Anders Jallai

Cats Falck: Bakgrund till Mördarkommandot del 4. Tips från missbrukare

I fjärde delen av Bakgrund till Mördarkommandot tänkte jag ta upp vittnesmålen från Johnny Rågbjer och Jean Rimbleus. Det fanns två vittnen som skulle ha kunnat bevisa vad som faktiskt hände den 18 november 1984 i Norra Hammarbyhamnen. Två vittnen som polisen inte ens förhörde! Den ena, Jean Rimbleus, fick ringa två gånger för att bli hörd. Den andra gången hon ringde tog en tjänsteman upp hennes vittnesmål via telefon. Hon fick aldrig träffa utredaren Eric Skoglund. Det andra vittnet Johnny Rågbjer (alias för missbrukaren) som påstod att han sett kvinnornas vita bil knuffas över kajkanten av tre män, förhördes inte heller. I båda fallen var polisinspektör Eric Skoglund tämligen ointresserad, precis som jag beskriver i Mördarkommandot.

Om vi börjar med Johnny Rågbjers tips som egentligen kom från en person Rågbjer kände och hade anförtrott sig åt, nämligen Arne Risberg. Det tipset kom enligt Svenska dagbladet in söndagen den 25 november 1984. Läs vad SvD skrev om tipset (postat av Ben-varför på Flashback):

Vid 10-tiden på söndagen (25/11) fick Polisen in ett tips om att en person sett kvinnornas bil gå över kajkanten vid Hammarbyhamnen på söndagskvällen för en vecka sedan. Tidpunkten skulle stämma med den tidpunkt då kvinnorna försvann från restaurang Öhrns hörn på söder i Stockholm. Brandkårens dykare draggade under några timmar då ett annat tips kom in till Polisen. Denna person hävdade att bilen gått över kajkanten vid Skeppsbron nära Logårdstrappan, nedanför Kungliga slottet.

-Vi bedömde den senare uppgiften som mera trovärdig och flyttade därför dykarna till Skeppsbron, säger kriminalinspektör Birgitta Ekelund-Lovén till SvD. Draggningen gav dock inga resultat.

https://www.svd.se/arkiv/1984-11-26/6

Här har alltså det märkliga hänt att så fort polisen börjar dragga på platsen för tipset från Rågbjer, kommer det in ett annat tips som säger att bilen istället knuffats i från kajen på Skeppsbron. Det leder till att dykningarna avbryts i Hammarbyhamnen, på den korrekta platsen, och istället flyttas till Skeppsbron, en helt felaktig plats. Tillfällighet eller konspiration? Vad tror du? Det här var en vecka efter försvinnandet och jag tror själv på konspiration. Det vill säga att någon medvetet ville få bort polisens dykningar från platsen där bilen faktiskt låg. Bevisligen var ju tipset om Skeppsbron falskt. Det vi också vet är att Rågbjers tips via Risberg var sant. Bilen hittades vid det nybyggda området i Norra Hammarbyhamnen ett halvår senare.

