ANDERS JALLAI

Vad gjorde Hans Holmér kvällen då Palme mördades?

dec 18th, 2011

Hans Holmér

Här kommer ett julinlägg som du kan läsa mellan pepparkakor o glögg. Jag har egentligen inte jobbat igenom det här materialet än och det är lite spekulativt, men det är så pass intressant och faller så fint in i det stora pusslet, som du kan läsa om i min bok Landsförrädaren. Det vill säga; svaret på vem som mördade Olof Palme.

Journalisten Sven Anér påstod redan för flera år sedan att chefen för Palmeutredningen, Hans Holmér inte var där han påstod sig vara – natten då Olof Palme mördades. Inget jag la någon jättestor vikt vid då, eftersom Anér sprutade ut ”sanningar” som var alltför otroliga för att ta till sig. Jag själv, svenska folket men även Anérs egna kollegor hade svårt att tro på det. Det var som om Anér hade helt egna källor. Så här i efterhand, ca 20 år senare, framstår hans uppgifter desto intressantare. Då, när uppgifterna var aktuella i och med Anérs bok Affären Borlänge, Bokskogen 1995, reagerade jag kanske på att Holmér åkte upp för att åka Vasaloppet redan på fredagen? Jag har själv åkt Vasaloppet och de flesta motionärer, liksom jag själv åker upp på lördagen, eftersom loppet går på en söndag. Det andra jag la märke till var valet av övernattningsort – Borlänge. Det ligger hela 19 mil från starten i Sälen. Alltså ungefär halvvägs, eftersom Borlänge ligger ca 22 mil från Stockholm. Vad hade Holmér i Borlänge att göra om han skulle åka Vasaloppet? Det skulle ha tagit flera timmar att ta sig till Sälen på söndagsmorgonen med all trafik. Loppet börjar 08.00. Holmér hade varit tvungen att gå upp mitt i natten! Men visst det är möjligt att han skulle åka till Sälen på lördagen, men det har han aldrig sagt något om. Varför åka ”bara 22 mil”, cirka 2,5 timmars bilfärd på fredagen för att sedan ta in på ett hotell som han inte bokat i förväg? Var det för att komma ”lagom nära” Sveavägen? Jag vet – spekulationer. Men kan Holmér ha haft någon förhandsinformation om mordet eller rent av var en av spelarna? Så här skriver Holmér själv om sin skidresa:

”Lyckligt ovetande om alla problem ligger jag och sover på Scandic hotell i Borlänge. Jag är på väg till Sälen och min 18:e Vasaloppsstart i rad. Vid middagstid på fredagen lämnade jag Stockholm och jag har tillbringat kvällen med att stoppa i mig bananer, russin, jordnötter, choklad, koreanska äppelpäron, vingum och öl. Den egendomliga uppladdningen med kolhydrater inför ansträngningen på söndagen har följts av min kvinna (Åsa, min anm.) med förståelse men med förundrade ögon. Jag sover gott. Telefonen är knäpptyst. Jag har inte heller någon personsökare med mig som kan pipa och störa friden. Vasaloppshelgen är faktiskt den enda helg på året, då poliserna på ledningscentralen inte vet hur de ska få tag på mig.” (Hans Holmér, Olof Palme är skjuten, sid 26)

Läs vidare om mina spekulationer:

Anér påstår i Affären Borlänge, att Hans Holmér inte befann sig i Borlänge på mordnatten, som Holmér själv sagt. Ett ganska magstarkt påståenden och om det är sant – sensationellt och konspiratoriskt. Men framför allt – mycket komprometterande för Holmér själv. Så här skriver Sven Anér om sin egna undersökning i boken Cover Up: Palmemordet:

”Den 26 maj 1988 kontaktar Anér receptionschefen Maj Lundén på hotell Scandic och frågar om Hans Holmér bott på hotellet den 28/2 – 1/3 1986. Hennes svar kommer dagen efter: Nej, vi har inga hotellhandlingar som visar att Holmér skulle ha bott på hotellet den här natten. Istället för liggare har vi kopior av hotellräkningarna, införda i kronologisk ordning. Där finns Holmér inte med. Han har inte bott på hotellet den natten.”

Anér påstår i sin bok att ingen sett Holmér på hotellet. Varken på fredagskvällen eller lördag morgon. Än mindre sett hans kvinna, Åsa.

Hans Holmér

Länspolismästare Holmér som på eget bevåg tog över Palmeutredningen redan dagen efter mordet. Trots att han varken hade rätt utbildning eller erfarenhet av att leda mordutredningar. Han hade enligt uppgift inte ens utrett en cykelstöld innan han tog sig an Palmemordet. Ljuger Holmér om vad han gjorde på mordnatten? Och hur kom det sig att Sven Anér gav sig på just Holmér. Holmér som jobbade mycket nära regeringen och Ingvar Carlsson. Här ligger en hund begraven, tycker jag. Vad tycker du? Jag har i alla fall grävt lite i Holmérs eftermäle. Kunde helt enkelt inte låta bli. Holmér är död – jag vet – men sanningen måste fram. Jag har frågat runt bland poliser i Stockholm, Säpochefer och gamla kollegor till honom. Även talat med några ur den gamla Palmegruppen som Holmér ledde. Det här är bilden som målas upp av honom:

HH var maktgalen. Han kunde gå över lik för att nå sina mål. Han var mycket manipulativ. Han körde tjänstebil på fyllan. Några tidigare kollegor målar ut honom som psykopatisk. Han ljög friskt och ogenerat. Han hotade kollegor som hindrade honom. Han styrde Stockholmspolisen lite som sin egen maffia. HH kände Palme. Det var IB chefen Birger Elmér som rekommenderade Palme att utnämna HH till Säpochef 1970. HH var SSI. HH och Ebbe C planterade kurdspåret, redan innan mordet.

Inga fina ord och inget jag kan bekräfta, men så sa de och det är viktigt när vi går vidare i undersökningen om var Hans Holmér befann sig under mordnatten. Anér har i sin bok Affären Borlänge, noggrant undersökt och kommit fram till genom bland annat vittnesmål att Holmér inte bodde på Scandic hotell Borlänge under mordnatten. Anér påstod t o m att GW Persson visste om det och sagt det till Anér! Vad ska man tro? Om Hans Holmér ljuger om var han var på mordnatten och sedan blir chef över mordutredningen då är det verkligen en hund som begravts levande. Eller hur? Och var kurdspåret något man planerade medvetet? Jag bestämde mig för att försöka få svar på den viktiga frågan: Ljuger Holmér om sina förehavanden på mordnatten? Om min sannolikhetsmodell kommer fram till att han gör det, då ligger han illa till. Det med tanke på allt märkligt som hände i mordutredningen och även det som hände efter att han avgått, ex Ebbe Carlssonaffären. Därom råder enligt min modell, ingen tvekan. Men ljuger han verkligen om det här – att han var i Borlänge? Är inte det lite väl konspiratoriskt?

