DC-3:an bärgas ombord på fartyget Belos. Foto: C. Douglas
Det är midnatt, stjärnklart och i stort sett vindstilla när den i över femtio år försvunna DC-3:a bryter den grönskimrande vattenytan. Jag befinner mig ombord på Marinens bärgningsfartyg Belos tillsammans med teamet som fann DC-3:an och marinens personal. De anhöriga finns på ett fartyg intill och pressuppbådet på ytterligare ett.
När jag ser flygplanet framgångsrikt lyftas ned på Belos akterdäck, fylls jag av en svårbeskrivlig tillfredställelse. En enorm glädje och en gnutta ödmjukhet. Vi lyckades!
Vi, är besättningen ombord på marinfartygen Belos och Arholma. Ett bärgningsprojekt som till slut tog över ett halvår. Ett berömvärt projekt. Det största och svåraste av sitt slag tillsammans med bärgningarna av Wasa-skeppet och Champagnevraket Jönköping. Flygplansvraket kom upp i en vagga av nät och stål för att inte smådelar skulle försvinna på vägen.
Det här är andra delen i min DC-3 trilogi. Tre delar vars tanke är att avslöja varför mycket kring DC-3 händelsen fortfarande mörkläggs och förvanskas. Trots att det skedde för snart 60 år sedan. Det handlar om rikets säkerhet. Läs mer, jag tror du förstår.
Jag sprang ned på akterdäck för att möta besättningen – den döda besättningen som jag förutsatte fortfarande var kvar ombord. Det rann vatten från stål och aluminium och rester av dy täckte delar av flygplansskrovet. Jag och teamet skulle få ta emot belöningen för fem års hårt arbete. Vi hade funnit flygvapnets och FRA:s försvunna signalspaningsflygplan. Jag hade det rakt framför mig på några meters avstånd, när någon plötsligt spärrade av däcket bakom mig som på en brottsplats. En rikskriminalchef som kommit i helikopter kastade sig in i flygplansvraket. Hundratals blixtar smällde av från besättningarnas kameror samtidigt som Rikskrim-chefen respektlöst rotade runt i vraket med ficklampa och klädd i vit overall.
Jag stod kvar och tog in stunden, försökte känna efter, lukta, förnimma och framförallt försöka minnas det historiska ögonblicket. Det skulle inte återkomma. Det var här och nu, en stund av allvar. Jag skulle få träffa besättningen som jag visste allt om, lärt känna genom anhöriga, brev, bilder och dokument. De var på väg hem – DC-3 besättningen!
Jag blev lite irriterad på Rikskrimchefen som förstörde stämningen. Vad letade han efter?
När jag till slut närmade mig vraket var det första jag såg en svart plånbok i skinn. Den låg helt öppet i nätet som vraket vilade på. Sedan en nyckelknippa, en jacka, en overall, ett par skor och mängder av benpipor som lyste blekvita i månskenet. Det var mina vänner. Det var en grav jag gick runt i men det var ändå en positiv känsla. Att försvinna är värre än att återvända som död. De var på väg hem ‘bring the boys home’ som jag hört i någon amerikansk krigsfilm. Det var viktigt. Inte bara för mig, de anhöriga och deras arbetsgivare utan också för Sverige – för oss. Varje hemlighet ett land bär på bildar en knuta i ryggraden. Som sedan tär i åratal innan det till sist bryter ned. Hemligheter bryter ned oss på sikt men nu hade en sådan kommit upp till ytan. Mysteriet med vår försvunna DC-3:a var på väg att lösas, eller?
När flygplansvraket senare undersöktes under våren 2004, återfanns benrester, kläder och personliga tillhörigheter efter fyra besättningsmän. Det var tre flygvapenanställda och en FRA anställd. Vi fann deras plånböcker, nycklar, armbandsklockor och personliga utrustning, som fallskärmar och flytvästar men – fyra man saknades. De fanns varken ombord eller på botten vid haveriplatsen. Ett stort område på flera kvadratkilometer genomsöktes noga utan att man fann några spår av besättningen. Det fattades också fem fallskärmar.
Okej, de har hoppat innan nedslaget i vattnet. Solklart och en självklar analys av en nykter och seriös haveriutredare. Haveriutredningen var också allt detta från början – nykter och seriös, fram till elfte timmen. Vi var överens, åtminstone jag och utredningens ordförande, att besättningen sannolikt hoppat. Vi kom till och med fram till att det skulle vara vår gemensamma ståndpunkt. Jag vek mig på punkten att besättningen skulle ha kunnat ha plockats upp av sovjetiska fartyg som vi visste fanns alldeles i närheten. Vi kunde inte bevisa det och det var politiskt känsligt. Jag tyckte mig göra en stor kompromiss genom att utesluta den slutsatsen och istället bara konstatera att besättningen är försvunnen. Fint så, i en utredning med många inblandade och flera intressenter fick man vara beredd att kompromissa. Inget konstigt i det, tyckte jag.