I Mördarkommandot vet ni som läst boken att jag lägger en hel del tyngd vid tipset från Johnny Rågbjer som är en pseudonym. Jag är medveten om att han var en missbrukare och jag är medveten om att tipset är i andra hand, men det som inte går att bortse ifrån är att tipset bevisligen var korrekt. Bilen låg precis där Rågjer sagt att han sett tre man knuffa i den. Bilen hittades ett halvår senare på den plats som Rågbjer pekat ut. Sedan hur det gått till i detalj går det bara att spekulera i, men att han sett några personer knuffa bilen över kajkanten styrks av att han var livrädd för att officiellt vittna om det här för Polisen. Han trodde nämligen att han såg ett mord, vilket han förmodligen också gjorde. Det är helt enkelt sannolikhetsteori som ligger bakom min starka tro på Rågbjer. Sannolikheten att han skulle ha hittat på alltsammans och sedan med ren tur prickat in rätt plats för fyndet bland alla kajer och vattendrag i Stockholmsområdet har tokhöga odds (osannolikt). Så höga att det är svårt att räkna på det. Rågbjer måste enligt min bedömning verkligen själv ha iakttagit när bilen gick över kajkanten eller åtminstone hört någon berätta om det. Jag säger 80/20. I båda fallen är det ett tillräckliga bevis för att Cats Falck och Lena Gräns mördades. Att polisinspektör Eric Skoglund på eget bevåg sedan ändrade i Rågbjers vittnesmål gör inte saken bättre. Mer om det kan du läsa om i Mördarkommandot. Skoglund ”förfalskade” protokollet som rörde Rågjers vittnesmål. Skoglund ändrade texten ”tre män knuffade i bilen” till ”bilen utförde en vändningsmanöver”, vilket ju ger helt olika scenarier. Från mord till olycka, så att säga, sannolikt för att styrka sin egen tes om att det var en olycka. Läs mer om det i extramaterialet nedan.

Det andra vittnesmålet som jag tänkte ta upp hittade jag av en slump. Det fanns bara en liten anteckning av ett telefontips bland de cirka tusen dokument som jag har fått från polisutredningen och vem som helst hade kunnat missa det. I tipset stod bland annat följande:

Vittnesmål från Jane Rimbleus

Fredagen den 31 maj 1985 klockan 23.30 ringde Jean Rimbleus till undertecknad (polis) och uppgav att hon i samband med att de två försvunna flickorna Gräns och Falck hittats drog sig till minnes en händelse lördagen den 17 november 1984 ca 07.30 på morgonen.

Den aktuella morgonen skulle Rimbleus hämta sin bil som hon parkerat vid Hammarbyhamnen. Hon observerade då 7–8 manspersoner som stod vid kajkanten och pratade. Rimbleus kommer ihåg att hon reagerade och tyckte att det såg konstigt ut när männen stod där, dels var alla välklädda, d v s hade kostym fast det var ganska kallt och dessutom låg det ingen båt vid kajen. I närheten av männen stod även en stor bil, möjligen svart till färgen. Rimbleus tror att de 7–8 männen kan ha varit utlänningar.

Eftersom Rimbleus bor vid Hammarbyhamnen såg hon när bilen med de två flickorna Gräns och Falck bärgades. Bilen hittades på exakt samma plats där Rimbleus sett de 7-8 manspersonerna den 17 nov 1984.

(Polisutredningen om Cats Falck, PM Södermalmspolisen VD 3, 1985-06-01)

Rimbleus hade alltså sett 7-8 välklädda manspersoner, en tidig lördagsmorgon innan det ens blivit ljust, stå och diskutera något på platsen där bilen senare hittades. När jag ringde upp Rimbleus för några år sedan berättade hon att polisen inte hörde av sig på ett halvår efter att hon ringt in sitt tips. Det var när hon själv såg bilen bärgas på exakt samma plats i maj 1985 som hon själv kontaktade polisen. Det är det samtalet som du ser dokumenterat ovan. Hon la till att hon till sin väninna spontant sagt att hon trodde det var ryssar. De gav det intrycket, deras klädsel och sätt. När ”ryssarna” såg Rimbleus märkte hon att männen tystnade som om de pratat om något hemligt. Det här var alltså klockan 07.30 en lördagsmorgon den 17 november 1984 på parkeringen vid Norra Hammarbyhamnen, dagen innan Cats Falck och Lena Gräns försvinnande. Inte direkt en perfekt plats för ett spontant möte några finklädda vänner emellan. Dessutom började det precis ljusna ute. Männen hade alltså sannolikt kommit dit då det fortfarande var mörkt.

Även det här vittnesmålet vore värdelöst om inte bilen hittats vid just Norra Hammarbyhamnen i höjd med det nybyggda området på Färgargårdstorget. Men eftersom bilen återfanns just här så går det inte att bortse från det här vittnesmålet heller. De två vittnesmålen borde räknas som bevis, som jag ser det. Bevis för att Cats Falck och Lena Gräns inte dog på grund av en freak accident utan genom annans handverkan.

