Hej vänner! Nu är min nya bok KRYPTÖREN ute. Du kan beställa den på Adlibris och Bokus och Mp3-ljudboken kommer som köpfil eller stream på prenumerationstjänster som Storytel mfl. Jag tänkte inte skriva alltför mycket om innehållet av den enkla anledningen att jag tror att den blir mer spännande att läsa då. Men kort så handlar Kryptören delvis om en mycket intressant händelse inom underrättelsevärlden som inträffade förra vintern och försvann i skymundan. Jag valde att inte skriva om det då, i februari 2020, utan såg händelsen så pass intressant att jag med kort varsel bestämde mig för att ta med den i min kommande bok. Händelsen i fråga var avslöjandet om att ett svenskt företag inom krypteringsbranschen i hemlighet låtit CIA och NSA bygga in bakdörrar i företagets krypteringsmaskiner. Krypteringsmaskiner som företaget sedan sålde till länder som Iran, Irak och Libyen mfl. En gigantisk avlyssnings- och underrättelseoperation som pågick från andra världskriget ända fram till 2018. Vad det innebar tror jag alla förstår.
Företaget Crypto AG och dess grundare Boris Hagelin.
Det är ett avslöjande större än spionen Edward Snowdens för några år sedan och ett av de tydligaste exemplen på Sveriges hemliga samarbete med USA och CIA/MI6. Ett hemligt samarbete som sannolikt ligger bakom en hel del av de märkligheter under kalla kriget som jag skriver om i min serie om Anton Modin. Men det intressantaste i krypterings-skandalen, som avslöjades av Washington Post i februari i år, är kanske ändå att ett svenskt företag och en svensk reservofficer hade huvudrollen i den här spionaffären. Självklart har jag kryddat historien med en hel del fantasi och satt in den i en modern kontext men själva skelettet är äkta vara. Jag nöjer mig så här för att inte avslöja för mycket. Du får gärna höra av dig här på sidan när du läst boken. Bifogar några länkar nedan som handlar om CIA-operationen som hade namnet Operation Rubicon och som ledde till att jag själv började söka i materialet, och även intervjua källor som jag har i Sverige. Därav den här intressanta historien om Kryptören – Anton Modin 11. Som jag ser det är det här ett av de stora avslöjandena inom spionvärlden under 2000-talet. Speciellt i Sverige och kanske är det också därför som det varit som relativt tyst om affären i svensk media.
För åtta år sedan, 2012 skrev jag ett inlägg som hette ”Det finns inget hål i Estonia”. Jag tog bort det inlägget igår då nyheten om ett nyfunnet hål i vraket avslöjades i media. Jag blev som många andra förvånad över det jag såg på den välgjorda dokumentären på D-Play av Henrik Evertsson. I sista avsnittet avslöjar ROV:en en spricka/skada i Estonia på dess styrbordssida, mestadels ovanför vattenlinjen. En skada som mycket väl kan ha orsakats under olycksnatten, som jag ser det. Tji fick jag och många andra. Det fanns faktiskt ett hål i M/S Estonia. Den nya upptäckten borde leda till en ny haveriutredning. Det nya hålet borde vara del i olycksförloppet oavsett hur det uppkommit. Tänk exempelvis tanken att Estonia kolliderat med något i långsidan, nära vattenytan och därför i den höga sjön tagit in vatten och fått slagsida. Denna slagsida som kanske ledde till att bogporten så småningom lossnade då den kom lägre i sjön och därför utsattes för högre påfrestningar. En snabb hypotes bland säkerligen många andra som måste undersökas nu. Dessutom kommer onekligen tesen som funnits länge om att Estonia kolliderat med en ubåt upp på agendan. Något som jag själv tidigare övervägt. Med den här nyupptäckta skadan blir den teorin starkare.
