningsgruppen som jobbade på och försvann med DC-3:an den 13 juni 1952. Persson känner jag inte till men han kan vara en av signalspanarna på någon av DC-3:orna eftersom hans titel är telegrafist, han är signalbearbetare och kan ryska. Byråsekreterare Göthman på FRA är samme Göthman som förekom i samband med överlämnandet av det hemliga signalspaningsmaterialet från DC-3:an till den engelska signalspaningsorganisationen GCHQ. Och till sist: Docent Karlmark är den läkare som obducerade Ivar Kreuger i Stockholm, efter Kreugers mystiska självmord 1932. Samme läkare som påstod att Ivar Kruger hade mördats. Här kan man då konspiratoriskt resonera som så att: Karlmark var KGB och kanske även Kreuger och därför uttalade sig Karlmark om detta. Sant eller inte, vet ej men man ska nog inte ta Karlmarks ord för 100 procent sanning, ej heller FRA:s. Men om det är sant, så har vi ytterligare ett mord i raden av lönnmord på Sovjetanhängare eller spioner som det hette inom CIA och de västliga underrättelsetjänsterna.

 

Vänligen, Anders Jallai, din röst i dimman.

 

 

Extramaterial 1: Så här står det i Karlmarks personakt på Säpo. Jag garanterar som vanligt inte sanningshalten i det här. Men ett historiskt dokument är det likväl. Dokumentet är fritt avskrivet av mig.

Erik Gustaf Karlmark, f 20.9.03. docent. P6794 (personaktens numrering).

Sammanfattning: Framgår tydligt att Karlmark är kommunist och Sovjetsympatisör. Är med i två av vänskapsorganisationerna b l a vänskapsföreningen Sverige Sovjetunionen. Har skrivit i Ny Dag och hållit föredrag för Clarté. Träffar rysk ambassadpersonal b l a konsuln Vsevolod Mozjajev i maj 1965 och vill ha hjälp med en sak. Umgås och är vän med medlemmar i SKP.

Dessutom finns ett Venona telegram där MGB residenturen i Stockholm rapporterar i feb 1944 till Moskva som säger att det finns en agent med kodnamn ARNOLD som är under bearbetning av agenten ABRAM som är MGB officeren Igor Michailovitj Spitchkine. De har b l a diskuterat Katyn affären. De har kommit överens om ett nytt möte, då ARNOLD ska skriva en sammanfattning och att mötet ska hållas hemligt.

Sedan kommer ej avhemligat material från främmande makt (förmodligen CIA) 13. 7. 1964 som säger:

… Lämnade i övrigt sådana upplysningar beträffande ARNOLD att bearbetningssektionen bedömer sannolika skäl tala för att härmed avsågs docenten Karlmark.

Karlmark hade goda förbindelser med tyskarna under kriget. Karlmark talar i början av 40 talet om sina vänner i Rikskriminaldirektionen i Berlin. Och om Oberpolitzeirat paul Neubeck i Wíen. Neubeck hade en hemlig tjänst inom tyska statspolisen.

1940 föreslogs Karlmark som medlem i Sällskapet för främjade av kulturella och vetenskapliga förbindelser …

Han har också rest till Sovjet vid flera tillfällen.

 

Extramaterial 2:  Intervju med släkting till Ivar Kruger angående Docent Karlmarks obduktion av Kruger (Källa: publikationen DSM): http://www.dsm.nu/kreuger/DSM-samtal%20med%20Eva%20Dyrssen.htm