Genom mina fyra inlägg, Bakgrund till Mördarkommandot del 1-4 tycker jag att det är bevisat bortom rimligt tvivel att SVT journalisten Cats Falck och hennes nära vän Lena Gräns mördades i november 1984. Åtminstone är mina bevis betydligt starkare än polisutredare Eric Skoglunds olycksscenario. Till sist: Vilka tror jag utförde det, varför och hur det gick till kan du läsa om i Mördarkommandot.

Med vänlig hälsning, Anders Jallai.

Extramaterial: En av de viktigaste pusselbitarna i hela den havererade polisutredningen var, med facit i hand, vittnesmålet från missbrukaren som jag kallar Johnny Rågbjer i Mördarkommandot. Han hade berättat för sin nära vän Arne Risberg om att han sett tre män knuffa en bil över kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Risberg hade sedan gått med uppgifterna till Expressen och en av de döda kvinnornas pappa, Elov Edman hade via Expressen fått intervjua Risberg. Edman skickade därefter en skrivelse till spaningsledningen angående Risbergs uppgifter. Du kan följa korrespondensen nedan. Edmans uppgifter dokumenterades och lagrades i polisutredningen, men efter fem veckor hände det märkliga att spaningsledaren Eric Skoglund ändrade i uppgifterna. I originaluppteckningen som är från den 14/12 1984 och som bygger på Risbergs uppgifter står det att: ”Tre män rullade en bil över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen”. I Skoglunds skrivelse (Spaningsuppslag) från den 22/1 1985 står det att: ”En vit bil kommit åkande fram till vagnen (där han satt) och kanske något förbi. Bilen hade stannat upp i vändningsmanöver som slutat i att bilen gått över kajkanten och ner i vattnet.”

Eric Skoglund hade förstås kommit undan med det här om bilen aldrig hade återfunnits i Norra Hammarbyhamnen fyra månader senare. Nu kom han inte undan, även om det är i elfte timmen. Det man kan konstatera av de manipulerade rapporterna är i alla falla att uppgifterna från missbrukaren hade kommit Risberg tillhanda kvällen den 19 november 1984, alltså en dag efter Cats Falck och Lena Gräns försvinnande. Dessutom framgår det att bilen gått över kajkanten där det funnits nybyggda hus. Vilket betyder vid kajplatserna 307-309. I Mördarkommandot kan du läsa hur jag resonerar kring varför jag tycker att detta vittnesmål är så viktigt.

14/12 1984: Skrivelse från Lena Gräns far Elov Edman till polisen angående Arne Risbergs uppgifter i Expressen.

14/12 1984: Spaningsledningens rapport om Elov Edmans skrivelse gällande Arne Risbergs uppgifter i Expressen.

22/1 1985: Skoglunds slutrapport om Arne Risbergs uppgifter. Lägg märke till att: ”de tre männen knuffade bilen över kajkanten” nu skrivits om till: ”en backningsmanöver över kajkanten”. Skoglund har alltså fem veckor efter Elov Edmans skrivelse om Arne Risbergs uppgifter kommit att ändrat uppgifterna från att tre män knuffade i bilen till att det var en olycklig backningsmanöver som ledde till att bilen gick över kajkanten. 

Cats Falck: Bakgrund till Mördarkommandot del 3: Olycksbilens skador

Norra Hammarbyhamnen med kranräls och spårvagn.

