Anders Jallai

Sveriges hemliga skuggregering

apr 21st, 2012
by Anders Jallai.
45 comments

 

William Colby CIA

 

Är det våra politiker som styr Sverige? Eller har vi en skuggregering? En mycket känslig fråga – jag lovar. Och en fråga som framför allt ingen svensk reporter av rang  vågar ställa. Då är sannolikt karriären över, åtminstone i det här landet. 

 

Både för dig som vet mycket och kanske dig som inte vet så mycket om ämnet är det hemliga svenska Nato-samarbetet under kalla kriget viktigt att förstå. Sverige bestämde någon gång under början av 1949 att Sverige säkerhetspolitiskt skulle förbli alliansfritt och neutralt ifall en ny konflikt liknande det första och andra världskriget skulle uppstå igen. Det var en riskabel balansgång men med färska erfarenheter från andra världskriget, då Sverige klarade sig från konflikt hade man goda grunder att vilja fortsätta den vägen. Att de i Norge, Danmark, Finland och framförallt England ansåg Sverige vara fega, konflikträdda och framförallt profiterade på de andra västländerna i Europa var en annan sak. Något som vi än idag lever med. Jag träffar ofta våra skandinaviska grannar i mitt arbete och jag vet att det fortfarande talas om det här – hur Sverige smet undan sitt ansvar under det andra världskriget. För att inte tala om britter. Där är t o m ämnet svårt att ta upp utan att hamna i bråk. Men jag brukar klara mig eftersom jag alltid tar deras parti. Vi lät nämligen nazisterna använda vårt territorium för att omgruppera sina trupper mot våra egna grannländer, Finland och Norge och det går inte att försvara! Lite som att låta inbrottstjuvar och rånmördare använda din lägenhet för att över balkongen eller genom väggen ta sig in i grannlägenheten för att råna och mörda, allt bara för att komma undan själv.

 

Tysktransiteringen genom Sverige

 

Men i alla fall – nu valde Sverige med Tage Erlander i spetsen, den vägen efter att planerna på ett Nordiskt försvarsförbund kraschat säkerligen med CIA:s hjälp. Danmark och Norge gick med i Nato, Sverige förblev neutralt. Men inte nog med det – vi insåg att vi ändå måste samarbeta med Nato för att inte hamna under det Sovjetiska paraplyet som ex Finland och Österrike gjorde. Vi började sålunda i största hemlighet att samarbeta med Nato och framförallt gick detta samarbete logiskt nog genom underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Colby beskriver ingående det samarbetet i sina memoarer men jag hoppar över det här. Vi vet ju redan …

 

Sven Aspling, Natoagent?

 

I boken Honourable Men, My life in the CIA skriver William Colby om hur han byggde upp Stay Behind-nätverket, det som senare sannolikt kallades AGAG, Aktionsgruppen Arla Gryning i Sverige. Han fick uppdraget tidigt 1951 av Gerald Miller, CIA chef över OPC, Covert Operations Western Europe. Colby skriver:

 

Tidigt 1951, kallade Gerry Miller in mig för att säga att han ville att jag öppnade upp en OPC avdelning i Stockholm (CIA:s avdelning för paramilitära operationer eller Black Ops). / — / En CIA station fanns redan i Stockholm och Colby skulle hålla en viss självständig kontakt med OSS (Office of strategic services, senare CIA) i Stockholm. Men samtidigt bara rapportera direkt till OPC i Washington.    

 

CIA operatören William Colby blev alltså chef för Black Ops i Skandinavien och ett av de första uppdragen var att skapa ett Stay Behind nätverk i Sverige. Han fortsätter:

 

Jag började med att söka upp intressanta politiska profiler i Sverige som högste sekreteraren för det socialdemokratiska partiet (Sven Aspling) och den ledande advokaten för svenskars rätt att lämna den svenska kyrkan. Det här förstärkte mitt ”cover” i Sverige för att undvika att bli avslöjad (som CIA).