Nu kommer jag till ett avsnitt i den här historien där jag tyvärr måste be dig lita på mig. För jag vill inte slakta mina källor. De kanske träder fram själv så småningom. Men de har hört sig för inom Stockholmspolisen under en tid och fått veta; att de flesta i Palmegruppen mycket väl visste att Holmér inte var i Borlänge under mordnatten. Han var i Solna, hos sin älskarinna.

”Hela mordutredningen började med en stor jävla lögn.”

Que!!??

”Han var hos sin älskarinna. Det där med Borlänge var en stor jävla lögn”, enligt citat från källa inom f d Palmegruppen.

Vad sägs? Holmér ljög om Borlänge för att dölja att han var hos sin älskarinna. Palmeutredningen förfalskar uppgifter, som de sedan ger till journalisten Sven Anér som bevis för att Holmér var i Borlänge. Någon vittnar falskt för att skydda Holmérs älskarinna. Är det trovärdigt? Ja kanske, om det rört sig om maffian. Fungerade Stockholmspolisen verkligen som en maffia på åttiotalet? Vad jag vet så skilde sig Holmér någon tid efter Palmemordet. Holmér bodde hos Ebbe Carlsson vid tiden för Ebbe Carlssonaffären men här har jag ingen exakt tidsperiod.

Frågan är: Skulle polischefen i Stockholm, tillika chef över Sveriges genom tiderna viktigaste utredning, ljuga om var han själv befann sig för att skydda sin älskarinna? Och skulle han göra det ända fram till sin död, mer än tio år senare? Eller rör det sig om något mycket värre – nämligen att Holmér visste om att Olof Palme skulle mördas den här helgen? Ja, svara på den och du har kanske svaret på hela mordgåtan.

Hans Holmér

Jag forsätter gräva och finner ett vittnesmål som lämnats in till Palmeutredningen flera år efter mordet. Det är riksdagsmannen Jerry Martinger som skrivit ett dokument som är märkligt och just på grund av det fallit i glömska bland alla toktips i utredningen. Ett tips som jag själv tidigare haft svårt att ta till mig. Men Sven Anér har tagit upp det här i sitt eget magasin Palmenytt nr 7, augusti 2002.

Dokumentet, om det är sant, är en avgörande pusselbit i förmodligen hela Palmeutredningen – och den stora frågan är om vi ska våga tro på det eller inte?

Jag tänkte referera hela dokumentet så att du som läser, själv kan göra dig en uppfattning om vad du ska tro på eller inte. Du bestämmer själv. Svagheten är att det är en andrahandsuppgift, dock bekräftad till delar av källan själv.

Till dokumentet: Det här vittnesmålet lämnades in till den dåvarande moderate riksdagsmannen och ordinarie ledamoten av justitieutskottet, Jerry Martinger i slutet av åttiotalet. Vittnet Rolf Dahlgren var vid tiden för Palmemordet, chaufför åt Länspolismästare Hans Holmér. Innan du läser vittnesmålet från Holmérs chaufför, vill jag att du tänker på Arla Gryning, Stay Behind eller Krigs IB. Jag vill att du tänker på Sektionen för Särskild Granskning inom Säpo och Sektionen för särskild inhämtning, SSI, inom den militära underrättelsetjänsten. Tänk på det jag skrivit i ”Landsförrädaren” och ”Spionen på FRA” och du får ytterligare en fin pusselbit som plötsligt passar alldeles utmärkt i konspirationen.

Rolf Dahlgrens almanacka

Jerry Martingers dokument:

”Vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgjorde Dahlgren bl. a. som chaufför åt länspolismästare Hans Holmér. Tjänstgöringen följde i allmänhet en på förhand uppgjord tidsplan men kunde ibland också innebära plötsliga, ej planerade ”inhopp”. Den 28 februari 1986 (morddagen) var det meningen att Dahlgren skulle tjänstgöra under tiden 15.00 – 24.00. Strax efter lunch blev han emellertid uppringd av Hans Holmér som uppgav att Dahlgren kunde vara ledig nämnda dag bortsett från att han måste utföra en hämtning på Stockholms Central under mitten av eftermiddagen, 15.00. Dahlgren strök då den anteckning om tjänstgöring som han gjort i sin dagbok samtidigt som han talade med Holmér i telefon. Som skäl för att ge Dahlgren ledigt uppgav Holmér följande: ”Jag avser inte att vara i Stockholm under kvällen.” Dahlgren vet inte varifrån Holmér ringde, men han utgick från att samtalet kom från Holmérs tjänsterum på Polishuset.

Holmér sa (till Dahlgren) att en mansperson skulle hämtas vid Centralstation och därefter köras till Slottskajen. Där blev Dahlgren tillsagd att vänta medan mannen uträttade ett ärende. Enligt Holmér skulle mannen sedan transporteras till Polishuset. Tidpunkten för nämnda hämtning var ungefär den tid då Dahlgrens tjänstgöring egentligen skulle börja, alltså någonstans omkring klockan 15. Dahlgren fick uppfattningen att den person som han skulle hämta var en polisman som kommit med tåg från någon annan del av Sverige. Men att det skulle handla om en polis var bara en gissning från Dahlgrens sida. Dahlgren kände inte heller igen den person som han mötte vid Centralen. Enligt Dahlgren såg mannen ut att vara en chefsperson i 60-årsåldern (Anders Glock? min anm.), men även detta var en gissning från Dahlgrens sida. Mannen presenterade sig inte ens för Dahlgren, men hade inga problem att finna fram till Dahlgrens bil eftersom han tydligen var förberedd på såväl bilens som Dahlgrens utseende.

Vid Slottskajen var det mycket trångt med bilar, men Dahlgren hittade en tom parkeringsruta som låg närmast Mynttorget. I samband med att mannen steg ur bilen passerade moderate partiledaren Ulf Adelsohn förbi och mannen, som inte sagt något till Dahlgren under hela färden, sa då: ”Titta, där går Adelsohn.” Dahlgren fick inte uppfattningen att mannen var närmare bekant med Adelsohn på något sätt, bara att mannen kände igen Adelsohn när han såg honom gå in i ett av husen vid Mynttorget ett stycke från bilen.