Åter till mitt inlägg från 2012 ”Det finns inget hål i Estonia” som jag tog bort igår för att det kunde misstolkas. Många har det senaste dygnet frågat om jag har omvärderat min syn på ”sanningsvittnet” Håkan Bergmark som förekommer i inlägget från 2012. Bergmark påstår att han bara några dagar efter förlisningen 1994 tillsammans med en hemlig grupp militärer dök på Estonia och då fann ett hål i skrovet på dess styrbordssida. Ett liknande hål som nu upptäckts. Bergmarks hål var större och låg nära fören men annars är ju vittnesmålet intressant med tanke på det vi vet idag. På frågan jag fått det senaste dygnet om jag fortfarande tror att Bergmark är en desinformatör som jag skrev 2012 kommer svaret här: Jag har som jag skrev 2012 intervjuat Bergmark på telefon någon gång 2012. Bergmark påstod som sagt att han några dagar efter förlisningen kallades in tillsammans med minst fyra andra dykare att undersöka och filma vraket. Detta skulle ha gjorts hemligt genom försvarets försorg. Alltså hemliga dykningar som inte förekommer i några dokument än mindre i haveriutredningen. När jag ringde upp Bergmark den gången 2012 svävande han med sina svar, vilket gjorde att jag misstänkte att han aldrig dykt på Estonia, än mindre varit delaktig i en hemlig dykgrupp inom marinen eller underrättelsetjänsten KSI, före detta SSI. Jag ställde en del kontrollfrågor till Bergmark om en hemlig grupp som jag själv känner till och som borde ha varit den som kallats in om dykningarna gjorts i svensk regi. Den gruppen hette då 1994, UV-gruppen eller Undervattensgruppen. Jag känner personligen två medlemmar av denna grupp och känner även till befälhavaren. Personalen i den gruppen är bl a utbildade i USA och utbildade i tungdykning med slang. Jag frågade om Bergmark kunde namnge några av sina dykkamrater men det kunde han inte. Ej heller befälet kände han till eller viken dykbåt de använde. På min fråga om han verkligen själv dykt på Estonia svarade Bergmark: ”På sätt och vis”. Vilket förstås kan tolkas på flera sätt. Ett är att han hört talas om dykningarna eller troligare hört talas om hålet på Estonias styrbordsida som då 1994 låg under bottensedimentet och osynligt. Exempelvis har haveriutredningen, vad jag vet filmat bottenlinjen och även Jutta Rabes grupp filmade styrbordssidan vars film legat ute på Youtube. Inget hål syntes då. En teori är att det ”nya” hålet visat sig efter att vraket av Estonia vridit sig mer åt ”upp och ned”. Se bilden.
Estonias position på botten år 2000
Det jag kan tycka är intressant när jag ser bilden igen idag är att det ligger sand ungefär vid platsen där det nya hålet upptäckts. Vem har lagt dit det och när? Hjälp mig om du vet. Misstanken uppstår, om det är riktigt, att någon velat dölja den nedre delen av skadan som avslöjades i dplay-dokumentären.
Författaren under ett grottdyk i Ginnie Springs Florida 1998, s k teknisk dykning. Foto Johan Candert
Det finns fler svagheter i Bergmarks berättelse. I intervjun säger han att han jobbat i Estland på ett byggföretag 1991-92 och bodde då i Tallinn. Han ska då privat, ”av nyfikenhet” ha varit på Paldiski-basen och sett hur man avvecklade denna, alltså 1991-92. Paldiski-basen avvecklades först sommaren 1994 då man bland annat plockade ned den hemliga ubåtssimulatorn för de ryska kärnreaktordrivna Deltaubåtarna. Jag skrev om det i min bok Natoagenten. Innan dess, alltså åren 1991-93 var Paldiski stängt för utlänningar och även ester. Hur släpptes då Bergmark in där som han påstår? Han säger även att han under den här tiden flera gånger åkte med M/S Estonia. Han säger: Det var som vilken färja som helst förutom att det var kommunikationsproblem då besättningen talade dålig engelska. Till saken hör att M/S Estonia inte fanns 1991-92. Då gick hon för Wasa-Line mellan Umeå och finska Wasa och hette M/S Wasa King. Hon köptes in av Estline först 1993 och döptes då om till M/S Estonia. Jag har som ni förstår kollat upp Håkan Bergmark och fann också att han haft ett företag, Doris & Rut AB som försattes i konkurs 2018. Han satt själv ensam i styrelsen och som styrelsesuppleant hade han ryssen/littauern Remigijus Bliudzius som idag bor i Litauen. Bergmark fälldes i domstol 2016 för två fall av bokföringsbrott i Solna tingsrätt och dömdes till böter.