Dags för sommarens del 3 i serien om Cats Falck. Cats var alltså reporter på SVT Rapport, Sveriges största nyhetskanal. Vi hade ju bara två tevekanaler på den tiden, 1984. Tänk er tanken att en reporter på SVT idag skulle försvinna under mystiska omständigheter, dessutom mitt under arbetet med ett känsligt reportage om olaglig vapenexport. Vem skulle överhuvudtaget tro att det var en vanlig olycka? Frågan är om vi var hjärntvättade på den tiden eller om det var så att media och myndigheter helt enkelt hade så hög trovärdighet; jag menar att vi trodde på allt som media skrev och våra myndigheter sa? Det märkligaste är kanske att ingen på teve gjort ett fördjupande filmreportage eller undersökning av Cats död. Hon var en kollega men ingen verkade bry sig. Jag har själv talat med några reportrar från den tiden och de säger bara: ”Det var halt ute den natten – det var en olycka. Glöm det där, Anders.” TV4 hade nyligen, 2022 ett kort inslag om Cats Falck med den berömde kriminologen GW Persson. I teve på bästa sändningstid sitter en pösig GW och säger (ljuger) att Cats inte var en riktig reporter. Låt mig då säga att Cats visserligen var relativt ny som reporter men reporter på Rapport var hon bevisligen. Hon hade haft egna reportage som tidigare sänts i Rapport. Bland annat ett reportage om illegal flyktingsmuggling av iranier från Turkiet till Sverige vintern 83-84. Men även ett reportage om Richard Müllers smuggling av teknologi från Sydafrika till Helsingborg hösten 1983. Inga lättviktiga reportage direkt. Det finns bevis i polisutredningen där Rapports redaktionschef, Ingemar Odlander säger i polisförhör att Cats Falck höll på med ett känsligt reportage som handlade om Asea och illegal vapenexport. Intressant är att Odlander i media ljuger om Cats egentliga uppdrag. Han låter där mer som GW: ”Jag visste ingenting.”

Enligt de tyska uppgifterna mördades Cats Falck för att hon under sitt arbete på Rapportredaktionen kommit känsliga uppgifter på spåren. Men på redaktionen känner man inte till att Cats Falck hade sådana uppgifter.

– Jag visste ingenting och redaktionsledningen visste ingenting, säger dåvarande Rapportchefen Ingemar Odlander till TT.

Vid tiden för Cats Falcks död var hon relativt ny som journalist. Hade hon tillgång till någon form av känsliga uppgifter var hennes chefer helt ovetande om det, skriver TT. Andra kollegor och Falcks dåvarande fästman Lasse Stömstedt har däremot vittnat tidigare i olika medier om att Cats Falck sagt att hon ”höll på med något stort”

Ni kan läsa TT-artikeln här: Cats Falck Stasi AB

Kriminalkommissarie Arne Irvells förhör med Rapports redaktionschef Ingemar Odlander angående Cats Falcks arbetsuppgifter vid tiden för försvinnandet.

Ovan är förhöret som Gud glömde … Det handlar om att kriminalkommissarie Arne Irvell personligen förhörde Rapports redaktionschef Ingemar Odlander per telefon om Cats hade några speciella arbetsuppgifter vid tiden då hon försvann. ”Odlander bekräftade detta efter viss tvekan”, står det i förhörsprotokollet. Cats hade fått i uppdrag att kartlägga den omskrivna dataaffären med Sven-Olof Håkansson, Asea och Bertram Brinkeborn. Hon hade veckan innan hon försvann skickat ett rekommenderat brev till ASEA-chefen Bertram Brinkeborn där denne ombads att kommentera uppgifterna som hon och Rapport kommit fram till. Något som i högsta grad hade skadat Asea och dess chef Percy Barnevik (min kommentar). Det här rekommenderade brevet är förmodligen mycket viktigt. Min bedömning är att det eventuellt kan ha varit Cats Falcks dödsdom. Jag utvecklar det mer i min bok Mördarkommandot. Hur jag vet att det är Odlander som förhörs av Arne Irvell? Jo, jag lade min kopia som jag fått från polisen mot en glasruta och vips dök Odlanders namn upp bakom maskningen. Ibland ska man ha tur …