Mannen (som Dahlgren hade hämtat) var borta cirka tjugo minuter, men Dahlgren vet inte åt vilket håll denne begav sig. På särskild fråga uppger Dahlgren emellertid att han är ganska säker på att det inte var till något av Riksdagens hus som mannen gick, eftersom Dahlgren menar att han i så fall skulle ha sett detta med hänsyn till sin position i bilen. När mannen kom tillbaka hade han mycket bråttom och uppgav att han nu måste skynda sig till Polishuset. Dahlgren blev stressad och råkade i samband med att han backade ut från parkeringsrutan köra emot en annan bil. Han steg ur sin bil och tittade på den påkörda och såg att en mindre skada uppstått på den andra bilens ena bakskärm. Dahlgren sa till den skjutsade mannen att han inte kunde åka iväg utan vidare utan måste ”ordna upp” det inträffade med den andra bilens ägare, men det gjorde den andra mannen upprörd. ”Det har vi för helvete inte tid med”, sa denne med höjd röst. ”Jag tar numret och ordnar den saken senare”, sa mannen, varefter Dahlgren körde iväg.

Under färden från Slottskajen till Polishuset förekom inte något samtal mellan Dahlgren och mannen han skjutsade. När man kom fram till Polishuset, underströk mannen att han ville köra ned i Polishusets garage, vilket Dahlgren gjorde. Nere i garaget stod två personer som Dahlgren uppfattade som yngre polismän och väntade på mannen (Särskild Granskning? min anm.).

Efter det att Dahlgren utfört skjutsningsuppdraget körde han hem till sin bostad (nedre Kungsholmen). Han brukade ibland ta med sig bilen hem för den händelse det skulle dyka upp något ”plötsligt uppdrag”. Och eftersom den aktuella dagen hade börjat lite konstigt med ett hämtningsuppdrag trots inställd tjänstgöring, ville Dahlgren ”vara på den säkra sidan”.

Rolf Dahlgren

Vid 16.15 tiden kom två manliga kolleger på besök till Dahlgrens bostad. Kollegorna hade med sig en flaska whiskey. Eftersom Dahlgren sällan drack sprit och dessutom hade en egendomlig känsla av att det skulle dyka upp något extrauppdrag under kvällen lät Dahlgren kollegorna dricka ensamma. Dahlgren gjorde i ordning lite kaffe åt sig själv och de tre satt sedan och pratade i ungefär en timme. Därefter hämtades kollegorna av den enes fästmö. Bara några minuter efter det att kollegorna lämnat Dahlgrens lägenhet kom en annan polisman helt oväntat till Dahlgren. Han kände inte denne polisman närmare men vet att vederbörande jobbade nära Hans Holmér. Den besökande polismannen uppgav att han medförde ett uppdrag från Holmér som innebar att Dahlgren, trots tidigare besked om ledighet, skulle tjänstgöra under kvällen och hämta Holmér vid en viss tid. Dahlgren vill inte uppge på vilken plats som han skulle hämta Holmér, men säger att platsen i fråga låg ”ganska många mil från Stockholm”. Dahlgren vill heller inte närmare gå in på frågan vid vilken tid han skulle hämta Holmér eller på vilket sätt han skulle ta sig till platsen för hämtningen. På särskild fråga huruvida hämtningen skulle ske på vanligt sätt, d v s med bil, uppger Dahlgren att han i nuvarande läge är förhindrad att svara på det. Men Dahlgren lovade att eventuellt återkomma på denna punkt.

Med anledning av att Dahlgren inte vill lämna några uppgifter om hur hämtningen av Holmér gick till uppstår här en lucka i berättelsen. (Hämtades HH i Borlänge? Min anm.)

Dahlgren uppger sedan att han och Holmér från ungefär klockan 22.30 kryssade runt i Stockholm på ett sätt som Dahlgren hade svårt att förstå. Holmér gav hela tiden Dahlgren order om att köra runt till olika platser. Dahlgren uppger att det nästan kändes som att han körde omkring med en turist som bara skulle se sig omkring. Vid 22.45-tiden, när han befann sig vid Mariatorget, steg Holmér ur bilen och gick fram till en husingång invid något slags hotell. Dahlgren såg hur Holmér där pratade med en man i porten, och på vägen ut från denna gav mannen Holmér en kvällstidning. Dahlgren uppger att han på grund av mörker hade svårt att iaktta den andre mannens utseende. Efter det att Holmér satt sig i bilen, bad den andre mannen Dahlgren att vänta några minuter medan Holmér läste något i tidningen. Därefter fortsatte färden in mot de mer centrala delarna av stan. Olika delar av Sveavägen passerades därvid ett flertal gånger.

Den man som Dahlgren skjutsat tidigare under eftermiddagen (Centralen-mannen 60 år, min anm.) hämtades vid Operan ”några minuter före 23” och åkte med runt kvarteret vid Rådmansgatan ett flertal gånger. Det verkade som om mannen och Holmér letade efter något eller någon där, varefter mannen släpptes av i trakten kring Odenplan. Dahlgren minns inte exakt till vilken adress som mannen i fråga transporterades.

Strax före 23.30 (mordet skedde 23.21, min anm.) befann man sig vid ”ena kanten av Hagagatan”. Det är oklart om Dahlgren menar den norra eller södra delen av gatan. Holmér steg där ur bilen och gick fram till en man i 25-årsåldern, cirka tio meter bort (Arla Gryning? Min anm.). Det verkade som om Holmér hade stämt möte med mannen eftersom Holmér strax dessförinnan givit Dahlgren order om att köra till just denna plats. Efter några minuter kom Holmér tillbaka och berättade att Olof Palme blivit skjuten på Sveavägen.

Färden fotsatte därefter mot den plats där mordet på Palme skulle ha ägt rum. Dahlgren tyckte då att det var konstigt att Holmér inte ville stanna på platsen där det nu samlats en hel del folk. Men Dahlgren fick bara order att ”rulla sakta förbi”. Dahlgren är säker på att han och Holmér passerade mordplatsen sju minuter efter mordet.

Någon halvtimme senare när man efter fortsatt rundkörning i Stockholms centrala delar befann sig på Norr Mälarstrand, fick Dahlgren order om att stanna bilen och hämta en väntande kvinna i 50-årsåldern (Barbro? Min anm.). Kvinnan skjutsades till en adress i Sundbyberg. Dahlgren minns inte adressen, men han minns att han, en stund efter att kvinnan lämnat bilen och man kört från platsen, upptäckte att kvinnan glömt kvar någon sorts jacka eller dylikt i bilen.

Dahlgren fick slutlige order om att köra till Mälarhöjdens tunnelbanestation, där han lämnade av Holmér strax före klockan 00.30. I samband med att Holmér steg ur bilen påminde han Dahlgren kraftfullt om Dahlgrens tystnadsplikt avseende hans uppdrag för Holmér under dagen och kvällen.

