ANDERS JALLAI

Sverker Åström

Här kommer sista inlägget innan semestern. En extra lång sommarspecial om den nyligen bortgångne diplomaten Sverker Åström. SVT2 sänder ikväll klockan 20.00 en nyinsatt dokumentär om Sverker Åström. Diplomaten och förre kabinettssekreteraren lämnade oss häromdagen, 96 år gammal. Många runor har och många runor kommer att skrivas om den skicklige diplomaten. Han var populär och aktad med främst anhängare inom socialdemokratin. Det ni inte kommer att få läsa om eller se i SVT-dokumentären ikväll är att säkerhetstjänsterna i landet jagat honom sedan 1940-talet. Åström förföljdes under en stor del av sitt liv av ett efterhängset spionerirykte. Han misstänktes av Säpo för att vara spion för KGB. Han har flera gånger fått stå till svars för anklagelserna inför både säkerhetstjänsten och ibland media. Senaste gången var då Dagens Nyheter skrev om ämnet den 7 juni 1989. Tilläggas ska att han starkt dementerat dessa rykten genom åren.

Men vad är sanning? Visste någon överhuvudtaget sanningen – Åström själv? Säpo? Åström har vid flera tillfällen försökt att få ut sin personakt från Säpo, men varje gång nekats, vilket kan tyckas märkligt då han vid tidpunkterna för ansökningarna redan hade slutat i offentlig tjänst, dessutom för många år sedan. En av anledningarna kan vara att uppgifterna i Åströms personakt innehåller namn på kontakter i väst och namn på dubbelagenter som varit källor åt Säpo. Normalt brukar Säpo stryka sådana namn och sedan lämna ut uppgifterna men i det här fallet har Åström trots det inte kunnat få ut sin personakt. En gissning är att han medvetet ska framstå som KGB agent. En slags påtryckning från Säk-tjänsten, att han ska ligga lågt. För täta underrättelsekontakter har Åström haft ända sedan 1940-talet. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att han sannolikt tillhörde underrättelsetjänsten på något vis. Jag fick för några år sedan tillgång till delar av Sverker Åströms personakt på Säpo!

Vi tar det från början: I februari år 2000 kontaktade jag Sverker Åström angående DC-3:an som jag då forskade efter. Jag hade funnit ett dokument skrivet av Åström och blev imponerad över Åströms klarsynta och nästan i detalj riktiga analys av DC-3 nedskjutningen. Jag var förvånad över att han hade så initierad information redan några veckor efter nedskjutningen, sommaren 1952. Åström arbetade då på den svenska ambassaden i Moskva. Han mindes förstås inte så mycket av sin rapport då jag ringde honom någon gång år 2000 men jag fick intrycket att han ändå dolde något. När jag sedan träffade på honom igen 2004 efter att vi tillkännagett fyndet av Catalinaflygplanet som sköts ned några dagar efter DC-3:an, var han mer aktiv och ville prata. Jag avslöjade för honom att Catalinans nedslagsplats flyttats av det svenska försvaret minst 20 km västerut. Det för att man ville säkerställa/bevisa att en kränkning av sovjetiskt luftrum inte inträffat före den sovjetiska nedskjutningen. En påstådd ickekränkning som sannolikt var en lögn och som svenska diplomater senare presenterade inför FN. En potentiell skandal om det kom ut och som Åström för mig förnekade kraftfullt. Han köpte mitt resonemang om den flyttade positionen men påstod märkbart uppriven att han inget visste om manipulationen av nedslagspositionen. Han ansåg däremot att det behövdes en ny undersökning efter mina nya uppgifter. Jag vet inte om jag trodde honom då. Men han hävdade sin ståndpunkt trovärdigt och med stor inlevelse.

Sverker Åström

Den första gången som jag stötte på Åströms namn i Säpoarkivet var då jag jobbade med Wennerströmutredningen. Det visade sig genom Försvarsstabens och Säpos arkiv att Åström och Wennerström kände varandra privat. De besökte varandras bostäder och Åström var inbjuden till fester hos Wennerströms. Vid åtminstone ett dokumenterat tillfälle var Wennerström inbjuden på en liten privat fest hos Åström. Senaste dokumenterade gången var den 10 april 1963, bara drygt två månader innan Wennerström greps för spioneri. Åström valde då att inte dyka upp på Wennerströms cocktailparty i villan i Djursholm. Sannolikt för att han vid tidpunkten fått information om Säpos intensiva spaningar mot Wennerström. Den andra gången Åströms namn dök upp var då jag forskade efter material om DC-3:an i CIA arkiven på National Archives i Washington i början av 2005. Jag fann då det här CIA-dokumentet:

hemligt CIA-dokument

Telegrammet säger i korthet att ovanstående medlemmar i ”Vänskapsföreningen Sverige-Sovjetunionen” är klassade som säkerhetsrisker av CIA och att det kommer att påverka deras Visa-status till USA. Det vill säga de kommer med all sannolikhet nekas inresetillstånd. Organisationen ”Sverige-Sovjetunionen” var av Säpo klassad som kommunistisk och infiltrerad av KGB. Även Stig Wennerström var medlem av denna organisation. När Wennerström förflyttades från Moskva till Washington 1952 bad han att de inte skulle skicka deras medlemstidning till honom eftersom det kunde få konsekvenser för honom själv och hans arbete i USA. Här ska tilläggas att CIA-dokumentet utfärdades under den värsta McCarthyismens tidiga femtiotal i USA och ska bedömas därefter.