Till sist, dykningarna på Estonia som Bergmark beskriver ungefär på följande sätt: Jag var i andra dykpar och vi gick ned till Estonias för. Vi fann ett stort hål ca 15-20 meter från fören på styrbords sida med utfläkta kanter som om det sprängts inifrån. Det gick utan problem att ta sig in där till bildäcket. En av dykarna filmade med en stor kamera. Vi hade två tuber på ryggen och en eller två tuber på magen. Det är det här sista som avslöjar Bergmark oavsett om han är utbildad militärdykare eller ej. Det han beskriver är inte militärdykning och absolut inte den dykning som marinens röjdykare ägnar sig åt. Marinens röjdykare hade vid den här tiden så kallade rebreathers som hade ett maxdjup på 57 meter. Estonias för ligger på 85 meters djup enligt haverirapporten. Det Bergmark beskriver är så kallad teknisk dykning som jag själv höll på med under många år och framförallt så var jag en av de första i landet som började med den här typen av dykning som då klassades som sportdykning. Jag och några kompisar utbildade oss i Florida, USA på trimix-dykning som behövs på 85 meters djup. En gasblandning som består av helium och luft. Kan då Bergmark ha varit en av dessa få trimixdykare 1994? Som jag sa så var jag en av de första som utbildades på Trimix-dykning i Sverige. Om jag inte minns fel som var jag nummer två efter Johan Candert. Vi bildade en dykklubb och kallade oss Baltic Sea Tech Divers tillsammans med bröderna Lundgren från Västervik och några till. Vi var ca tio medlemmar varav alla från början inte hade trimix-utbildning vilket är den högsta certifieringen och som ger de djupaste dyken med helium i andningsgasen. På den tiden tror jag det svenska dykrekordet låg på just 85 meters djup. 85 meter i tuffa förhållanden mitt ute på havet var således ett extremt avancerat dyk på den tiden. Dessutom påstår Bergmark att de var minst två dykpar varav en hade en filmkamera med kabel från ytan. Min dykkompis Johan Candert som var certifierad trimixutbildare och jag blev en dag inbjudna till den svenska marinen för att undervisa dem i hur teknisk dykning går till. Anledningen var att de militära dykarna på den tiden inte kunde gå djupare än 57 meter som jag nämnde tidigare. Tungdykningen på marinens dykfartyg Belos var sedan flera år nedlagd på grund av att Belos dykklocka inte var godkänd. Därför kallade marinen in oss ”fritidsdykare” för att höra sig för om en informell utbildning som de kunde använda sig av i nödfall, som de sa. Som Estonia, tänker du då. Visst, det är bara ett problem. Vi blev inbjudna till marinen 1997. Det var efter våra i media omtalade dykningar på Champagnevraket Jönköping utanför Åbo, där vi dök och bärgade champagneflaskor på 64 meters djup med hjälp av trimixdykning. Dykningar som då ansågs som relativt extrema. Det var alltså 1997. 1994 hade vi precis börjat med teknisk dykning som då hette Deep Air. D v s man dök djupt på