Innan Dahlgren körde från platsen såg han att Holmér steg in i en mörkblå Volvo, i vilken det förutom föraren satt minst ytterligare en person. Den kvarglömda jackan tycktes inte vara något problem, eftersom Holmér tog med sig den när han lämnade Dahlgrens bil.

Ja, vad säger du? Fakta eller fiktion? Jag får i alla fall rysningar när jag läser texten. Den har en otäck och omedelbar känsla av sanning. Den är logisk, går att rekonstruera och har som jag ser det inga svaga punkter förutom luckan mellan 17.30 – 22.30, fem timmar. Det som slår mig är att det enligt vittnesmålet, inte rings i några telefoner under hela kvällen. Alla kontakter sker personligen eller via bud, dessutom verkar alla kontakter välkoordinerade. Om man spekulerar vidare, kan besöket hos Dahlgren med spritflaskan ha varit att få en hållhake på honom. Om Dahlgren körde Holmér med sprit i kroppen, kunde man hota med avsked. Många detaljer luktar underrättelseoperation eller s k black ops. Vågar du tänka det otänkbara?

God jul och gott nytt år, önskar Anders Jallai

Se även den här länken om GW:

”Palme mördades av polis”

Leif GW Persson har en egen teori kring Palmemordet, och en polisman står som skyldig.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/531337-palme-mordades-av-polis

Tills sist – en nyhetssändning på TV4 från 17/8-1995 där polisspåret och Palmeutredningen tas upp. TV4 om polisspåret Den 18/8 1995, dagen efter det här inslaget meddelar statsminister Ingvar Carlsson att han avgår. Källa i Rosenbad som jag talat med, berättar att det kom helt oförberett och vände upp och ned på regeringskansliet. Se även extramaterialet.

EXTRAMATERIAL:

Kommissarie Gösta Söderström

För några år sedan träffade jag relativt regelbundet, den f d poliskommissarien Gösta Söderström i Herräng. Han lärde mig mycket om Palmemordet och han var också ett av få ögonvittnen på platsen för mordet. Han var i tjänst mordnatten och var den förste polisen på platsen några minuter efter skotten. Gösta berättade att han misstänkte Holmér för delaktighet i mordet och han berättade även om Rolf Dahlgrens vittnesmål. Han hade själv ringt upp kollegan Rolf Dahlgren efter att han fått höra om hans uppgifter och skrivit ner konversationen. Den löd:

”Samtal med Rolf Dahlgren på telefon. 1990-09-01, kl 15.30:

Söderström: – Är det sant att du tjänstgjorde som bilförare åt Holmér under natten då Olof Palme mördades?

Dahlgren: – Ja, det stämmer.

Söderström: – Var hämtade du honom?

Dahlgren: – I Falun.

Söderström: – Var det inte i Borlänge som du hämtade honom? Han skulle ju åka Vasaloppet, övernatta på Scandic hotell och köra ensam med bil till Stockholm.

Dahlgren: – Det stämmer inte.

Söderström: – Hur kan det komma sig att ni kunde vara på mordplatsen sju minuter efter mordet.

Dahlgren: – Vid Sveaplan.

Söderström: – Om detta stämmer måste ni ha varit på brottsplatsen kl 23.30 när jag och en kollega anlände, men jag såg aldrig till Holmér.

Dahlgren: – Vi åkte bara förbi.”

Senare i december samma år 1990, förnekar Dahlgren i ett polisförhör, att han kört Holmér. Han var inte i tjänst den veckan överhuvudtaget, trots dagboken. Han förnekar t o m att han samtalat med poliskommissarie Söderström.

Den 27 februari 1991 sänds ett TV program i TV3 där Dahlgren intervjuas genom brevinkastet på sin dörr. Det lyder:

”Reportern: – Att du körde Holmér på mordnatten i Stockholm, är det sant?

Dahlgren: – Ja.

Reportern: – Kan du inte öppna dörren och berätta lite grand?

Dahlgren: – Nej.

Reportern: – Varför vill du inte öppna dörren?

Dahlgren: – Det är hemligt. Fattar du inte det.

Reportern: – Är det hemligt?

Dahlgren: – Jaa.

Reportern: – Men det är sant att du körde honom i Stockholm?

Dahlgren: – Jaa.

Reportern: – Har du fått påtryckningar om att du inte ska berätta det?

Dahlgren: – Ja.

Reportern: – Av vem då?

Dahlgren: – Det berättar jag inte för dig.

Reportern: – Men är det någon som sagt till att du inte ska säga någonting?

Dahlgren: – Min chef, jaa.

Reportern: – Vem är din chef?

Dahlgren: – … Du vet …

Reportern: – Körde ni förbi mordplatsen?

Dahlgren: – (tystnad) Vi var där, ja.

Reportern: – Hur dags då?

Dahlgren: – Fråga Holmér.

Reportern: – Kommer du ihåg hur dags ni var där?

Dahlgren: – Fråga Holmér. Eller hans fästmö, hon var också med.

En dryg vecka senare kommenterade Holmér uppgifterna som: sinnesförvirrat svammel.

(källa: Sven Anér, Palmegåtan – mot en lösning)

Se TV-inslag från 1991 om Holmér och Dahlgren. Reporter är Augustprisvinnaren Göran Rosenberg: http://youtu.be/ek96jnICRSE

Dagen efter TV4 inslaget greps två unga män på taket till Ingvar Carlssons tjänstebostad. Se nedan. (Arla Gryning?)

Aftonbladet 18 augusti 1995

Posted in: Allmänt.
Tagged: affären Borlänge · Ebbe Carlsson affären · Hans Holmér · mordet på Olof Palme · Palmemordet

Moskva ”styrde” socialdemokraterna i väst

dec 2nd, 2011

by Anders Jallai.

39 comments

Hej, här kommer en fördjupande artikel om hur underrättelsetjänster påverkar politiker genom påverkansoperationer och inflytelseagenter. Inget ni ska läsa framför teven men kanske när ni vaknar och är pigga imorgon. Materialet är unikt och presenteras, vad jag vet, för första gången i Sverige. Det är min analys av den sovjetiska dubbelagenten överste Oleg Gordievskys instruktioner han mottog från KGB högkvarteret i Moskva under sin verksamma tid. Det rör hans tid som KGB-resident i London under 1970-80 talet. Källmaterialet kommer från hans utgivna: Comrade Kryuchkovs Instructions, Top Secret files on KGB foreign operations 1975-1985, Stanford University Press 1991, och bygger på verkliga KGB-dokument.