 

Det sista stycket är intressant för att det visar att CIA redan från början infiltrerade socialistiska personer och organisationer, helt enkelt för att det gav dem ett bättre skydd (disguise) från att avslöjas som CIA agenter. Något som fortsatt ända till våra dagar. I sina memoarer fortsätter Colby att berätta om hur han i detalj satte upp Stay Behind nätverken. Han berättar att i ett skandinaviskt land som förmodligen är Sverige, kunde han arbeta öppet med den inhemska underrättelsetjänsten, gissningsvis Thede Palm på T-kontoret som senare blev IB och SSI. Han värvade lokala ledare som sedan skickades utomlands för träning i gerilla-, sabotage- och psykologiska operationer på skolor som drevs av CIA eller deras Nato-allierade (England). Colby fortsätter:

 

En kontakt jag hade var chefen för underrättelsetjänsten i sitt land. En tystlåten, intellektuell person med låg profil från den gamla skolan. Han var urtypen för en klassisk ”Spymaster”. Mycket taktfullt spelade han spelet med oss och hjälpte till att bygga det hemliga Stay Behind nätverket.

 

Den här personen är gissningsvis Thede Palm, chefen för T-kontoret som senare manövrerades ut ur den hemligaste underrättelsetjänsten av Birger Elmér och Olof Palme, vilket han beskriver i sin bok Några studier till T-kontorets historia. Colby berättar också det intressanta att han skaffade sig oberoende agenter (assets) vilka han använde till att bygga upp reservnätverk ifall det första som byggts i samråd med den lokala underrättelsetjänsten och regeringen, skulle fallera i ett gryningsläge eller i fall den lokala regeringen skulle bestämma sig för att samarbeta med ockupationsmakten och på så sätt förråda Stay Behind nätverket (sid 96). Det här sista stycket är kanske de viktigaste raderna i hela boken! Colby skriver att det även byggdes upp reservnätverk i vissa länder där man misstänkte att regeringen skulle svika eller förråda Stay Behind nätverket när det väl gällde och istället välja att samarbeta med ockupationsmakten, Sovjet! Tanken jag får här är att AGAG, Aktionsgruppen Arla Gryning som förekommer i Landsförrädaren som möjliga statsministermördare, mycket väl skulle kunna ha varit ett sådant reservnätverk och då till det som kallades Krigs IB som också sägs ha haft ett Stay Behind nätverk med Birger Elmér i spetsen. Därför är det än idag nästan ingen som talar om AGAG. Och om vi fortsätter spekulera, slår mig tanken att just i Sverige under Palmes styre fanns det fog för CIA att misstänka detta: nämligen att regeringen skulle svika och istället välja att samarbeta med ockupationsmakten Sovjet. Precis som vi gjorde under andra världskriget med Hitler. Ett verkligt tecken på ett sådant ”färräderi” mot Stay Behind och Nato, var att Olof Palmes regering, kort före mordet  i november 1985, föreslog i en proposition att den svenska polisen inte skulle ingå i beredskapsorganisationen utan bistå en främmande makt under ett ockupationsläge, för att som man sa: hålla ordning på samhället även under en ockupation. Det här, vet jag, upprörde många inom polisen 1986 och speciellt inom det som kallades beredskapspolisen. En poliskår som än idag finns och som ska träda in i ett krigsläge.

 

Jane och Alvar Lindencrona

 

Åter till Colbys memoarer: Colby beskriver att till sin hjälp hade han CIA agenter i Skandinavien. Amerikaner som levde i landet under täckmanteln affärsmän eller personer med inofficiella yrken. Dessa träffade han på samma hemliga sätt som de inhemska agenterna som Sven Aspling och folkrättsadvokaten. I det här hemliga nätverket ingick sannolikt också vår Barbro med sin Barbrogrupp. Hon tillhörde samma etablissemang som Lindencrona och hade en bakgrund i FRA:s krigsorganisation. Ytterligare en agent som Colby drev var en journalist på ett tekniskt magasin. Honom och hans tekniska redaktion kunde CIA använda för att ta reda på tekniska frågeställningar, som annars skulle kunna vara svåra för CIA:s andra agenter att ställa utan att väcka misstankar. Den sista av Colbys agenter i Sverige som jag ska berätta om är, tror jag, Alvar Lindencrona. Det vill säga den svenska chefen för Nato:s Stay Behind nätverk. Colby beskriver honom på följande sätt:

 

Min andra kontakt var av en helt annan typ. En modest och framgångsrik affärsman som blivit utvald för att utveckla de psykologiska krigsföringsnätverken, främst för hans talanger som god organisatör. Han var totalt lojal med sitt hemland, men gav samtidigt inga hintar om han röstade på de konservativa i landet eller socialdemokraterna. Han var mycket intresserad av att lära sig mer om våra underrättelsemetoder och vi diskuterade i detalj nyttan med små tryckpressar i ett gryningsläge för användning av en redaktion i exil och hur man använde radiosändningar och tryckt material mot en eventuell sovjetisk ockupationsmakt.

 

Det framgår klart av Colbys memoarer att han hade en bra kontroll över det svenska etablissemanget, bestående av både socialdemokratiska politiker, konservativa affärsmän och den svenska underrättelsetjänsten. Vad det här hemliga nätverket senare kunde användas till får du reda på mer om i min nya bok Natoagenten. De styrde Sverige lite som en skuggregering och trädde in om och när det behövdes. Det kanske allra intressantaste är att det uppenbarligen inte spelade någon roll om Colbys CIA-agenter var socialister eller konservativa. Det kan också svara på frågan varför det även ingår KGB eller f d KGB och GRU agenter i nätverket. CIA och Nato använde sig av samtliga till buds stående resurser om det gynnade dem själva. Samtidigt visar det på vilket cyniskt sätt CIA och dess allierade arbetade.

 

 

 

 

Lyssna på ett kapitel ur Natoagenten som berör ämnet skuggregering. Läsare Reine Brynolfsson:

 

Med strålande säkerhetshälsningar, Anders Jallai   

 

 

Extramaterial: Läs om hur det nordiska försvarsförbundet rasade samman och Nato bildades, här: http://www.popularhistoria.se/artiklar/mot-nya-mal/

Posted in: Allmänt, Natoagenten.

Mer om Barbrogruppen

apr 16th, 2012
by Anders Jallai.
62 comments

Barbrogruppen?

 
Fanns Barbrogruppen på riktigt? Det strömmar fortfarande in mail med den frågan. Barbrogruppen förekommer i både Landsförrädaren och i min helt nya bok Natoagenten. Bakgrunden till Barbrogruppen kan du läsa om i ett tidigare inlägg. Det har dykt upp ny information om gruppen eller snarare grupperna.
 
Den förste som berättade för mig om Barbrogruppen var förre Säpochefen Olof Frånstedt. Han berättade om två grupper som verkade i hemlighet på 70- och 80-talen. De ingick i den Natoledda Stay Behind organisationen, som skulle träda in i ett gryningsläge, alltså om Sverige hamnade i omedelbar krigsfara. Det intressanta är inte själva gryningsläget, som uppenbarligen aldrig uppstod, utan att grupperna verkade operativt även i fredstid.

För några veckor sedan fick jag ett tips från en läsare om boken Maktens redskap från 1971. Enligt bokens baksida handlar den om vilka redskap, metoder och personal som svenska myndigheter använder för att ”jaga och låsa in dem som avviker”. Den är synnerligen initierad och det finns ett kapitel som i detalj beskriver de speciella metoder och vilken personal som används vid människojakt, och lyssna nu: en av personerna i det här nätverket är Barbro. Ja, just det – samme Barbro som förekommer i Landsförrädaren. Jag får kalla kårar men samtidigt en behaglig ’vad-var-det-jag-sa’ känsla!