Efter ett dyk på den ryska ubåten S7 i Ålands hav
vanlig luft ner till max 60 meter med en rejäl kvävgasberusning. Vi började med trimixdykning först 1996 och då som de första i landet. Inom militären visste man inte ens om oss och våra metoder vid den tidpunkten än mindre hur man blandade och fyllde trimixgas i vanliga dykflaskor. Två år innan oss, långt ute på Östersjön dök alltså Håkan Bergmark och hans minst tre vänner teknisk dykning med helium på Estonia och filmade dessutom. Tror att det räcker för att ge dig ett svar på vad jag tror om Håkan Bergmarks hemliga dykningar på Estonia. Slutligen är det nyupptäckta hålet på Estonia inte det som Bergmark påstår sig ha sett. Hans hål låg betydligt närmare fören och ett hål som jag själv skrev om i Natoagenten. Titta på bilden nedan som tagits när Bergmark intervjuades av Jutta Rabe 1999. Han pekar då ut var han ska ha sett hålet och han ritar även en skiss med hålet nära fören. Det nyupptäckta hålet ligger som bekant strax för om mitten på fartygets styrbordssida vid texten ESTLINE. Intressant är ändå att utseendet på hålet Bergmark ritar har vissa likheter med det nu upptäckta.
Håkan Bergmark pekar ut hålet han sett på Estonia för Jutta Rabe i december 1999.
Som slutkläm tänkte jag spekulera lite i varför Bergmark ändå hade ganska rätt i sin historia om att det fanns ett hål på Estonias styrbordssida. Som jag skrev tidigare så hade han ”på sätt och vis” dykt på Estonia. Jag tror/gissar att Bergmark fått uppgifterna från någon, kanske en ryss om att det borde finnas ett hål på fartygets styrbordssida. Kanske efter en kollision. Och att han därför konstruerat den här historien. Han vill förmodligen inte uppge sin källa. Han berättade det här första gången, enligt egen uppgift, redan i samband med Jutta Rabes dykningar 2000-2001 och menade att det fanns ett hål i Estonia. Ett hål som nu upptäckts.
MVH, Anders Jallai
Författarens olika dykcertifikat med årtal för certifiering. Deep Air 1995, Trimix, 1996
”Sovjet styrde mordet på Olof Palme i medverkan med Iran. Mördaren var en kurd från Irak utbildad av KGB. Motivet till mordet var att Palme ansågs alltför Nato-vänlig och därför ett strategiskt och säkerhetspolitiskt problem för Sovjetunionen.”
Så skrev UD:s folkrättsexpert vid tiden för Palmemordet, professor Bo Theutenberg i ett pressmeddelande 2020-06-07 inför hans boksläpp Dagbok från UD, volym 5 som vad jag vet censurerats av all svensk press utom en tidning, Inblick. Detta trots att Palmemordet i högsta grad är aktuellt. Anledningen kan vara att Theutenbergs information inte samspelar med den av staten i dagarna framlagda nya mordteorin Skandiamannen eller Christer Pettersson 2.0. En ny ensam galning.