Tredje gången Åström var då jag av en slump fann hans namn i det ryska avhopparna Petrovs akt på Säpo. Makarna Petrov som arbetat på den sovjetiska ambassaden i Stockholm tidigare, hoppade av till Australien i april 1954. De blev där förhörda av först CIA men senare även av byråchefen på Säpo, Otto Danielsson. Paret berättade om en svensk anställd på UD med KGB-kodnamnet Getingen. Getingen var enligt Säpo med stor sannolikhet den UD anställde Sverker Åström. I Petrovs akt som jag läste på Säpoarkivet fanns delar av Sverker Åströms personakt kopierad eftersom det rörde den svenska KGB spionen Getingen. Det är med den kunskapen jag höjer lite på ögonbrynen åt Carl Bildts uttalande i SvD när han nåddes av Sverker Åströms dödsbud nyligen:

”Åström var en av Sveriges främsta diplomater. / — / Det är svårt att överskatta den betydelse han hade.” http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-astrom-var-en-av-sveriges-framsta-diplomater_7303595.svd

Bakgrund: Sverker Åström fick ofta små vredesutbrott över småsaker och hade väldigt få riktiga vänner på sin ålders höst. Två vänner var dock Olof Palme och Ebbe Carlsson på sin tid. Åström umgicks tidigt också med Dag Hammarskjöld som han 1951 besteg Sulitelma tillsammans med.[1] De bodde i tält och vandrade ensamma till toppen. Åström såg upp till Hammarskjöld som förmodligen också var homosexuell och beskrev honom i sina memoarer med orden:

”En paradisfågel bland oss sparvar och kråkor”[2]

Åström rörde sig fortfarande vid 90 års ålder tämligen fritt i de inre socialdemokratiska kretsarna och besökte ofta utländska ambassader i exempelvis hans favoritstad Paris.[3] Åström tog som ung en fil. kand.1935 och sedan en jur. kand. 1939 och fick därefter tjänst som attaché på Utrikesdepartementet. Åren 1940 till 1943 var han anställd som ambassadråd på svenska ambassaden i Moskva. Han var där under samma tid som Stig Wennerström gjorde sin första runda i Moskva. Åström kom tillbaka till UD och blev kvar till 1946 då han blev utsedd till andre-sekreterare på ambassaden i Washington och stannade på den posten till 1948. Åren 1950 till 1951 var Åström byråchef på UD och arbetade direkt under Dag Hammarskjöld.[4] Efter en period i London 1953-56 blev han chef för den politiska enheten vid UD och 1964, året efter Wennerströms gripande, fick Åström en tjänst som FN-ambassadör och stannade på den posten till 1970 då han fick uppdrag i Bryssel som Sveriges chefsförhandlare angående EEC avtalet. Han utnämndes trots Säpos protester till kabinettssekreterare 1972 i Palmes regering. 1976 då den borgerliga regeringen vann valet fick Åström gå och fick istället avsluta sin karriär som ambassadör i Paris. Han pensionerades 1982 men utförde därefter olika uppdrag åt Palmes regering. Bland annat anlitades han när det skulle skrivas en protestnot till Sovjet 1983 efter ubåtskränkningarna i Hårsfjärden och han kontaktades av Hans Holmér i samband med Palmemords-utredningen [5]

Sverker Åström samlade privat på ryska antikviteter och lyckades med åren samla ihop, en enligt experter jag frågat, tämligen unik och värdefull samling ryskt silver. Bland annat en raritet, en antik rysk samovar, som enligt uppgift bara fanns i två exemplar. Han skänkte denna sedan och annat av sin samling till Sagerska huset 1994. Det var under sovjettiden strängt förbjudet att både köpa och föra ut antikviteter från Sovjet och man får förmoda att Åström köpte allt detta silver i Sverige eller i väst till fullt marknadspris, eller? Vi har alla våra svaga punkter och rysk konst och ryska antikviteter kan eventuellt ha varit en sådan svag punkt hos Åström. En annan svag punkt som gick att utnyttja för de initierade var att Åström som många andra hade nazistsympatier i sin ungdom. Under sin studietid i Uppsala 1932-37 var han medlem i Nationella studentklubben. En organisation nära knuten till det pronazistiska, Sveriges Nationella Förbund SNF. Http//www.expressen.se/nyheter/. Åström levde hela sitt liv utan partner och ogift och i början av 2000 talet kom förklaringen. Han gick ut offentligt med att han var homosexuell och blev snabbt en ikon i den homosexuella världen. Åström har aldrig upplevt den stora kärleken berättar han, utan föredragit korta relationer, helst med unga män.