 
Jag citerar:

”För det fjärde finns det en intressant grupp människor som i sina ansträngningar att rädda Sverige undan kommunismen har kommit att ägna sig åt något som är eller gränsar till olovlig kårverksamhet, ett brott som i värsta fall kan rendera förövaren två års fängelse. När man studerar säkerhetsarbetet ute på fältet blir man delvis stimulerad och upphetsad. Man träffar upprepade gånger figurer som inte kan klämmas in i det hederliga ämbetsmannaschemat. Det kan vara en pundig gangster, en tuff matrona (stor moder) eller en ivrig skönhet. Den som normalt verkar bland skrivbord och länsstolar blir imponerad av sådana karaktärer, särskilt som de förlenar en Bondsk atmosfär åt huvudstaden. Dessa personer berättar fascinerande och ibland skrämmande historier om sina bedrifter i Säpo:s och fosterlandets tjänst. Inte sällan innehåller berättelserna anspelningar på våldsamheter med för rikets fiender förödande utgång. Man drar då, sedan man samlat sig, den naturliga slutsatsen att man återigen har blivit infångad av en mytoman, en patetisk figur som i beskäftig iver brukar plåga säkerhetsavdelningen med icke efterfrågad information. Men problemet har sina intressanta och allvarliga aspekter. Det finns gott om vapen i dessa kretsar, säregna dokument cirkulerar och märkliga aktioner företas.

Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar för Barbro. Hennes fullständiga namn ska inte avslöjas här, eftersom det är möjligt att gruppmedlemmarna kommer att åtalas för sin verksamhet. Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna samhället. Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer. Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam i FRO, alltså den frivilliga radioorganisationen. FRO är indelad i kretsar som motsvarar försvarsområdena och har ungefär 1700 medlemmar. FRO:s huvuduppgift är att utbilda och träna radiosignalister för totalförsvaret. Blir det krig kan FRO ställa radiosignalister till försvarets förfogande. (Det finns ett tjugotal frivilliga försvarsorganisationer i Sverige. Förutom FRO är det organisationer som Centralförbundet för befälsutbildning (CFB), frivilliga skytterörelsen, blå stjärnan, lottakårerna m. fl.)

Barbro märkte vid några tillfällen under sextiotalet att viss materiel stals från den plats där hon var verksam. Narkotika var inblandad i sammanhanget. Barbro blev allvarligt oroad av detta. För att bidra till lösningen av det svenska narkotikaproblemet samlade hon en grupp på ett tiotal personer kring sig. Dessa personer har sedan dess spanat efter narkomaner och langare och rapporterat sina upptäckter till polisen, dels narkotikapolisen, dels säkerhetspolisen. Barbro har till en del valt tämligen kuriösa medarbetare. Man vet inte om man skall kalla dem blomkvistare, mytomaner eller fantaster. Somliga individer skulle förmodligen ha utsikter att få ett sjukintyg av en psykiater, de flesta har en romantisk dragning till vapen, uniformer och krigsmakt. Gruppen har alltså huvudsakligen spanat efter narkomaner och langare. I ett första stadium kastas några snabba anteckningar ner på ett papper vilket som helst. En medlem i gruppen observerade t. ex. fredagen den 30 april 1971 en ”tämligen djupt intoxikerad” flicka på Stockholms central. Han antecknade hennes signalement med ett uppbåd av detaljer. Han beskrev hennes hår, ögon, ansiktsform, hy, kroppsbyggnad och klädsel, han levererade på lappen också hennes öknamn. Sådana lappar bildar basen för ett register. Två medlemmar i gruppen har försökt skaffa dels polisens formulär för signalementsupptagning, dels det s.k. personbladet. De misslyckades och konstruerade då sitt eget formulär. Det återges här. (Min anm. sid 76-77 återger formuläret).