Ett av CIA och MI6 största problem under senare delen av kalla kriget, var KGB:s infiltration av Socialistinternationalen. En sammanslutning av världens socialistpartier. Däribland de viktiga Labour i Storbritannien, SDP i Västtyskland och Parti Socialiste i Frankrike, men även Socialdemokraterna i Sverige ingick som ett av de ledande partierna i organisationen som inom KGB ofta benämndes Sotsintern. Ett komplement till Sovjets egen Komintern (Kommunistinternationalen) och vars mål var att ta över världen. Socialistinternationalen var ett av kalla krigets huvudmål för både väst och öst. Där stod ett av de viktigaste underrättelse-slagen. Den som fick kontroll över Socialistinternationalen hade stora möjligheter att vinna kalla kriget. Därför tänkte jag berätta lite om både organisationen och hur underrättelsetjänsterna bearbetade denna organisation med påverkansoperationer.

Socialistinternationalen i sig självt hade ingen större reell makt men dess enskilda medlemmar hade desto större. Det visste framförallt KGB eftersom de hade goda kontakter inne i organisationen.
Exempelvis kunde Socialistinternationalen besluta om gemensamma hållningar för medlemspartierna som i många fall hade regeringsmakten i sina respektive länder. En viktig fråga man tog ställning till var den för kalla kriget så viktiga nedrustningsfrågan i Europa och de föreslagna kärnvapenfria zonerna som i första hand gynnade Sovjet.
För att berätta det här på ett trovärdigt sätt om än lite krystat, kommer jag att använda mig av KGB:s egna rapporter som skickades ut från ledningen i Moskva till de sovjetiska ambassaderna runt om i västvärlden. Dokumenten beskriver väl hur underrättelsetjänsterna arbetade och förmodligen fortfarande arbetar. Betänk också alla de dokument som Wikileaks läckt de senaste åren. Det finns stora likheter och visar på hur sofistikerat arbetet fortgår om att försöka ta makten i världen.

Gordievsky hos Reagan i Vita huset

På den 25:e partikongressen i Moskva i februari 1976, tryckte sovjetledaren Leonid Brezjnev speciellt på vikten av att etablera täta och förtroliga relationer med de socialdemokratiska partierna i väst.

På Socialistinternationalens kongress i Genève senare samma år genomled rörelsen en stor översyn som innebar att både stärka profilen, bryta sig ur sin europeiska isolering, och öka rörelsens inflytande i resten av världen. Socialistinternationalen byggde på principen om den demokratiska socialismen. Men från och med nu bestämdes att organisationen också skulle vända sig till övriga världen och då först och främst tredje världen. I allt större grad hade Socialistinternationalen strävat efter att framträda som en maktfaktor i världspolitiken och, vid sidan av FN, genom olika mellanstatliga organisationer.
Chefen för det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning ID, Boris Ponomarevs syn på Socialistinternationalen var som en modern version av Komintern (Kommunistinternationalen), som han själv varit medlem i en gång i tiden och som tidigare varit så framgångsrik med att sprida världssocialism och värva nya anhängare.

Det var Komintern som exempelvis Cambridge Five-spionerna och många andra, även svenska spioner som Wennerström, erkände sig till under 1930- och 40-talet. Internt använde ID (KGB:s internationella avd.) benämningen Sotsintern för Socialistinternationalen.
General Kryuchkov, chefen för KGB, delade det sovjetiska kommunistpartiets bedömning av Socialistinternationalens betydelse. I januari 1977 skickade han ut en skrivelse till sovjetambassaderna i väst och bad om en rad olika underrättelser om Socialistinternationalen och dess medlemspartier.
1977 valdes Chiles kommunistparti in i Socialistinternationalen och det ansågs som ett genombrott av Moskva då det var första gången ett rent kommunistparti valdes in i organisationen sedan 1922. Både Ponomarev och Kryuchkov ansåg att det bevisade Sotsinterns framtida potential och visade på möjligheterna att ett samarbete skulle kunna uppstå mellan kommunistpartier och socialdemokratiska partier inom Sotsintern.

I augusti 1977 skickade Kryuchkov ut ytterligare en skrivelse till ambassaderna som han själv skrivit under och som löd:

”Sotsinterns ledare har blivit tvingade att förändra sin utrikespolitik mer åt vänster och erkänner nu öppet den positiva roll som Sovjetunionen utgör för jämvikten i världen. Som resultat av det har KGB nu alldeles speciella möjligheter att utöva inflytande i väst med hjälp av individuella medlemmar inom Sotsintern. Det kommer att tjäna våra syften. Men”, skriver han, ”det finns också Pro-Nato element inom Sotsintern som residenterna (KGB:s personal) måste försöka neutralisera genom aktiva åtgärder som exempelvis: exponera, kompromettera och diskreditera de ledare som står längst ut till höger.”

Kryuchkov fortsätter:

”Den slutliga analysen av Sotsinternledningen, är att de vill förändra den socialdemokratiska rörelsen genom att leda kampen mot den internationella kommunismen. Det i sin tur leder till att vi måste öka våra ansträngningar inom Sotsintern och att de positiva förändringar som kommit till stånd inom Socialistinternationalen istället ger oss nya möjligheter att utöva inflytande i rörelsen. Vi har fördelar genom individuella medlemmar (som vi kontrollerar) inom Sotsintern och som ger oss möjligheter att försvaga de aktiviteter som är till skada för Sovjetunionen.”

Min analys av ovanstående: Tolkningen av den här skrivelse är att KGB gör bedömningen att Socialistinternationalen är emot världskommunism och vill förhindra det. Genom aktiva åtgärder av KGB- och GRU-officerarna på ambassaderna kan man försvaga de Sovjetfientliga inslagen i rörelsen. Det positiva, skriver Kryuchkov, är att de förändringar i Sotsintern i fråga om ledande personer i för Sovjet positiv riktning, gör att man har stora möjligheter att påverka hela Socialistinternationalen.
I Socialistinternationalens nya ledning satt vid den här tiden svensken Bernt Carlsson som generalsekreterare och tysken Willy Brandt som ordförande. Willy Brandt känner vi redan till, men vem är Berndt Carlsson? KGB officeren Oleg Gordievsky skriver följande om Carlsson i sina memoarer:

”Ett av mina första uppdrag var att etablera kontakt med Bernt Carlsson, generalsekreteraren för Socialistinternationalen som han styrde från ett kontor i norra London. — Carlsson fortfarande i trettioårsåldern var en ledande medlem av det svenska socialdemokratiska partiet. Han hade blivit inlemmad i KGB:s nätverk som en speciell inofficiell kontakt, en kategori som introducerades under 1970- talet för viktiga politiker som stod KGB nära så kallade inflytelseagenter, och som träffade KGB:s representanter regelbundet för att delge information och diskutera idéer (share information and ideas).”