 ”18- till 24-åringar är min passion och det är i den åldern mina älskare alltid varit”[6]

”Kärlek skapar bara oro och förvirring”.[7]

När Hitlers trupper under andra världskriget 1942 började närma sig Moskva blev Åström tillsammans med hela den svenska ambassaden förflyttad till Kujbusjev eller Samara som staden heter idag. Åström berättar att han började intressera sig för balett eftersom det var en av få aktiviteter man kunde ägna sig åt. Han skriver i sin memoarbok Ögonblick:

”För balett fick jag smak då jag under kriget vistades nästan två år i den stad vid Volga som då hette Kujbusjev och nu Samara. Dit hade diplomaterna i Moskva förflyttats i november 1941 då tyskarna stod i utkanten av staden och vi kunde höra kanonerna från stadens centrum. Hela Bolsjoi teatern hade också förts dit, sångare, orkester och dansare. Så länge jag inte kunde någon ryska, var balettföreställningarna den idealiska kvällsunderhållningen. Jag kom att se den klassiska repertoaren om och om igen, Svansjön, Spartacus och Giselle. Jag tyckte jag kunde varje steg utantill och lärde mig något om kvaliteten hos dem som exekverade den. Jag tycker fortfarande att kombinationen dans, musik, vackra människor, aktion och scenografi är den konstart som ger mig de starkaste konstnärliga upplevelserna”.[8]

Åström fortsätter:

”Jag har upplevt kärlek många gånger, kanske också någon gång varit älskad. Någon himla stormande lidelse av det slag som beskrivits och besjungits i tusentals år av litteratur har jag väl inte erfarit och har alltså gått miste om en ocean av känslor, glädje och extas, lika väl som lidande och besvikelser. Sådant gå inte att ta igen när man blir gammal. Jag har uteslutande älskat män. Några lyckliga förhållanden har jag haft men sporadiska och med kort varaktighet”.

”Att vara homosexuell för femtio år sedan och nu, är två mycket olika upplevelser. Då var homosexuell kärlek förbjuden i lag och betraktades allmänt som moraliskt högst betänklig”[9]

Den amerikanska ambassaden i Moskva var vid tiden 1939-40 helt infiltrerad av KGB. KGB hade kommit över ambassadens koder och ryska kvinnliga KGB agenter, värvade bland ballerinor från Moskva-baletten, skickades på uppdrag till ambassaden. Ambassadens tjänstemän hade regelbundna fester med flickor som KGB bistod med. Även homosexuella relationer förekom. Högre ambassadtjänstemän förfördes av ballerinor och även den amerikanske ambassadören blev uppvaktad. CIA:s förste stationschef i Moskva var Edward Ellis Smith. Han blev omgående förförd av sitt hembiträde som var KGB agent. Ellis Smith erkände detta senare för ambassadören ”Chip” Bohlen och blev genast hemskickad i vanära.[10] CIA:s stationschef var bara en av inte mindre än 12 medlemmar av Bohlens personal som erkände att de blivit förförda av ”KGB-svalor” och som senare när försök att värva dem gjordes, blev förevisade fotografier från sin älskog.[11] Den amerikanska militärattachén rapporterade hem om förhållandena på ambassaden på följande sätt:

”Eftersom personalen som är knuten till ambassaden inte kan upprätta normala förhållanden till kvinnor, vänder de sig till en grupp sovjetiska prostituerade för att få sällskap (….) det rapporteras, att alla dessa flickor regelbundet rapporterar till NKVD (KGB).[12]

”Dessutom hade homosexuella perversa handlingar ägt rum i ambassadens kodrum.”[13]

När ambassaden sedan början av 1940-talet kontrollerade eventuell avlyssning upptäcktes 120 dolda mikrofoner vid en första genomgång av ambassaden och många fler upptäcktes senare. Att förhållandena skulle vara annorlunda vid den svenska ambassaden vid den här tiden vore naivt att tro. Se mitt tidigare inlägg: ”En honungsfälla i Moskva”. Så här skriver KGB avhopparen Gordievsky om säkerheten på väst-ambassaderna vid tidpunkten:

”Säkerheten på den amerikanska ambassaden var troligen inte sämre än genomsnittet och de amerikanska diplomaterna var inte lättare att kompromettera än de flesta andra länders diplomater. — När det kalla kriget stod på sin höjdpunkt var de flesta av ambassaderna i Moskva avlyssnade. — I flera fall skaffade sig KGB officerare fysiskt tillträde till de utländska ambassaderna. Enligt Nosenko (KGB-avhoppare) skulle varje ambassad-räd godkännas av Chrustjov personligen i enlighet med ett prejudikat från Stalins tid.”[14]

Ungefär samtidigt på den svenska ambassaden verkade den unge, oerfarne och som vi idag vet homosexuelle ambassadsekreteraren Sverker Åström i början av en lång och framgångsrik karriär. KGB-mannen Mitrokhin berättar följande: ”Överallt där KGB:s andra direktorat såg en möjlighet passade de på att kompromettera utländsk ambassadpersonal i Moskva, men också utländska politiker på besök. Man använde sig av manliga och kvinnliga lockbeten för att fånga offren i pinsamma situationer.” [15]

För att åskådliggöra hur okänsligt och skickligt KGB arbetade ska jag ge ytterligare ett exempel: John Vasall, var en ung, homosexuell ambassadsekreterare på den brittiske marinattachéns kontor i Moskva. Han hade blivit lurad till ett party organiserat av KGB. På partyt blev han nersupen och drogad och som han själv berättar:

 ”Jag blev förevisad en låda med fotografier på mig själv på partyt — efter tre bilder blev jag illamående och kunde inte titta mer. Bilderna föreställde mig njutandes av alla möjliga sexuella aktiviteter, oralsex, analsex och avancerade sexuella aktiviteter med flera män samtidigt”.[16]

De kommande sju åren lämnade Vasall över tusentals kvalificerat hemliga dokument rörande vapenutveckling inom England och Nato, och militär marin taktik till KGB[17]. Vasall greps i september 1962 efter tips av den avhoppade KGB officeren Golitsyn[18]. I Vasalls anteckningsbok som beslagtogs vid gripandet stod det:

”Captain Drangel (svensk officer inom underrättelsetjänsten) Nybergsgatan 6A, Stockholm tel nr 629702.

Anteckning den 3 dec 1955: Supe vid midnatt med svenske flygattachen, major Hellström.

Anteckning den 28 jan 1956: Drinkar tillsammans med major Hellström.”[19]

Sverker Åström berättar i sin bok Ögonblick angående risken att bli utpressad:

”Man talade på sin tid mycket om risken för utpressning. Med tanke på mina befattningar i UD var jag naturligtvis särskilt på min vakt och var noga med att orientera mina högsta chefer Erlander, Undén och Palme om min läggning. De ryckte på axlarna. Jag har aldrig, så vitt jag vet, varit utsatt för utpressningsförsök i någon form”.[20]

Varför ska man tvivla på en gammal högt aktad gentlemans ord som uttryckligen säger att han aldrig haft något problem med KGB eller någon annan u-tjänst, och som dessutom var god vän med Erlander, Undén och Palme? Jag bestämde mig för att undersöka saken. Jag hade en stark misstanke om att Åström inte berättade hela sanningen och började leta med början i Wennerströmarkivet på Säpo som jag då hade tillgång till. Jag hittade följande:

Förhör med Carl Ernst Fredrik Reinius: Han arbetade på svenska ambassaden i Moskva f o m november 1940 till 1949 som skrivbiträde tillsammans med Wennerström, attaché Åström, major Flodström m fl. Åström hade umgåtts med tre ryssar vid tiden under kriget f o m november 1940 enligt Reinius, Aleksandrov häktad 1948, Olga Dimitrievna häktad 1948 och balettdansören Dimitri Nikolajevitj Golobin. Golobin var premiärdansör och bodde tillsammans med Olga Dimitrevna utan att vara gift med henne. När Olga häktades och försvann 1948 häktades inte Golobin, vilket är märkligt. Reinius träffade Alexandrov, Dimitrievna och Golobin första gången hos legationsrådet Lennart Nylander. Häktningarna som gjordes gällde de allmänna utrensningarna i säkerhetstjänsten. När Reinius fru tillfälligt reste till Sverige på kurir-resa tog det bara ca en halvtimme från det han vinkat av sin fru på tågstationen till det ringde i telefonen och en kvinna påstod sig ha träffat Reinius tidigare och ville träffa honom igen. En halvtimme senare ringde ytterligare en flicka och frågade samma sak och det ringde hela kvällen men jag tackade nej till alla inviterna, berättar Reinius och sedan kom det aldrig några mer samtal. Säkerhetstjänsten hade väl tröttnat då jag hela tiden varit avvisande.[21]

Förhör med förste sekreterare vid UD politiska avdelning 3:e byrå, Etel Gunhild Ringborg: Hon berättar att hon träffat Wennerström på en middag hos Åström 26/2 1963. Han påstods ha gett denna middag till den engelske författaren Andy Boyds ära och som var en personlig vän till Åström. Denne vistades vid tillfället i Sverige för att skriva någonting om svenskt kulturliv. Hon minns att det deltog 16 gäster. Ringborg hade uppgivit att vissa skäl förelegat för att detta med middagen inte fick tas upp i förhörsprotokollet. Dessa var att Åström bett henne att inte tala om middagen utanför de bjudna eller i UD. Hon hade lovat Åström, som hon beundrar mycket, detta.[22]

Min analys: Åström hade umgåtts med en premiärdansare i Moskva, förmodligen samarbetandes med KGB. Dessutom ett vittne som bekräftar att Åström bjudit hem Wennerström till sin lägenhet på en privat tillställning.

”En verkligt lustig samling människor”, förklarar fru Wennerström för sin mor i telefon dagen efter middagen.[23]

Sverker Åström ligger hemma sjuk en vinterdag 1963 och känner sig allmänt nere. Då ringer hans vän och kollega Stig Wennerström. TK (telefonkontroll) 23/2 1963: Wennerström ringer Sverker Åström som är hemma och är förkyld. De talar mycket förtroligt och verkar känna varandra bra. Wennerström frågar om han kan komma hem till Sverker på kvällen och diskutera nedrustningsfrågan inför resan till London. Åström säger att det går bra om han inte är rädd för att bli smittad. ”Du kan komma genast om du vill”.[24] Det rörde sig här om bara knappt fyra månader tills Wennerström skulle gripas. Så här säger Åström om sin relation till Wennerströms spioneri vid den här tiden:

”Vi hade under en avsevärd tid visat Wennerström och rentav tvungit honom att läsa, ett otal långt hemligare dokument, bland annat rapporter med uppgifter från NATO-högkvarteret”.