Men det var då som bilan föll. Rakt över min hals, hårt och skoningslöst, genom skinn och ben.
Två veckor innan haverirapporten skulle presenteras, dök en ”beställd” expert upp som gubben i lådan. Han kom från USA och visste allt om flyghaverier …
Efter en snabb genomgång på Musköbasen där planet förvarades kom han fram till att hela besättningen med all sannolikhet suttit ombord när planet slog i vattnet. Han kunde se det på stolarna!
Han kunde se det på stolarna, tänkte jag i frustration – hur i helsicke då? Stolarna var trasiga, sneda och kraftigt rostade. Säkerhetsbältena hade förmultnat och kopplingarna var i flera fall försvunna. Men han gav sig inte – han kunde se det, amerikanen. Det var han som var experten, fick jag höra. Och mycket riktigt, kvällen innan haverirapporten skulle offentliggöras, ”läckte man” sedvanligt till media den informationen som man ville skulle bli nyheten. Nämligen att samtliga i besättning suttit kvar ombord vid nedslaget. Dessutom med ett litet tillägg att kraften i nedslaget var så stor att ingen kunde ha överlevt. Vilket skitsnack!
Den här händelsen tog mig hårt, och är kanske den enskilt viktigaste anledningen till att jag tystnade. Jag ville inte vara med längre, jag kände mig som en kraftlös marionett, helt utan påverkan och skamligt utnyttjad! Av SSI, CIA, FRA och kanske även NSA. Allt arbete tycktes ha varit förgäves; letandet, forskandet i arkiv, de långa samtalen med de anhöriga, fyndet, bärgningen …
Det var inte kul längre och ibland måste man faktiskt få ge upp – bryta ihop och sedan komma igen…
Nu är jag här igen och jag tänker inte ge upp. Någon absolut sanning går i regel aldrig att uppnå. Inte i fall med seriemördare, Palmemördare, Kennedymördare etc. och framförallt inte när underrättelsetjänster är inblandade.
Mitt förra inlägg handlade om lögnerna kring den amerikanska lånade signalspaningsutrustningen APR-9. Inlägget dessförinnan om radarplottarna som visade exakt var DC-3:an havererat. Nu är det dags att visa det material jag samlat på mig som tyder på att besättningen faktiskt – trots en amerikansk expert och en rejäl svensk utredning, faktiskt kan ha plockats upp av sovjetiska fartyg.
[miniflickr photoset_id=72157625907465390]
klicka för förstoring av bilderna som visar en sovjetisk beskrivning över nedskjutningsförloppet samt kommunikationen mellan kommandocentralen och den sovjetiske piloten.
Piloten som sköt ned DC-3:an har själv rapporterat in, både skriftligt och muntligt att ‘besättningen hoppar’. Dörren på DC-3:an som används vid uthopp var öppnad inifrån före nedslaget i vattnet. Det har utredningen visat. Besättningens utrustning är också borta, d v s personliga tillhörigheter, fallskärmar och flytvästar.
Men vad finns det då mer? Har jag något nytt att komma med? För än så länge har inget sensationellt presenterats…
En viss Leif Nordin ringde till mig hösten 2005 efter att ha läst boken DC-3:an på jakt efter sanningen som handlade om mina och DC-3 konsortiets eftersökningar. Leif är en f d flygvapenpilot från Heby. På åttiotalet var han dessutom ÖB Bengt Gustafssons adjutant. I samtalet berättade han att han hade något viktigt att berätta. Det utmynnade i den här videoinspelningen:
[youtube width=”500″ height=”310″]http://www.youtube.com/watch?v=R8SC8vaEs0s[/youtube]
Videointervju med Leif Nordin, f d flygvapenofficer och ÖB Bengt Gustafssons adjutant på 80-talet.
Vad betydde det här och var det något som man kunde dra några växlar på. Tveksamt, men visst, det var värt ett försök. Det intressantaste var snarare att Leif Nordins berättelse fullständigt tystadades ned. Jag hade aldrig hört talas om den och den fanns inte dokumenterad i några öppna arkiv. Det första jag behövde göra för att kontrollera historien var att försöka finna källan till uppgifterna, den estniska flyktingen Elmar (fingerat namn). Jag vill också tillägga att jag gett Nordins uppgifter till Haveriutredningen. Ifall ni undrar.