Bo Theutenberg skriver i sitt pressmeddelande att han inte kunnat eller vågat presentera den här informationen tidigare, dels för att informationen är hemligstämplad, dels för att den kan vara farlig för honom personligen. Theutenberg har nämligen arbetat förutom i Utrikesdepartementet även vid militära säkerhetstjänstens hemligaste avdelning OP2. Samma avdelning som jag skriver om i mina böcker och kallar SSI Inrikesavdelning med dess chef Chris Loklinth. Theutenberg har som en av få fått ta del av Säpos avlyssning av den så kallade Källa Erik. En rysk diplomat som enligt Theutenberg och ansvariga på Säpo visste om att mordet på Palme skulle ske och enligt avlyssningen satt hemma och väntade på att mordet skulle utföras. När han hör den extra nyhetssändningen på natten säger han till sin fru: ”Nu har det skett” ”Nu är han död” (Källa: Inblick 5 juni 2020)
Som en utveckling av Sovjets motiv beskriver Theutenberg dels ett kvalificerat hemligt dokument från 1963 som han personligen läst och som beskriver hur Sveriges hemliga Nato-samarbete såg ut under kalla kriget. Att Sverige skulle få hjälp av USA och Nato vid ett eventuell angrepp från Sovjet. Ett mycket hemligt dokument, och synnerligen känsligt papper för socialdemokratin. Ett dokument som ytterst få fått ta del av och som enligt Theutenberg, Olof Palme trots påtryckningar var trogen ända till slutet. Jag vet inte om dokumentet som Theutenberg hänvisar till är det från 1962 som President John F Kennedy lät utfärda som en säkerhetsgaranti till Sverige ifall vi blev anfallna av Sovjetunionen. Den säkerhetsgarantin kom till efter att dåvarande statsminister Tage Erlander varit på statsbesök i USA 1961 och avslöjades först genom den statliga utredningen Fred och Säkerhet 2002, SOU 2002:108. Palme var alltså ingen Sovjetisk spion som vissa menar utan ”tvärtom”, skriver Theutenberg i sin pressrelease. Vad tvärtom betyder kan kanske tolkas på det sätt författaren G W Persson gjorde: ”Palme var CIA-agent.” Ett uttalande han gjorde i Expressen den 4 februari 2013 och som hamnade på förstasidan och sedan aldrig mer kom att kommenteras av varken honom själv eller någon annan media.
Expressens förstasida 4 februari 2013
Theutenberg menar vidare att även Sveriges vapenaffärer kan ha varit bidragande till motivet. Han hänvisar till Bofors Indien-affär och Bofors vapensmuggling till Iran. Theutenberg skriver att Palme var emot den kärnvapenfria zonen i Östersjön som föreslagits av Sovjet. Det negativa beskedet skulle ha presenterats vid Palmes planerade resa till Moskva i april 1986. Något som alltså aldrig kom till stånd på grund av hans död. Theutenberg menar att Moskva hade förlitat sig på Palmes stöd för den kärnvapenfria zonen. En zon som var en ödesfråga för Moskva och gällde unionens överlevnad. Här menar han sannolikt det faktum att Nato i hemlighet placerat ut kärnvapenbestyckade ubåtar i Östersjön. Kanske till och med på svenskt vatten? Något som en kärnvapenfri zon i Östersjön hade förhindrat. En mordmotiv gott som något. Theutenberg pekar till och med ut en mördare som sannolikt var den person som även Hans Holmér, Ebbe Carlsson och senare Säpo-poliserna Walter Kegö och Jan Barrling avslöjade i media för några år sedan. Mannens namn är censurerat i Theutenbergs pressmeddelande men är sannolikt Muhamed Latiff Abtil Rachim, född den 8 mars 1947 i Syrien, före detta irakisk medborgare och vid tiden för Palmemordet, sovjetisk medborgare. Säpo-poliserna Kegö och Barrling beskriver honom som narkotikahandlare och utbildad av KGB (svarta operationer). Det troliga är att han haft en bakgrund i den irakiska säkerhetstjänsten Mukhabarat och på så sätt fått sin utbildning i KGB vilket var vanligt då Mukhabarat var KGB:s allierade i Mellanöstern. Läs mer om det i min bok KÄLLA ERIK.
Kurden Muhamed Latif kom till Sverige i slutet av 1985 eller början av 1986, det förekommer olika uppgifter. Men strax före Palmemordet i alla fall. Han fick bo hos en sovjetisk kvinna, sannolikt med namnet Natalja Tropinskaja, med adress Trondheimsgatan i Akalla-Husby. Bostaden hade ordnats via den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Av den så kallade Källa Erik, den sovjetiska KGB-diplomaten som var Muhamed Latifs handledare enligt Säpos uppgifter. Intressant i det här sammanhanget är att just Olof Palme ville utvisa de här grupperna från Sverige, som han menade var vilande terroristceller. Utvisningar som också verkställdes kort innan mordet. Grupper med kurder och palestinier som jobbade under cover för den sovjetiske diplomaten Källa Erik på KGB. Mannen som drev och handledde sovjetiska illegalister i Sverige. Läs mer om det i mina böcker Källa Erik och Spinndoktorn.