”Om jag hade vetat om misstankarna mot Wennerström hade han självfallet inte fått tillgång till några hemliga handlingar. Jag hade då också kunnat hålla ett vakande öga på honom vilket med stor sannolikhet hade lett till att han gripits tidigare än som skedde”.[25]

Det här sista uttalandet är motsägelsefullt, eftersom Åström själv i förhör efter Wennerströms gripande sa att han fick reda på misstankarna mot Wennerström redan hösten 1962 och det står också att läsa i Juristkommissionens utlåtande som anger tidpunkten till 6/12 1962.[26] Åström skriver ett brev till Säpo om deras förföljelse av honom:

Jag var i UD:s tjänst från 1939 till 1982. Under åren 1956-64 var jag chef för politiska avdelningen, under åren 1972-77 kabinettssekreterare. Under mina tjänstgöringar i Stockholm var jag av naturliga skäl i ständig kontakt med SÄPO, exempelvis i samband med utvisningar av sovjetdiplomater som misstänktes för spioneri. Så småningom fick jag ett allt starkare intryck av att SÄPO hyste misstro mot mig, liksom för övrigt mot hela UD och inskränkte samarbetet till ett minimum. Detta innebär om det inte var fråga om ren inkompetens, att UD vid flera tillfällen undanhölls uppgifter vilka, om de varit tillgängliga, hade lett till åtgärder av typ utvisning eller diplomatiska protester. SÄPO:s beteende ledde till svåra skador för Sveriges nationella intressen.

Åström: ”Det blev klart för mig att misstroendet mot mig personligen var så starkt att SÄPO tidvis bedrev formliga spaningar mot mig och avlyssnade min telefon. Jag fäste då inte så stor vikt vid detta och uppfattade det närmast som polisrutiner som gällde alla högre tjänstemän. Jag kommer ihåg att jag och mina vänner garvade en del då vi vid några tillfällen kunde iaktta spanaren. Jobbet sköttes så töntigt och amatörmässigt att jag kom att tänka på Grönköping där polisman Paulus Bergström jagar förrädaren Pettersson. Dessutom berättade några av mina vänner att de approcherats av personer uppenbarligen knutna till SÄPO som ville pumpa dem om mitt privatliv. Också på ett så inkompetent sätt att mina vänner fick sig ett gott skratt. Att telefonavlyssning förekom fick jag bekräftat av min vän Ebbe Carlsson, känd från Palme-utredningarna. Denne hade under den tid han arbetade på justitiedepartementet besökt polisen och då fått se en del uppteckningar av samtal jag haft. Jag fick snart klart för mig att de inom polisen som misstrodde mig mest var rikspolischefen Carl Persson och en poliskommissarie som visst hette Danielsson. Persson beskrevs av några vänner till mig inom polisen som helt galen och monoman i sin uppfattning om mig. När vi någon gång träffades, försökta han undvika att ta mig i hand och att se mig i ögonen. Han gjorde allt vad han kunde för att baktala mig inför mina chefer och försökte hindra min befordran. Det tycks han också ha lyckats med, åtminstone vid ett tillfälle. År 1967 var jag tydligen påtänkt som kabinettssekreterare men Persson gjorde upprepade demarcher hos regeringen och tanken övergavs då. År 1972 struntade Palme i vad Persson sa och jag blev kabinettssekreterare. När man tänker efter, är vad jag nu berättat närmast hårresande. Högsta polisledningen i ett demokratiskt land får för sig, utan några bevis, att en av de högsta tjänstemännen i landet, en person som i ledande ställning är med och utformar regeringens utrikespolitik, är en säkerhetsrisk!”[27]

Sedan tillägger Åström:

”Det kan te sig som ett skämt om man inte visste att det verkliga skälet till spaningarna mot mig var min sexuella läggning. Och det skäms, på goda skäl, även det nuvarande SÄPO att erkänna.”[28]

Sverker Åström ansåg sig förföljd av monomana säkerhetspoliser som Rikspolischef Carl Persson, chefen för Säpos kontraspionage och Wennerströms baneman, Otto Danielsson. Det är lätt att förstå Åströms obehag men faktum är trots allt att det fanns skäl för säkerhetspolisen att övervaka honom. Han upplevde sig vara jagad av två monomana verklighetsfrämmande och paranoida Grönköpings-poliser och som förföljde honom bara för att han var en fjolla. Men så var det sannolikt inte. Jag kommer genast att tänka på Vilhelm Mobergs upprop om att lägga ned Säpo. Otroligt idag – men sant då, 1968. Men vad säger Säpo idag? Så här sa den konservative förre Säpochefen P-G Vinge i intervju med mig om Åströms tidiga karriär som han själv hade bevakat:

”Jag pratade med ordningspolisen på den tiden och de var ytterst förvånade när han (Åström) umgicks med minderåriga män (15-16 år) på Stockholms gator. De reagerade och detta var allmänt spritt bland ordningspolisen. Då kan man undra vad han hade för sig i Moskva? Ja, det var ju där han värvades, de komprometterade väl honom där.