De rapporter som har kommit från gruppen betecknas inom polisen som ointressanta. Inte i något fall har en rapport från grupp Barbro lett till ett gripande, uppges det. Det finns heller inget som tyder på att gruppen skulle ha polisens stöd. Den har tillkommit på privat initiativ, den finansieras inte genom något bidrag från polisen och kvalitén på gruppmedlemmarna är sådan att arbetsresultatet säkert är diskutabelt. Till det kommer förstås det allvarliga: gruppmedlemmarna rör sig på eller över gränsen till det brottsliga. Att flera av dem har gjort sig skyldiga till olaga vapeninnehav är klart. Vidare har en del av informationsinsamlingen skett med illegala metoder. Flera källor har bekräftat att några gruppmedlemmar t ex vid ett tillfälle bröt sig in i ett hus för att stjäla en viss personförteckning. Hösten 1971 prövar SÄPO frågan om gruppen gjort sig skyldig till olovlig kårverksamhet. Sådan föreligger om någon ”bildar eller deltar i sammanslutning” som ”lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka” (Brottsbalken 18:4). En av medlemmarna i Barbros grupp uppger att det finns fler grupper än den som Barbro leder. Åtskilliga tiotal personer – eller flera hundratal – skulle enligt denna källa vara involverade i den här sortens verksamhet. Tiden har inte tillåtit kontroll av den uppgiften. Verksamhetens delvis illegala karaktär har ett särskilt intresse. Det ska senare hävdas att den svenska polisledningen är laglydig. Det betyder med andra ord t. ex. att det i Sverige inte torde förekomma någon telefonavlyssning vid sidan av lagens bestämmelser med polisledningens vetskap. Det problemet skall senare belysas i detalj. Men vad man inte vet är hur de nu berörda gruppmedlemmarna beter sig. Det uppges att det bland dem finns personer som vet hur ”man ordnar en avlyssning”. Den legala avlyssningen i landet sker genom att den telefon som ska kontrolleras kopplas till polisens avlyssningscentral. Uppkopplingen sker i Televerkets korskopplingar. Men en illegal avlyssning kan ske i boxar i gatan eller i ett hus eller med ”buggar” av olika slag. Slutsatsen av det som har sagts i detta avsnitt blir alltså att det i den svenska säkerhetstjänsten inte finns någon ”illegal” del, som opererar med stöd av polisledningen. De ledande polismännen har bedömts som tillförlitligare källor än gruppmedlemmarna.

 

Barbrogruppen?

 

Vad tycks? Jag tappade åtminstone hakan då jag läste det här. Det var Barbro som beskrevs – utan tvekan. Signalementet som jag fick av Olof Frånstedt var klockrent! Men det kanske mest intressanta är slutsatsen som författaren drar efter att ha pratat med Säpo-ledningen om Barbrogruppen:

 

 Slutsatsen av det som har sagts i detta avsnitt blir alltså att det i den svenska säkerhetstjänsten inte finns någon ”illegal” del, som opererar med stöd av polisledningen.  

 

Den slutsatsen var uppenbarligen felaktig. Barbrogruppen och Leongruppen som Frånstedt nämner i videon, opererade åtminstone på Rikspolischefens mandat! Kan det vara dessa grupper som kallades ”knattegrupper” i samband med Palmeutredningen? Anledningen till författarens slutsatser är sannolikt att dessa grupper hamnade under epitetet ”Rikets säkerhet”. Grupperna fick sina mandat tack vare Rikets säkerhet, där även Stay Behind sorterade. Med andra ord, det var kvalificerat hemligstämplat ”av synnerlig vikt för rikets säkerhet.” Tänk att det redan 1971 var så här nära att Nato:s Stay Behind organisation avslöjades. Mitt i den starka vänstervågen då Olof Palme ledde sin socialdemokratiska regering och när Hans Holmér var chef över hela Säpo! Samme Holmér som bedyrade för författaren ovan att det inte fanns någon Barbrogrupp som opererade i säkerhetstjänsten med stöd av polisledningen!

 

 

Åke Ortmark i hans hem 2012-04-15

 

Jag bestämde mig för att ta kontakt med författaren till det här intressanta och sensationella avslöjandet. Det visar sig vara ingen mindre än den kände reportern Åke Ortmark. Han berättar att han fått reda på gruppen genom sina källor men att han inte kommer ihåg identiteten på den humorfrie och starkt misstänksamme Barbro. Han berättar också att han ”bara” kunde lägga ned tre veckor på att undersöka grupp Barbro vilket var på tok för lite. Han var också misstänksam mot Säpoledningens försäkran att Barbro arbetade utan polisledningens stöd eller mandat. En misstänksamhet som vi idag vet var riktig. Vem blir först med att avslöja Barbro?