Det är inte helt lätt att översätta KGB:s dokument som först är översatta från ryska till engelska och sedan av mig till svenska. I varje översättningsled kan budskapet förändras en aning. Exempelvis kan budskapet förstärkas respektive försvagas och av erfarenhet vet jag att sovjetfientliga böcker exempelvis av författaren Solzjenitsyn, ofta översatts av KGB-informatörer i väst. Därför kan budskapet förvanskas en aning i varje led till Sovjetunionens fördel. För att få en så korrekt bild som möjligt av KGB:s originaldokument, bör en översättning göras direkt från ryska till svenska av en neutral översättare.
I Stockholm fanns det en översättningsfirma med namnet AB Språkservice på Grevgatan 45, inte långt från IB:s kontor som låg på Grevgatan 24. På AB Språkservice arbetade åtminstone tre sovjetiska kontakter varav två av dessa var svenskar (källa: Säpo-arkivet).

KGB chefen Kryuchkovs olika cirkulär till de utländska Sovjetambassaderna och speciellt det beskrivna cirkuläret från augusti 1977 är ”grundbulten” till att förstå Sovjetunionens nya strategi som i högsta grad kom att påverka Sverige under 1980-talet. Ledningen i Sovjetunionen började inse att de inte skulle kunna hålla jämna steg med Nato i kapprustningen och började därför se sig om efter nya och mindre kostsamma strategier för att inte rusta sig till konkursens rand.
År 1977, innan Reagan kom till makten i USA och före Afghanistan konflikten, hade Sovjet ännu inte erkänt sig till socialdemokratin men man sneglade tydligt åt det hållet för att försöka behålla inflytande i väst. Brandt, Palme, Kreisky, Bahr, Harold Wilson och andra vänstersocialister hade vid den här tiden tagit initiativet i den världssocialistiska rörelsen och Kryuchkov skickade ut nya direktiv under 1977:

”Huvudkontoret (KGB första direktorat) är intresserade av idéer från ambassaderna på hur vi bäst kan utnyttja följande till vår fördel:

1. Skillnader mellan de olika partierna inom Sotsintern i form av ideologi och taktik.

2. Rivalitet mellan ledarna för de tyska, franska, österrikiska, svenska socialdemokratiska partierna och engelska Labour om den ledande rollen i Sotsintern.

3. Motsägelser mellan den proklamerade politiken och den som verkligen genomfördes inom socialdemokratin.

4. Specifika exempel på egoistiska, neo-kolonialistiska skäl från de industriella socialdemokratiska nationerna att söka exploatera länderna i tredje världen.”

Min analys: Inga snälla, oskyldiga aktiva åtgärder proklamerades av KGB-ledningen med ett uppenbart syfte att själva erhålla kontroll och inflytande genom att försöka splittra socialdemokratin i väst.

Till sist kommer vi till det som är aktuellt, nämligen när Kryuchkov vill att KGB personalen ska:

”Ge förslag på mer effektiv användning av våra agentoperationella resurser (spioner) med inriktning på att både ge underrättelser och implementera aktiva åtgärder. Specifikt vill vi ha idéer på hur fortsatt arbete skall ske med våra redan existerande agenter inom de socialdemokratiska leden. Vi vill ha underrättelser som öppnar vägen för oss att värva antingen agenter eller konfidentiella kontakter bland de mer prominenta individerna i rörelsen så att vi kan penetrera dem med propaganda och information. Var snäll och förmedla informationen så fort som möjligt men inte senare än den 15 oktober i år (1977)”

Min analys: Den här delen är relativt rakt på sak men inte desto mindre intressant. KGB vill att residenterna på deras ambassader använder redan etablerade agenter för att samla in information om de ledande personligheterna i rörelsen för att hjälpa KGB att värva dessa och att sedan till dem sprida propaganda och annan information.
Det var just vid den här tidpunkten som journalisten och KGB agenten Nikolaj Neijlands spelade tennis med Harry Schein och Olof Palme i Kungliga tennishallen i Stockholm.

Socialistinternationalens kongress 1978 i Helsingfors var enligt sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning ID en milstolpe i historien. Det var den första kongressen som helt ägnades åt nedrustning och det var dessutom den första där en sovjetisk delegation blev inbjuden. Ponomarev, chefen för ID, var den sovjetiska delegationens ledare och höll ett tal på kongressen som han själv klassade som ett av de viktigaste under hela sin över 40-åriga karriär.
Han la hela skulden för upprustningshysterin på Nato-länderna och speciellt USA. Han inbjöd också en delegation från Sotsintern till Moskva för överläggningar med Sovjets ledare Brezjnev.

Ponomarevs förslag splittrade Sotsintern eftersom de svenska och finska socialdemokratiska partierna ledde en falang, innefattande den svenska generalsekreteraren Berndt Carlsson, som ville inleda dialog med Sovjet. Samtidigt ledde det brittiska Labourpartiet en annan grupp som var emot gemensamma förhandlingar och tyckte att varje enskilt lands parti själva fick bestämma om de ville inleda en dialog med Sovjet. Ordföranden Willy Brandt intog en neutral inställning och förordade ”vänta och se” linjen.
En Sotsintern delegation under ledning av Bernt Carlsson besökte Moskva för att inleda förhandlingar med Brezjnev den 1 oktober 1979. Brezjnev föreslog fortsatta diskussioner och sa att ”vi uppskattar resultaten som uppnåtts och är beredda att fortsätta utveckla denna relation.”
Detta budskap mottogs säkerligen med största oro i Vita huset, är min bedömning.
Tre månader senare avbröts dock samtalen tillfälligt på grund av Sovjets inmarsch i Afghanistan. Ytterligare en smäll för samarbetet kom när Solidaritet i Polen krossades 1981. Det finns en stor risk att de socialdemokratiska partierna splittrades vid den här tidpunkten för att förbli splittrade i en Moskva-falang och en Washington-falang fram till det kalla krigets slut. Vinnarna blev de som valde Washington-falangen. Det ska heller inte uteslutas att många övergav Moskva-falangen av taktiska skäl. Sannolikt både Olof Palme och Berndt Carlsson. De två lämnade bland andra Pierre Schori, Anders Ferm och Sten Andersson åt sitt öde. Som alla vet, dog både Olof Palme och Berndt Carlsson en våldsam död innan kalla kriget tog slut.

”Olyckligtvis”, sa en sovjetisk analytiker angående anledningen till dessa två händelserna (Afghanistan 79 och Polen 81), har ledarna i Sotsintern blivit påverkade av den anti-sovjetiska kampanj som bedrivits av USA”.

Han menade att detta var anledningen till Sovjets hårdnande attityd.