”Otto Danielsson och jag hade ett samtal med Åström och  det var mycket uppriktigt. Vi frågade vad han höll på med? Vi satte oss ned på ett undanskymt ställe mitt i stan och det var inte helt ofarligt att göra det i mitt ställe.

”Du menar att du tog en risk, som konfronterade en UD tjänsteman?

”Jag sa att så länge jag är Säpochef, blir han inte kabinettssekreterare. Det framförde jag till Försvarsministern och det blev han inte heller. Men han blev det så fort jag hade slutat och då Palme blev statsminister.[29]

Olof Palme blev vald till socialdemokratisk partiledare i oktober 1969 och den första december 1969 kallades P-G Vinge upp till den nytillträdde och av Palme handplockade justitieministern Lennart Geijer. Geijer hade på omvägar fått höra att Vinge betraktade Olof Palme som en säkerhetsrisk och några månader efter mötet, den första april 1970 gav Vinge över ansvaret för Säpo till Olof Frånstedt och tog själv tjänstledigt för att aldrig mer återkomma. Geijer själv var den justitieminister som hade en 14-årig flickvän och som köpte sex på Stockholms gator, och som var upprinnelsen till den kända Bordellaffären som uppdagades 1976 och senare filmatiserats i filmen Call Girl.[30]

Ja, vem ska man tro på? Var Åström en spion eller jagar man en oskyldig? Låt oss se efter i Säpoarkivet vad det mer finns om Åström.

Under Wennerströmutredningen dök det upp ett vittne, en värnpliktig som varit expeditionsbiträde åt Wennerström på Försvarsstaben. Han säger i förhör angående Wennerströms spioneri att han hade som uppdrag att bland annat kopiera inkommande skrivelser till Wennerström. På begäran av förhörsledaren att försöka redogöra för vilka handlingar det kan ha rört sig om, säger han sig komma ihåg vid åtminstone ett tillfälle att han kopierat ett ”brev av personlig karaktär” till Wennerström från en person vid namn Sverker Åström. Det kan enligt expeditionsbiträdet röra sig om flera brev och breven har börjat med ordet ”Broder” och återgav sedan vissa namngivna utlänningars, troligen diplomater eller politikers åsikter i politiska sammanhang.[31] Sverker Åström förnekade bestämt att han skulle ha skrivit några sådana brev till Wennerström. Han säger i förhör:

”Det är fullständigt uteslutet. Jag kände inte Wennerström på det sättet. Att jag skulle skriva brev till honom”[32]

Vladimir Petrov var som sagt en sovjetisk KGB-officer som hoppade av i Australien. Han avslöjade bland annat en spionring i Australien och satte MI5 på spåret efter spionen Kim Philby. Under förhören i Australien berättade han också om sin tid på Stockholmsambassaden åren 1943-47 och vilka sovjetiska spioner han kände till i Sverige. Det har upprättats en rapport på Säpo angående uppgifter från Petrov, översända från den australiensiska polisen.

Säpoarkivet, Fallet OSA (Getingen) , Åström Carl Sverker, född den 30/12 1915.

Från Australien har hit överlämnats en rapport nr 5 av den 19.1.55 angående olika fall av ryskt spioneri i Sverige. Beträffande rubricerade fall innehåller rapporten följande: ”OSA”, som betyder geting, var kodnamnet på en svensk tjänsteman inom det svenska utrikesdepartementet, som ”studerades” av statens säkerhetstjänsts residenter (KGB) under omkring tre år till 1945-46, då han placerades på någon svensk beskickning i utlandet, troligen på den amerikanska kontinenten. Petrov har glömt OSA:s namn , men det är möjligt att han kan påminna sig det, ty han säger att han har det på tungan. Likaså har han nu glömt inom vilken avdelning av utrikesdepartementet som OSA arbetade. OSA var andresekreterare. Han var född omkring 1911 och var troligen ogift vid tiden ifråga. Han odlades av Chernov som kom så långt att han försökte värva OSA blott för att få en vägran till svar. Men även därefter fortsatte Chernov att träffa OSA och fick en viss mängd muntliga uppgifter av honom. OSA lämnade aldrig något skriftligt material. Kort före Chernovs avresa från Sverige presenterade Chernov OSA för Yeliseyev alias Sinitsyn, som hade ett eller två sammanträffanden med OSA. Beträffande OSA gjordes den 15.8.44 av personal från den dåvarande kriminalpolisen 6:e rotel den iakttagelsen att han sammanträffade med 2:e legationssekreteraren på ryska ambassaden, Elisei Yeliseyef. Över vad därvid iakttogs upprättades en så lydande övervakningspromemoria:

Tisdagen den 15.8.44 kl.17.00 iakttogs Yeliseyev komma åkande i bil A28924 förd av chauffören Troisky. Bilen, vilken kom Birger Jarlsgatan, där Yeliseyev steg ur.