Er ödmjuke budbärare, Anders Jallai

 

Se intervjun med Säpochef Olof Frånstedt rörande Barbrogruppen: [vimeo]http://vimeo.com/27317139[/vimeo]

Posted in: Landsförrädaren, Natoagenten.
Tagged: · · · · · · · · · · · · · · ·

Amerikansk Sosus-anläggning vid Understen avslöjas i Landsförrädaren.

apr 6th, 2012
by Anders Jallai.
48 comments

Understens fyrplats. Tornet längst till vänster är militärt.

Nu är pocketversionen av ’Landsförrädaren’ här! Den ges ut av Pocketförlaget. Stort tack till alla inblandade!

På nätet har det spekulerats en hel del huruvida Landsförrädarens innehåll är sant eller inte:

  • Är dess tes kring Palmemordet ren spekulation eller finns underbyggande fakta?
  • Är historien om den amerikanska Sosus-anläggningen vid Understen ett rent påhitt?

SOSUS, Sound Surveillance System är ett passivt sonar system utvecklat av den amerikanska marinen med syfte att spana efter och lokalisera ryska ubåtar. Sosus var under kalla kriget den tekniskt mest avancerade utrustning som hela det amerikanska försvaret förfogade över och det i särklass hemligaste. Det avslöjades först efter kalla kriget 1991. Sosus är en slags signalspanings-anläggning under vatten vars teknik är hemligstämplad än idag. Systemet har en slinga med sensorer som känner av ljud, magnetism och elektromagnetiska signaler på långa avstånd och kan genom dessa sensorer krysspejla exakt var ljud/magnet källan befinner sig. När jag för första gången hörde ryktet om en möjlig amerikansk anläggning i Ålands hav hade jag svårt att tro det. Sosus skulle bara finnas i de stora oceanerna och den närmast belägna, någonstans mellan Skottland och Island. Sosus uppgift sades vara att upptäcka och spärra av genomfarten i norra Atlanten för de ryska atomubåtarna från Murmansk, på väg mot USA. Sosus kan höra ubåtar på upp till 100 mils avstånd och framför allt identifiera enskilda ubåtsindivider. Den registrerar ”fingeravtryck” på ubåtarna som sedan lagras i ett ljudbibliotek. Ja, du hörde rätt – Sosus kan identifiera unika ubåtsindivider. Skulle det finnas en Sosus i Ålands hav vore det omöjligt för den ryska marinen att passerar där obemärkt!

Men varför skulle Nato/USA lägga en dyr och avancerad Sosus-anläggning ända uppe i Ålands hav? Det kan bero på att det dels stängde av det viktiga Bottenhavet för ryssarna och dels avlyssnade och karakteriserade de ryska nybyggda, tysta ubåtar från ubåtsbasen i Kronstadt. Bland annat den för Nato ökända attackubåten av Kilo-klass med det passande smeknamnet ”The Black Hole” (ubåten som dyker upp i ”Spionen på FRA”). Kilo-ubåten som är en attackubåten och i tjänst än idag är ett allvarligt hot mot Natos ubåtar i Östersjön. Ett tredje skäl till anläggningens placering i Ålands hav kan vara att Nato behövde en Sosus här i beredskapssyfte – ifall ett tredje världskrig skulle bryta ut …

En intressant detalj jag fann i min research, som jag kommer in på i nästa bok ’Natoagenten’, är att det var den lilla 40 meter långa atomubåten NR-1, som vi idag vet, gömde och inspekterade Sosus-anläggningarna runt om i världen. Därför kan vi med relativt stor säkerhet säga att atomubåten NR-1 förmodligen rört sig i svenska vatten. Men mer om det i min tredje Anton Modin-bok, Natoagenten.

amerikanska atomubåten NR-1

Jag håller med debattörer på Flashback! Det är otroligt att ett tänkbart motiv till Palmemordet skulle ligga på havets botten utanför Grisslehamn, där Landsförrädaren utspelar sig. Men nu kan jag avslöja att det faktiskt ligger till så. Sosus-anläggningen ligger där, eller åtminstone låg där då jag skrev boken för två år sedan. Den placerades i havet nära Understens fyrplats av vår kände ubåtsexpert Emil Svensson ombord på HMS Visborg. Jag lyckades finna loggböckerna till de fartyg som utförde arbetet och som bevisar det exakta datumet då anläggningen sjösattes i Ålands hav. Detta har för övrigt diskuterats bland landets experter sedan cirka ett år tillbaka. Så här skriver SvD journalisten Mikael Holmström om Sosus-anläggningen i sin bok ”Den dolda alliansen” som utkom i mars 2011, bara en månad före min bok Landsförrädaren:

SOSUS-linjen lades ut kring 1985.