Avslutningsvis konstaterar jag att Theutenbergs och min senaste teori om Palmemordet går hand i hand förutom på några punkter. Theutenberg tror exempelvis att Iran var utförare av mordet för Sovjets räkning. Jag menar att det var Irak och Libyen. Två nationer som ofta samarbetade med Sovjetiska KGB och GRU. Det så kallade vapenspåret, det vill säga Bofors hemliga vapenaffärer med Iran går att härleda till både Iran och Irak. Iran för att affärerna officiellt stoppades av regeringen och Irak för att affärerna fortsatte i hemlighet under Palmes tid som statsminister. Med eller utan hans vetskap. Hur som helst pekar vi båda ut Sovjet som anstiftare och som mörkläggare av mordet. En mörkläggning som pågår än idag. Det kunde inte bli tydligare än vid den nyligen iscensatta presskonferensen med åklagare Krister Petersson. En man som jag tror cashade in efter en lång karriär i skuggan, eller helt enkelt fick hybris av sin korta tid i rampljuset, iscensatt av SVT:s Veckans brott. Det är fler som fått hybris när de fått chansen att vara den som löser Palmemordet.
Innan sommaren kan en person åtalas för mordet på Olof Palme 1986. Det säger Palmeåklagaren Krister Petersson till SVT. (Källa: AB 18/2 2020)
Det är inte lätt att nå igenom bruset i dessa dagar. Du som är min läsare vet att Sverige i känsliga frågor verkar styras genom en dold allians. Jag upptäckte det efter fyndet av DC-3:an, du upptäckte det om inte förr så nyligen vid presentationen av den ”nya” Palmemördaren. En rejäl potemkinkuliss att likna vid det hemliga svenska Nato-samarbetet som jag tror är grunden till de flesta mörkläggningar här i landet, från DC-3:an till Palmemordet. Det kusliga i sammanhanget kan tyckas är att Palmes familj så enkelt ställer sig bakom vilken kuliss staten än presenterar. Då tänker jag på den förre utpekade Palmemördaren, Christer Pettersson där familjen också gick ut offentligt och underbyggde utpekandet. Hur många av oss skulle bete sig så? Sannolikt är sanningen att vi alla föds av samma mörka hand. Ha trots det en fin sommar och se till att inte bli sjuk. Jag skriver nämligen på en ny bok.
Take Care, Anders.