Andreas Papandreou. Far till Greklands premiärminister Giorgos Papandreou

En liten utvikning som i dagarna är högst aktuell. Moskvas favorit bland de europeiska socialistpartierna var Greklands Pasok parti under ledning av Andreas Papandreou. Både ID och övriga KGB såg Pasok:s antiamerikanska och kärnvapenfientliga hållning som en förebild som man hoppades det övriga Europa skulle ta efter. De blev förtjusta när Pasok vann valet 1981 och formade en koalition med det grekiska kommunistpartiet.
De kommande åren fick Papandreou fler besök av den sovjetiska ambassadören än jämförelsevis något annat land i Europa, och ambassadören kultiverade Papandreou genom att ge honom förhands- och inside-information om Sovjetiska politiska utspel. Som tack för hjälpen intog Papandreou en reserverad hållning när resten av Europa fördömde Sovjets krossande av Solidaritet i Polen 1981 och vid nedskjutningen av det Koreanska KAL 007 jumbojet 1983. Det ansågs av den sovjetiska ledningen som en stor diplomatisk succé.

Min analys: Vilken lycka för en man i karriären, Papandreou, att i förväg kunna ståta med kunskap om den ena stormaktens utspel innan den offentliggjorts. Det är ofta på detta sätt, med insideinformation, man skaffar sig inflytande och makt inom politiken. Exempelvis om man vill lyfta vänligt sinnade politiker, journalister eller skribenter. Men priset var högt den gången, nämligen de mänskliga rättigheterna i Afghanistan och Polen. Andreas Papandreou var far till Greklands nuvarande (2011) president Giorgos Papandreou, tillika ordföranden i dagens Socialistinternational.

Det viktigaste målet för KGB under de här åren var att undergräva förtroendet för USA och att visa världen att hotet mot freden kom därifrån. I en promemoria nr 156/54, 01.02.1984 Top Secret, med namnet: Chief conclusions and views adopted at the meeting of heads of service, alltså en PM från KGB:s ledningsmöte sägs:

”Vårt huvudmål är att motverka det aggressiva hotet från USA-imperialismen. Det är extremt viktigt att världssamfundet ska förstå att hotet mot freden kommer från USA. Vi måste arbeta outtröttligt på att exponera motståndarens svaga och sårbara punkter.”

”Vi måste vidta åtgärder för att säkra våra agentoperationer vars sektor i framtiden kommer att växa. Samtidigt måste vi komma ihåg att den viktigaste åtgärden för att säkra dessa operationer är och har alltid varit att penetrera motståndarsidans underrättelse- och säkerhetstjänst.”

Min analys: Det sista citatet är mycket intressant. KGB/GRU:s viktigaste åtgärd ansågs vara att säkra sina agenters operationer genom att penetrera underrättelse och säkerhetstjänsten i målländerna. Vi har exempelvis Säpo-kommissarien Stig Bergling som också arbetade för militära säkerhetstjänsten, men vi hade fler (Tore Fors). Det fanns med säkerhet östagenter inom såväl MUST och Säpo och de satt sannolikt högre upp än Bergling.
Till sist; eftersom det här är dokument som kom MI6 och CIA till del redan då de skickades ut under 1970 och 80-talet, genom dubbelagenten Oleg Gordievsky på KGB, kan vi göra det säkra antagandet att de västliga underrättelsetjänsterna vidtog nödvändiga åtgärder för att stoppa denna infiltrering. Säkerligen genom att värva egna agenter och dubbelagenter (Bernt Carlsson? Olof Palme?). För dig som vill fördjupa dig i min teori om Palmemordet och Bernt Carlsson, läs Källa Erik och Spinndoktorn.

Vänligen, Anders Jallai

Posted in: Allmänt.
Tagged: Bernt Carlsson · Birger Elmér · CIA · Georgios Papandreou · Gordievskij · Gordievsky · GRU · KGB · MI6 · Palme · Palmemordet · Papandreu · Socialistinternationalen · STASI · underrättelsetjänst

SÄPO och de försvunna STASI-SPIONERNA

nov 4th, 2011

by Anders Jallai.

50 comments

Nyligen utkom Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner. Jag har läst klart boken och konstaterar för det första att den är alldeles utmärkt. Dessutom är den ”väl-researchad”, logiskt uppbyggd och faktiskt ordentligt kaxig. Birgitta är 68 år gammal och tar i boken ensam strid mot Säpo. Hon vinner och hon gör det – stort.

Säpo har i dagarna begärt en prövning hos Justitiekanslern om Almgrens bok för brott mot tystnadsplikten. JK låter meddela att det finns anledning att anta att brott mot tystnadsplikten begåtts.

Jag tycker att Säpo och JK ska lägga ned förundersökningen eftersom den kastar ett löjets skimmer över Säpo och signalerar dåliga förlorare. Almgren har gjort precis vad Säpo, under ledning av Tore Forsberg, borde ha gjort för länge sedan; att gå igenom och jämföra egna uppgifter mot det tyska Stasiarkivets och lagföra eller åtminstone pröva några av de uppenbara spioneribrotten. Om inte Almgrens uppgifter i kombination med Säpo:s egna räcker för ens ett åtal, så räcker ingenting – spionernas egna fysiska rapporter finns ju att läsa i Stasiarkivet!

Låt mig ge ett exempel av många i Almgrens bok: Det finns 57 personer i Säpo:s Stasi-arkiv. Birgitta Almgren har jämfört dessa personer med egna uppgifter hon funnit i i Stasi-arkivet i Tyskland. I de flesta fall råder det inget tvivel om att de verkligen arbetat som Stasi-agenter eller värdefulla kontakter. Sedan kan jag förstå om det är svårt att fälla någon i en domstol. Men att bara lägga ned 57 förundersökningar är slappt för att inte säga mycket skumt.

En Stasi-agent kallades för IM, vilket betyder informell kontakt. I Säpo:s arkiv har Almgren identifierat 32 IM plus fyra fall som fortfarande är sekretessbelagda på grund av att de “vänts” av Säpo och blivit dubbelagenter eller arbetat åt annan uppdragsgivare. Gissningsvis CIA eller tyska BND. Det ger sammanlagt 36 Stasi-spioner i Sverige, plus 21 är så kallade Värdefulla kontakter. Att så många som 30% är kvinnor är intressant då flera av dessa har agerat som så kallade Honungsfällor på uppdrag av den östtyska säkerhetstjänsten. Birgitta Almgren skriver: ”Förförelse och sex blev en raffinerad metod för att skaffa information från icke socialistiska länder. Unga attraktiva IM (agenter) utbildades i vad som internt kallades Romeo och Julia strategier.” (Inte bara spioner, sid 599)

När Almgren i boken intervjuar en av de ansvariga Säpo-utredarna om varför de inte lagfört de svenska Stasi-spionerna svarar utredaren:

Den första prioriteringen för Säpo var inte att lagföra personer utan att förhindra olovlig verksamhet (Inte bara Spioner, sid 2019).