Jag började först med att ta kontakt med personer i Sverige som hade register på estländare i Sverige. Till en början var det svårt men till sist fann vi ut att Elmar bytt efternamn. Estländaren Elmar hade hoppat av till Sverige på sjuttiotalet men efter Sovjetunionens fall, åter emigrerat till Estland och i samband med det bytt efternamn. Personen fanns alltså och han hade bott i Uppsala. Hittills stämde Nordins uppgifter. Jag började söka med hjälp av kontakter i Estland och fann till slut en Elmar som kunde vara rätt person. Han bodde utanför Tallinn. Jag ringde och efter en del tveksamheter erkände han till sist att det var han som berättat historien om DC-3:an. Han gick med på att träffa mig och jag tog båten till Tallinn. Elmar hade en lång karriär inom den estniska/sovjetiska handelsflottan och hade i samband med sitt arbete som befälhavare haft en besättningsman på ett av sina fartyg som berättade att han varit med på den stora sovjetiska marinövningen som DC-3:an spanade på den 13 juni 1952. Det var hans historia som Elmar hade vidarebefordrat till dåvarande ÖB:s adjutant, Leif Nordin.
[youtube width=”500″ height=”310″]http://www.youtube.com/watch?v=NRSS3gj0lLI[/youtube]
Videoupptagning med ett estniskt vittne, Elmar.
Vad ska man tro? Det är som i en rättsprövning – allt material måste vägas samman. FRA och andra svenska myndigheter har ägnat sig åt taktiken att försöka slå hål på varje del i beviskedjan. En del i taget. Det är inte särskilt svårt. Men det är fult och oärligt. Alla delar måste vägas samman och därigenom bilda ett mönster och ett ”troligaste scenario”. Det var så vi fann DC-3:an med hjälp av Optimal Search Theory, praktiserat av den amerikanska flottan sedan andra världskriget.
Självklart finns det möjliga felkällor i dessa intervjuer. Det rör sig om andrahandsuppgifter men de är ändå intressanta i ljuset av att vi idag vet att fyra svenska besättningsmän aldrig återfunnits från DC-3:an. Det som ger det starkaste intrycket är det faktum att platsen för nedskjutning preciseras i det närmaste på exakt rätt plats, nämligen rakt väster om den sovjetiska övningen väster om Ösel och långt ut till havs på internationellt vatten. Hur många visste det på sjuttiotalet då Leif Nordin fick uppgifterna av Elmar?
Jag kommer helt plötsligt på historien med den där brädstumpen som flöt i land i Stockholms skärgård några månader efter nedskjutningen. Brädan hade en text inristad som löd:
”VI ÄR HOS RYSSEN – – – – DC-3 – ÖSEL” (läs mer om det i bakgrundsdokumentet)
[miniflickr photoset_id=”72157625909912694″ ]
Ovan bilder (klickbara) är delar ur mitt material som förutom Leif Nordins PM visar förtrolig korrespondens från UD och KGB. Som exempel framgår att UD inte tog lättvindigt på uppgifter om svenska flygare i Gulag då en handling innehåller persondata för en eventuell identifiering av de saknade fyra. Notera även den KGB handling som motsägelsefullt anger att ingen upphittats men ändå beskriver fyra personer som förmodat saknade. Läs själva och bedöm. Man kan få rysningar för mindre.
[miniflickr photoset_id=”72157625907248784″ ]
Tidningsurklipp med bland annat vittnen som träffat svenska flygare i Gulag.
Slutligen ber jag er att se den här videoupptagningen med FRA chefen, Nils Johansson. Han var DC-3 besättningens närmaste chef och har hela tiden trott att hans kollegor befunnit sig i Gulag. Han säger det inte rakt ut här men berättade det i förtroende för mig för några år sedan. Han är idag inte längre med oss. Hans nekrolog finns med bland tidningsklippen ovan. God bless you, Nils!
[youtube width=”500″ height=”310″]http://www.youtube.com/watch?v=mXIeMsrtGMA[/youtube]
Nils Johansson pratar om DC-3 besättningens öde, deras rädsla och hur man med relativt små medel hade kunnat förbättra deras odds att inte bli klassade som spioner ifall de skulle hamna bakom fiendens linjer.
Som bakgrundsmaterial och fördjupning bifogar jag en PDF som mer detaljerat beskriver mina efterforskningar. Se även videon med FRA analytikern Risto Heino som beskriver omfattningen av den sovjetiska marinövningen.
[youtube width=”500″ height=”310″]http://www.youtube.com/watch?v=oSmydoX5Jkc[/youtube]
Video med FRA-analytikern Risto Heino om den sovjetiska marinövningen.
Nu återstår sista delen i DC-3 trilogin. Den innehåller den del av gåtan som tog mig längst tid att reda ut: Mysteriet med den nionde fallskärmen. Utlovas inom kort!