Statsminister Stefan Löfvén är övertygad om att Olof Palme mördades av Christer Pettersson. (Källa: DN 28 februari 2016)
PS. Ni som ändå tror på Skandiamannen som Palmemördare rekommenderar jag att läsa min bok Landsförrädaren från 2011. Där satte jag in Skandiamannen i en större konspiration tillsammans med Stay Behind-nätverket bestående av militärer, poliser och affärsmän. En spännande komplott som ledde till att både Inga-Britt Ahlenius och journalisten Thomas Pettersson kontaktade mig om innehållet i boken. De ville veta mer om Stay Behind. Jag samarbetade med båda i deras försök att finna Stay Behind-kopplingar till Skandiamannen men utan att lyckas. Inga-Britt och jag fick till och med ett möte med den senaste ledaren för Stay Behind i Sverige, Curt-Steffan Giesecke på ett café i Stockholm. Jag pressade den gamle SAF-chefen hårt om hans kunskaper om eventuella kopplingar mellan hans organisation och Palmemordet. Men han bedyrade att de inte var inblandade. Till saken hör att Thomas Pettersson också var inne på att Skandiamannen borde ha haft medhjälpare för att kunna lyckas med att mörda Palme, vilket jag håller med om. Problemet är att varken, jag, Ahlenius, Thomas Pettersson eller Palmeutredningen har kunnat finna sådana medhjälpare. Skandiamannen som ensam mördare fungerar nämligen inte rent logistiskt vilket jag tror de flesta som fördjupat sig i mordet är överens om. Någon måste ha kallat ut honom så som det går till i Landsförrädaren. Som kuriosa kan jag nämna att jag begärde att få ut materialet om Skandiamannen från Palmeutredningen redan i oktober 2010. Dessutom intervjuade jag Skandiamannens före detta fru Margareta Engström flera gånger och några av hans andra bekanta vid den tiden. En gång träffade jag Margareta tillsammans med Thomas Pettersson. Det jag inte visste då var att Palme i största hemlighet var USA-trogen som Theutenberg idag vittnar om. Det ställer allt på ända gällande Stay Behind-spåret. Om exempelvis personal från Säpo eller polis varit inblandade i mordet som många tror så var det inte på uppdrag av USA eller högerkrafter utan på uppdrag av Sovjet. Betänk här att vi idag vet att det fanns chefer på Säpo och inom polisen som var Sovjetagenter. Läs gärna min bok Spionerna på Säpo angående detta. Men även I rikets tjänst tas spioner inom Säpo upp. Till saken hör att KGB och GRU hade spioner i samtliga västliga säkerhetstjänster. Till och med i amerikanska FBI och CIA samt i brittiska MI5 och MI6. Att Sverige skulle varit förskonat är helt enkelt inte troligt. Till sist vill jag återigen citera en polis vid sidan om Kegö och Barrling som i högsta grad var inblandad i Ebbe Carlsson-affären: ”Säpo är rädda för att släppa informationen de har om Palmemordet. För det skulle kunna skada Sverige eller Säpo själva.” Allt det här ovan är anledningen till att jag började skriva Källa Erik och Spinndoktorn, mina två senaste böcker om Anton Modins bravader.
Extramaterial: Palme som CIA-asset (förtrolig kontakt).När man ser tillbaka på Palmes aktiviteter rörande säkerhetspolitik så går det att finna en hel del som tyder på att han faktiskt var USA-vänlig, inte bara privat i form av att han länge umgicks med den amerikanske skådespelaren Shirley McLaine och den amerikanske professorn Robert Harkavy (Se Spinndoktorn) inte sällan på amerikansk mark. Eller att han föreläste på Harvard och gärna ville att hans son skulle studera i USA precis som han själv gjort i sin ungdom. Tänk själva, hur många känner ni som ”hatar” USA men samtidigt sätter sina barn i amerikanska skolor? Palme gillade helt säkert USA och den amerikanska livsstilen. Han studerade där i sin ungdom på Kenyon College och han reste runt i USA. Om Palme hade varit Sovjetisk asset så hade han inte fått inresetillstånd till USA. Efter Palmes död så hyllades han av Henry Kissinger som exempelvis varit nationell säkerhetsrådgivare åt den amerikanske presidenten Richard Nixon. Den 9 mars 1986, kort efter mordet på Palme sa Kissinger följande: ”Olof Palme and I were friends.” Hans sa också att: ”Palme´s passion was for the best in Western value.” Han avslutar med de stora orden: ”It has been an honor to know Olof Palme as a man.” (Källa: Washington Post, 9 mars 1986).