Vad tycker du? Är det ett logiskt resonemang att polisens uppdrag inte är att lagföra personer för att på så sätt förhindra brott? I mitt perspektiv är det ett märkligt resonemang och med all sannolikhet följer det inte svensk grundlag. Lite som att man skulle låta bli att lagföra personer som köper sex. Man bara förhindrar dem från att göra det. Det brottet kan knappast vara värre en ett spioneribrott mot Sverige …

Låt mig ge ett till exempel ur Almgrens bok: Det rör en Stasi-spion med kodnamnet KÖNIG som i verkligheten heter Arne Björn Jensen, enligt Wikipedia. Björn Jensen var en svensk socialdemokratisk journalist verksam vid bl a Arbetarbladet. Jensen hade mycket goda kontakter med ledande personer inom socialdemokratin som till exempel Bernt Carlsson. Bernt Carlsson var statssekreterare åt den socialdemokratiska regeringen och biträdande generalsekreterare i FN. Han är kanske inte så känd i Sverige men desto mer känd internationellt. Bland annat som generalsekreterare för den världsomspända Socialistinternationalen. En sammanslutning av socialistpartierna i världen, inklusive Sverige. Björn Jensen har själv kallat Bernt Carlsson för sin bäste vän.
KÖNIG lämnade enligt Stasi-arkivet i Tyskland rapporter om den svenska regeringens ståndpunkter i viktiga frågor och även material som interna telefonlistor på svenska politiker. Stasi hade alltså en källa mitt i den svenska regeringens kärna. (Läs mer om spionen König i The Local)

En annan intressant uppgift i Stasi-arkivet som Almgren funnit är att en östtysk agent med kodnamnet KRONE fick som huvuduppgift att kultivera/bearbeta Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme. KRONE:s arbete startade 1984 enligt dokumentet. (Inte bara spioner, sid 233) Det fanns, enligt Almgrens forskning, en till högt uppsatt svensk agent inom det socialdemokratiska partiet. Detta enligt uppgifter som kommit Säpo till del genom CIA. Uppgifterna rör en svensk som varit upptagen i Stasiregistret som uppgiftslämnare tillsammans med nio andra. Gissningsvis en värdefull kontakt. Almgren skriver: ”En person av dessa tio betecknar CIA som okänd. När jag undersöker detta mot bland annat tyskt källmaterial visar det sig att det handlar om en avliden, känd, svensk socialdemokrat med FN-uppdrag.” (Inte bara spioner, sid 205) Det är relativt enkelt att dra slutsatsen/gissa (välj vilket) att det rör sig om den ovan nämnde, Bernt Carlsson.

Carlsson avled 1988 i Lockerbiekatastrofen och har som sagt varit biträdande generalsekreterare i FN. Ytterligare ett “gissning” från min sida är att Bernt Carlsson också är en av de två, klassade av både Säpo och CIA, anonymiserade dubbelagenterna. Anledningen till denna slutsats är att Oleg Gordievsky i sin bok avslöjade att Bernt Carlsson var agent eller informell kontakt för KGB. Det vore märkligt om inte CIA och MI6 konfronterade Bernt Carlsson med dessa uppgifter och eftersom inget kommit ut om detta och han fortsatte jobba i regeringen, är den logiska slutsatsen att han fortsatte som uppgiftslämnare åt både KGB/Stasi och CIA/MI6.

Oleg Gordievsky träffar Ronald Reagan

Oleg Gordievsky som jag skrivit om i tidigare inlägg, var en högt uppsatt KGB chef som arbetade i både Skandinavien och Storbritannien. Han hoppade av till väst 1985 och hade dessförinnan varit dubbelagent åt brittiska MI6 och amerikanska CIA sedan 1974. Gordievsky skriver följande om hur han värvade och odlade kontakter/agenter under sin tid i London på sjuttiotalet:

Ett av mina första uppdrag var att återuppta våra kontakter med Bernt Carlsson, generalsekreterare för Socialistinternationalen, som han styrde från ett kontor i norra London. Organisationen var svag men KGB hade alltid varit fascinerad av Socialistinternationalen och var fast besluten att hålla sitt nära grepp om den. Carlsson var en ledande person inom det socialdemokratiska partiet i Sverige. Han ingick i KGB:s nätverk av ”särskilt informella kontakter” (jmf IM). En kategori som introducerades på sjuttiotalet för framträdande politiker som stod KGB nära. Carlsson träffade sina KGB-kontaktmän ibland för att utbyta information och idéer. Det var under mina första månader i England. Allting var nytt och ovant. Min engelska var rostig och det var med viss bävan som jag sökte upp Socialistinternationalens huvudkontor, som visade sig vara ett ordinärt kontor på två våningar i ett litet hus. Jag hade inte behövt oroa mig: Carlsson visade sig vara mycket mer sympatisk än jag föreställt mig, och jag förstod snart hur högt han värderade sina kontakter med ryssarna. Uppenbarligen var han under stor press av sin egen organisation, för han hade samarbetsproblem med den tyska förbundskanslern Willy Brandt. Han var också less på angreppen från socialistpartierna i Spanien, Frankrike och Italien, som ville bryta norra Europas dominans i arbetarrörelsen. Fångad mellan olika intressen, talade Carlsson känslosamt med mig på engelska. Jag kunde skicka in en mycket positiv rapport och framhålla de mycket varma känslor Bernt Carlsson hade för KGB i Moskva. (Next Stop Execution, the autobiography of Oleg Gordievsky, sid 256)

Bernt Carlsson omkom på Pan Am Flight 103, Lockerbie katastrofen 1988.

Underrättelse och säkerhetstjänsten har länge sökt en agent som ska ha arbetat nära Olof Palme. Som ordförande i Socialistinternationalen hade Bernt Carlsson den största möjlighet att påverka inte bara svensk politik utan en stor del av världens social-demokratiska ledare. Inte minst Labour i England och SPD i Västtyskland. Den agenten kan ha varit Bernt Carlsson. Notera att han var statsekreterare i regeringen vid tiden för mordet på Olof Palme. Tänk tanken att Bernt Carlsson omvändes av CIA/MI6 och Säpo till dubbelagent. Vad hade inte en sådan dubbelagent kunnat avslöja för hemligheter … Den svenska militära underrättelsetjänsten SSI fick på hösten 1985, enligt professorn i underrättelsetjänst Wilhelm Agrell, uppgifter från MI6 att Olof Palme kunde vara sovjetisk inflytelseagent eller som KGB sa; informell kontakt. (Wilhelm Agrell, Fred och fruktan, sid 248)

/ Trevlig helg, Anders Jallai

Posted in: Allmänt.