Enligt Mikael Holmström är hans källa förre försvarsministern Anders Thunborg. Då undrar jag: varför ljuger Anders Thunborg om datumet för Sosus-anläggningen? Elle minns han bara fel? Enligt Emil Svensson var Sosus-anläggningen en stor sak, och beslutades direkt av försvarsministern och regeringen. Det korrekta datumet ska vara 9 september 1986. Ett halvår efter Palmemordet. Alltså inte under Palmes styre som Thunborg ville påskina. Har det någon betydelse, frågar du dig kanske? Självklart – ett samarbete av den här kalibern med Nato, fullt i klass med den hemliga signalspaningen med DC-3:an 1952, har en stor betydelse. Speciellt för Nato. Jag spekulerar i att Olof Palme vägrade lägga ut anläggningen åt amerikanarna. Palme ville enligt Robert Dalsjö, forskare på FOI, kapa livlinan till väst och på så sätt även få bort Nato:s kärnvapenubåtar från Östersjön. Den så kallade kärnvapenfria zonen i Norden (Se Dalsjös arbete i https://www.adlibris.com/se/bok/life-line-lost-the-rise-and-fall-of-neutral-swedens-secret-reserv-option-9789173350037). Palme befarade ett kommande Armageddon i vårt närområde. Sosus-anläggningen var enligt mina källor en så pass stor provokation mot Sovjet på den tiden att det hade inneburit konsekvenser för Sverige och Palme personligen. Ett möjligt mordmotiv?

Och ett motiv så gott som andra!
Läs som sagt mer i min Landsförrädaren.

Sosus – den hemligaste utrustning USA hade under kalla kriget.

Mikael Holmströms utmärkta bok fortsätter:

Utbildningen av svenska operatörer skedde i USA eller Storbritannien. / — / USA erbjöd sig att utbilda svensk personal i undervattensspaningsteknik och hur man bäst bygger upp övervakningscentraler. Följden blev att ett stort svenskt team åkte över till Amerika och lärde sig om Sosus. Allt enligt en förstahandskälla jag har.

Betänk dessutom att det här inträffade under den kallaste perioden av kalla kriget– i mitten av åttiotalet. Det svenska samarbetet med Nato var superhemligt och politiskt sett det känsligaste socialdemokraterna hade att administrera. Jämfört med den nyligen uppdagade Saudiaffären framstår den senare som en bagatell.
Förre marinchefen Bengt Schuback säger följande i Holmströms bok:

Till min häpnad blev det aldrig något problem i Försvarsdepartementet utan det vara bara att åka. / — / Ett resultat blev System 4 i Ålands hav som kopplades till marinens undervattenscentral på Muskö. Installationen föredrogs för försvarsminister Roine Carlsson (S) och fick hans godkännande. USA:s stöd var inte enkelriktat – i gengäld fick den amerikanska sidan kunskap om vad Sverige visste om sovjetisk ubåtsverksamhet i Östersjön. – Jag kommer så väl ihåg att man tänkte: Det kommer väl inte ut i pressen, det här?

Ett fett bevis på Sveriges vid den tiden dubbla bokföring. Att stå alliansfritt och neutralt gentemot det svenska folket men samtidigt samarbeta runt de allra hemligaste tingen med Nato och Ronald Reagans USA. Hur jag får det här till ett möjligt mordmotiv i min bok Landsförrädaren är lite krångligare och kräver sin bok på 550 sidor. Läs Landsförrädaren och bli lite klokare på köpet 🙂

I det här utmärkta TV programmet ”Reportrarna” från 1998 blottläggs SOSUS i Svenska vatten och det hemliga Amerikanska militärsamarbetet. Missa inte det! http://www.oppetarkiv.se/video/1863365/reportrarna

Glad påsk på er! Anders Jallai, från bastun i Grisslehamn.