Men det finns fler mer konkreta uppgifter som att han skickade en FRA anställd till USA med data och karaktäristik om ett nytt sovjetiskt radarsikte som svenska FRA identifierat under signalspaning, och det mitt under Vietnamkriget. Han lät CIA använda Sverige som genomgångsland för understöd till den Sovjetfientliga rörelsen Solidaritet i Polen i början av 1980-talet (se Källa Erik). IB hjälpte USA i kriget mot Vietnam genom att IB-personal på den svenska ambassaden i Hanoi vidarebefordrade svenska underrättelserapporter till CIA, samtidigt som Sverige officiellt var stark motståndare till Vietnamkriget. Ett tydligt exempel på dubbelspelet Palme ägnade sig åt. Jan Guillou har skrivit och anklagat Palme för det i sina memoarer, Ordets makt och vanmakt sid 201). Ett annat intressant faktum är att från början av 1970-talet då Palme var statsminister så började det svenska försvaret öva krigsscenarier där hjälp från USA och Nato fanns med i planen. Något som inte gjorts tidigare. (Källa: Life Line Lost av Robert Dalsjö FOI, sid 212). En svensk general, Per Rudberg med kända USA-kontakter har berättat för Robert Dalsjö på FOI om att Palme efter att han återkommit till makten 1982 sagt till honom att bibehålla goda kontakter med Västalliansen. Palme hade också sagt till Rudberg att anledningen till att han publikt och utåt var så kritisk mot Västmakterna, var att han ”måste det.” (Källa: Life Line Lost, sid 239). Det som kanske mest talar för tesen att Palme var CIA-asset var hans utpekande av Sovjet som kränkare av vårt territorium i Hårsfjärden 1982, detta trots att det sannolikhet var väst-ubåtar där. Eller åtminstone ubåtar från båda sidor. Kanske skrev han på sin dödsdom redan då? Om man letar med det här perspektivet som finns det mycket mer att finna, som exempelvis att Palme var med och byggde upp den västorienterade Stay Behind-organisationen i Sverige, bland annat IB-03 som jag skriver om i Vetenskapsmannen och i det här inlägget: https://www.jallai.se/2014/06/ib-ett-svenskt-stasi
Palme var också med och byggde upp IB och dess föregångare Collector. En mycket hemlig del av den svenska underrättelsetjänsten knuten direkt till den socialdemokratiska regeringen och en organisation som vi vet idag samarbetade både med israeliska Mossad och CIA. Därav anledningen till att Jan Guillou och Peter Bratt gjorde allt för att avslöja och krossa organisationen i och med IB-affären 1973. Palme förnekade att IB existerade och blev på så sätt Jan Guillous och extremvänsterns största fiende i landet under de kommande åren. Det låter inte som Palme var en KGB-agent, eller hur? Jag tror att hela myten om Palme som Sovjetagent helt enkelt är en mycket skickligt iscensatt dimridå. Underrättelseväsendet är en värld av speglar, som någon skrev. Låt mig avsluta med ett citat ur journalisten Ruben Agnarssons intervju med diplomaten Bo Theutenberg i Inblick från den 22 juni 2017:
”Socialdemokratiska regeringar, även de regeringar som Palme styrde, har ofta fått rättmätig kritik för att anpassa Sveriges utrikespolitik till de stämningar som just för tillfället rådde i Moskva. Den bild som Bo Teutenberg ger av Olof Palmes hållning i U-båtsfrågan och kring förhandlingarna om gränserna i Östersjön stämmer dock inte överens med bilden av en statsledare som böjer sig för Sovjetunionen och som är beredd att sälja ut svenskt territorium. Istället framträder bilden av en statsminister som undergrävs av sina medarbetare och som inte får fullfölja de framgångsrika förhandlingar som hans diplomatiska sändebud hade lyckats med. Dessa fakta kastar ett helt nytt ljus över det landsförrädarspår som förföljt Palme-utredningen i mer än 30 år. Motivbilden förflyttas därmed från dem som tyckte Palme sålde ut Sverige, till dem som tyckte Palme var för hård mot Moskva.”
Det kanske vara just detta som föranledde Hans Holmérs uttalande när han avgick som Palmeutredningens chef 1987: ”Om sanningen om mordet kommer fram, kommer det skaka Sverige i dess grundvalar.