Kl. 18.50 anlände bilen A28924 förd av Troisky till huset nr. 110. Strax därefter kom Yeliseyev ut samt steg in i bilen. Bilen fördes därpå Frejgatan-Valhallavägen-Artillerigatan-Strandvägen-Arsenalsgatan till Gustav Adolfs torg, där den parkerades utanför Operan. Eliseyef steg ur bilen samt gick sedan omkring på torget seende sig mycket ivrigt omkring. Kl 19.10 anlände en man, med vilken Yeliseyev sammanträffade nedanför Gustaf Adolf statyn. Sedan de samtalat ungefär 10 minuter följdes de åt till den väntande bilen, i vilken båda steg in. Bilen fördes sedan med stor hastighet runt torget samt vidare Regeringsgatan-Birger Jarlsgatan-Roslagsgatan genom Bellevue parken till restaurant Stallmästargården. Här steg Yeliseyev och den okände av under det att Troisky for därifrån med bilen. Yeliseyev och den okände steg in i restaurangen, där de hade beställt ett bord. Klockan var då 19.30.

Klockan 22.10 lämnade Yeliseyev  och den okände restaurangen och steg in i en utanför restaurangen ståendes droskbil. Droskbilen fördes Norrtullsgatan-Drottninggatan-Riksbron-Västerlånggatan-Storkyrkobrinken-Trångsund-Stortorget-Köpmangatan till i höjd med Trädgårdstvärgränd, där den stannade. Här steg den okände mannen ut. Efter det att mannen stigit ur begav han sig gående Köpmangatan norrut till Stortorget, över torget samt in i Trångsund. Kommen halvvägs mellan Stortorget och Storkyrkobrinken gjorde han helomvändning samt återvände till Stortorget, över detta samt vidare Köpmangatan söderut till Trädgårdstvärgränd. Här vek han in i gränden samt låste med egna nycklar upp porten till huset nr 16, varefter han gick in. I vilken lägenhet han gick in i kunde inte konstateras, men det var med all sannolikhet 1 tr. upp, enär ljudet när han låste upp lägenhetsdörren hördes mycket tydligt ned i porten.

Den 16.8.44 kl. 8.00 påbörjades övervakningen utanför nr 16 Trädgårdstvärgränd eller som det officiellt kallas 16 Köpmangatan.

Kl. 9.20 lämnade den ovannämnde okände mannen huset samt begav sig gående Trädgårdsgatan norrut till Slottsbacken samt därifrån genom Slottsgården ut på Lejonbacken samt nedför denna till Norrbro. Han fortsatte vidare över bron till Arvfurstens palats, där han gick in. Den där, sittande vaktmästaren hälsade på honom, varför mannen tydligen var anställd därstädes. Vid kontroll å mantalskontoret konstaterades att i huset nr. 16 Köpmangatan 1 trappa upp är boende 2:e sekreterare vid UD, Carl Sverker Åström, född 30/12 1915 i Uppsala domkyrkoförsamling, ogift.

Beträffande Yeliseyev har hit från Australien överlämnats en rapport av den 6.4.55:

”Yeliseyev”, Elisei. Född 8/6-1909. Befattning 1:e legationssekreterare. Verkligt namn: Sinitsyn, Elisei, Tikhonovich. 1942 biträdande chef för NKGB:s (KGB) skandinaviska avdelning. 1944 förflyttad från Finland till Sverige som biträdande NKGB:s resident. 1946 förflyttad tillbaks till Finland som NKGB:s resident (KGB:s chef). Senare förflyttad tillbaks till Moskva som chef för den skandinaviska avdelningen inom informations kommitténs europeiska direktorat (KGB). 1950 placerad i Tyskland som legal resident kamouflerad till politisk rådgivare. Sinitsyn ansågs enligt Petrov vara expert på att knyta spionkontakter i utlandet och höll föreläsningar inom KGB i detta ämne.

Den 1.6.55 anmodades Petrov att lämna ytterligare upplysningar i rubricerade ärende ”OSA”. Till en början förklarade Petrov, att han nu tror att OSA:s verkliga namn var Åström. Han berättade därefter: Chernov var den tjänsteman som först kom i kontakt med OSA, troligen på någon mottagning på ryska ambassaden. Petrov såg ett flertal rapporter som innehöll upplysningar om svensk politik, vilka Chernov fått genom OSA. Rapporterna innehöll emellertid icke upplysningar eller karaktäristika om personer. Ibland besökte Chernov OSA i dennes våning och i sina rapporter beskrev han våningen och möbleringen och uppgav att våningen var ganska fattigt möblerad. Chernov begärde tillstånd att ge Åström en radioapparat i gåva och Moskva gav detta tillstånd. Chernov kunde icke genoföra planen att ge Åström en radioapparat. Orsaken var möjligen att Åström lämnade Sverige för tjänstgöring i något annat land. Efter instruktioner från Moskva fick Yeniseyev alias Sinitsyn överta Åström och Yeliseyev träffade Åström åtminstone ett par gånger. Yeliseyev hade en mycket högre ställning än Chernov och detta var uppenbarligen anledningen till att han fick överta Åström. — Såsom uppgivits i tidigare rapporter, vägrade Åström att bli (fullt utvecklad) agent. Petrov tror att ett nytt försök att rekrytera Åström hade planlagts men Petrov vet icke någonting om detta nya rekryteringsförsök. Åström ansågs tycka om Ryssland och han träffade många ryssar. Petrov minns att Åström varit i Ryssland och att han talade ryska. Detta var även nödvändigt, eftersom Yeliseyev icke talade något annat språk än ryska. Petrov är säker på att Chernov icke hade något mer sammanträffande med Åström, sedan han förgäves gjort ett försök att värva honom som agent.[33]