Landsförrädaren pocketupplaga

Här kan du se ett utdrag ur boken som rör just den amerikanska Sosusanläggningen. Observera att samtliga kursiva stycken här nedan är tagna ur autentiska dokument:

Modin tog sedan och laddade hem sina mail. Ett var från Krigsarkivet. Han hade väntat på det. Hans kontakt där hade gjort vad han begärt och kopierat loggböckerna för två fartyg, Visborg och Herkules. Han läste igenom pdf-dokumenten noggrant. Han koncentrerade sig på  sommarhalvåret 1986. Det var då de måste ha varit här ute. Efter en stund fann han vad han sökte. Ja fan, här står allting!

Ibland måste man ha tur, tänkte han och gick ut i köket och hämtade en iskall öl. Han tog laptopen och satte sig i en av korgstolarna på altanen. I Visborgs loggbok stod för datum 1986-09-09:

Kurs 005, fart 14, Svartkobben bäring 274 grader, avstånd 5,1 nm, moln 0, vind 050/05, sikt 99 km, väderlek 0, sjöhävning 1, temp luft 10 grader. Kl 12.00 position nord Understen, bäring 188 grader, avstånd 1,1 nm. Vind 130/13, kurs 330 grader, fart 0. 

Ingen tvekan, fartyget utförde något slags arbete vid Svartkobben och Understen. Han kunde se det i loggboken och på fartygets rörelser. Det stod inget om vad befäl och besättning hade för sig vid fyren Understen. Sannolikt hemligstämplat. Det stod bara olika positioner och hur väderförhållandena hade varit de här dagarna. Fyren Understen, ca 5 nautiska mil åt nordost från Svartkobben, var platsen där Modin gissade att Sosus-anläggningen låg förankrad. Ute på det djupa vattnet.

Han läste vidare:

Kl 15.15: Vid assistans av Herkules i samband med ankringsarbeten uppkom en buckla vid spant 97. Sjövakten bestyrkes Lt Joachim Forsberg.

Det är allt som står i loggboken på hela dagen! Tänkte Modin.

”Under ankringsarbeten med Sosus uppkom en buckla”, mumlade han.

 Kl 2000: Kurs 140 grader fart 0,5. 

Modin läste vidare på datumet 1986-09-10. Den dagen stod det väldigt lite i loggen.

 Kl 17.50 förtöjd krigsförtöjningsplats. Kl 19.11 helikopter landat.

Sedan stod det för 1986-09-11:

 Kl 12.30 DVF förrättat rund (svårläst) u.a. DVF Sandstedt.

 Kl 03.15 Losskastning.

 Kl 15.00 Tvärs Simpnäsklubb

 Kl 2100 Förtöjd ÖHM (Musköbasen).

Fartyget Visborg som uppenbarligen utfört ankringsarbeten utanför Understen och Svartkobben kastade loss mitt i natten, kvart över tre, och begav sig sedan raka vägen till hemmahamnen på Berga i Hårsfjärden söder om Stockholm. Modin funderade på vad det var för helikopter som landat på kvällen. Han gissade att det var försvarsministern och överbefälhavaren som lämnade fartyget efter genomfört hemligt uppdrag. Det här är bra, tänkte Modin och halsade några munnar ur ölflaskan. Det är bara ett problem. Han reste sig upp ur korgstolen och gick fram till kanten på altanen. Han ställde sig och såg ut över viken. Det rasslade i vassen. En gädda, gissade han, eller två som lekte.

Problemet är, tänkte Modin, att jag inte har någon exakt position. Jag kan visserligen gissa på en av positionerna i loggboken. Han visste inte riktigt hur han skulle göra. Han gick och satte sig igen. Det ringde på mobilen och han svarade.

”Hej, det är Göran Filipson.”

”Hej. Hur är läget hos er på Säkerhetspolisen?”

”Det är bra här i polishuset. Det är dig jag är orolig för, Modin.

Posted in: Landsförrädaren.
Tagged: · ·

← Earlier Posts Newer Posts →