Min analys: Uppenbart har Åström lämnat för Sovjetunionen viktig information om Sverige och svenska förhållanden, främst ”upplysningar om svensk politik” vilken jag tolkar som svenska ståndpunkter i olika frågor men det kan även vara exempelvis amerikanska eller andra västländers ståndpunkter. Han har åtminstone fram till 1947 då Petrov lämnade Sverige vägrat att låta sig värvas som fullt utvecklad agent. Det vill säga en agent som själv lämnar regelbundna rapporter till Moskva via terrängbrevlådor, radio eller kurirer som Wennerström gjorde. Under den här perioden får man nog enligt min bedömning ändå med hänsyn till Petrovs uppgifter klassa Åström som åtminstone sovjetisk inflytelseagent eller Asset som det heter på engelska. En inflytelseagent behöver inte lämna skriftliga rapporter även om KGB föredrar detta för att de lättare skall kunna vidarebefordra rätt information till Moskva. Om agenterna vägrar att lämna skriftligt material får de istället en kontaktperson i en högre och mer betrodd ställning inom den sovjetiska underrättelsetjänsten. Men vad som hänt efter 1947 vet vi inte med referens till Petrov-utredningen. Det finns en personakt upprättad på Sverker Åström med beteckningen HA 901/55 i Säpoarkivet med betydligt mer material från senare tid men den lämnar inte Säpo ut. I en intervju säger förre chefen för Säpo:s Byrå B, kontraspionaget, Olof Frånstedt, som hade hand om fallet OSA på 1960- och 70-talen följande:

”Det finns bevis mot Åström i Säpo:s arkiv, helt entydiga bevis, men vi kan inte lägga fram bevisen nu av flera olika anledningar. Regeringen har bestämt att det inte får offentliggöras. Jag fick träffa KGB-avhopparna, makarna Petrov några år efter deras avhopp till väst och då berättade de i detalj om Sverker Åströms förehavanden och att han var sovjetisk agent. Det är väldigt få som kommer åt vissa politikers akter hos Säpo. Det gällde att ha livförsäkringar. Själv hade jag bland annat de säkra informationerna om Sverker Åström, och Carl Persson hade bordellaffären som sin livförsäkring. Palme hade tidigt fått informationer om att Åström var en värvad agent och han fick också fortlöpande informationer om detta under min tid på Säpo 1962-78. Men han gjorde ingenting åt det. Han låtsades inte om det, vilket var högst märkligt och kastade en skugga på Palme själv. Jag visste att jag inte fick gripa Åström för regeringen men en dag i slutet av min Säpo karriär, 1977 tror jag det var, gick jag upp till UD och sökte upp Åström. I enrum talade jag om för honom:

”Jag kommer för att informera dig om att den man du umgås med från den sovjetiska ambassaden heter Satzkievich. Satzkievich är den sovjetiska ambassadens KGB resident (KGB chef). Vi har följt honom och vi vet att du har varit hemma hos honom. Enligt våra erfarenheter på området så är det här mycket allvarligt. Då tittar han på mig och säger iskallt: Jag vet… och du vet. Det var allt han sa.”[34]

Till Åströms försvar måste jag inflika, så kan man förstå både hans svar och hållning gentemot Säpo. Olof Palme hade, vet vi idag, under sin tid som statsminister, förordat att både den militära underrättelsetjänsten och Säpo skulle samarbeta mer med KGB/GRU. Man kan förmoda att även UD fick dessa förhållningsorder av Palme. Se artikeln nedan i DN 7 juni 1989 efter ett tips från anonym Säpokälla. DN hade dock inte tillgång till Åströms personakt och kunde därför  inte belägga påståendena i artikeln. Åström nekade till anklagelserna i artikeln.

Artikel DN 7 juni 1989

Dramatisering utan verklig förankring:

Carl Sverker Åström lämnar sin lägenhet på Köpmangatan för att bege sig till en bekant, KGB chefen på ryska ambassaden i Stockholm. Det är fredagkväll den 13 juni 1952, bara 9 timmar efter att DC-3:an skjutits ned med 8 svenskar ombord. Han ska få besked om vad exakt det var som hade hänt och varför det skett. Åström skriver sedan sin rapport, mycket initierad och med detaljer som ingen annan i regeringen hade tillgång till och fick således mycket beröm för rapporten. Åström med sina kontakter kunde man lita på.

Som motprestation för uppgifterna han just fått från den sovjetiske residenten berättar han vad den svenska hållningen är och lugnar honom sedan med att garantera att vi, Sverige, skulle ligga lågt i den här affären. Det svenska Flygvapnet och FRA hade fått sig en läxa de sent skulle glömma. Sverker Åström lämnar lägenheten och går ensam genom den blågrå natten mot Gamla Stan med en röd och en grön strumpa instuckna i de välputsade skorna. Symboliserande att han hade en fot i vardera lägret. Vila i frid du store säkerhetspolitiske expert. Vi skola diskutera ditt verk i många år än. 

Ha en bra sommar, Anders Jallai