Hela historien om Cats från 1984-85 ter sig pinsam, underlig och uppseendeväckande i dagens ljus. Cats kollega på Sveriges Radio, Gunda Magnusson beter sig allra mest underligt. Så pass underligt att jag misstänker att hon kan ha varit inblandad på något sätt. I Mördarkommandot beskriver jag ett fiktivt scenario på hur jag själv tror att mordet på journalisten Cats Falck har gått till. Där beskrivs även Cats chef på Rapport, Ingemar Odlander och hans agerande och inblandning relativt ingående. Odlander som för några år sedan avled i en hjärtattack på den svenska ambassaden på Åland var som sagt Cats närmaste chef och sannolikt personen som gav den unga reportern Cats Falck hennes farliga uppdrag. Tilläggas ska att det faktiskt finns ett utmärkt radioreportage om Cats Falck från 2004 av frilansande journalist och Stasi-forskaren Christoph Andersson. Lyssna gärna på det här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562221?programid=909

Lena Gräns bil, Renault 12 TL

Ett av polisens starkaste argument för att Cats Falck och Lena Gräns av misstag kört över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen var den upphittade bilens ”omfattande skador på fälgarna”. som det står i polisrapporten. Det skulle nämligen bevisa att de kört över den 14,5 centimeter höga kranrälsen som går längs kajkanten på Norra Hammarbyhamnen. Det är nämligen en förutsättning för att bilen skulle kunna hamna i vattnet på ett ”naturligt” sätt. För några år sedan provkörde jag en Renault 12 av årsmodell 1975. Jag ville dels se hur bilen såg ut, dels kunna göra en bedömning av polisens olycksteori. Det som genast slog mig när jag satte mig på förarplatsen var hur liten bilen är. Betydligt mindre än dagens bilar. Fälgarna är av storleken 13 tum vilket motsvarar 33 cm i diameter. Dessa små hjul skulle alltså ta bilen över en vertikal femtoncentimeters räls. Det betyder att bilen, om det ens går, skulle behöva ha en väldigt hög fart. Att bara få sladd skulle inte räcka för att kasta bilen över rälsen. Min bedömning efter att ha provkört bilen är att det skulle ha behövts en fart av minst 50 km/tim rakt tvärs mot rälsen. Förmodligen ännu högre fart. Bilens underrede borde även ha skrapat i eftersom på grund av den höga farten skulle stötdämparna slagit i botten och däcken tryckts ihop. Tyvärr har jag inte kunnat göra en rekonstruktion av polisens olycksscenario. Rälsen finns nämligen inte kvar i Norra Hammarbyhamnen. Men det hade verkligen varit intressant.

En annan sak som slog mig vid provkörningen var att bilen hade väldigt svaga prestanda. Motorn var på 1,3 liter och hade endast 60 hästkrafter. Jag har inga uppgifter om tiden noll till hundra men gissar på 15-20 sekunder, kanske mer. Det hade varit svårt att komma upp i den farten som krävdes på kajen. Utrymmet var för litet. På parkeringen vid kajplatserna 307-308, där bilen förmodligen hittades var utrymmet ännu mindre. Runt 20-30 meter. Dessutom gick vägen där i en lång raksträcka. Hur bilen skulle kunna ha fått sladd kräver helt enkelt ett stort mått av kreativitet. Jag har ganska bra koll på hur kajen såg ut 1984 eftersom jag tillhörde ett rockband som repade i Fryshuset vid tiden, vilket ledde till att jag ofta gick där eller körde bil över området.

Norra Hammarbyhamnen 1984-04-27, flygfoto Hamnförvaltningen. Bilen bärgades i bildens högra kant nära det stora fartyget vid siffran 2.

Högupplöst PDF: 20161118083505592_0001-2

Om polisens olycks-scenario överhuvudtaget varit möjligt så måste det, precis som utredande polisen Eric Skoglund påpekade, ha medfört stora skador på fälgarna. Och här kommer nu det intressanta: dessa skador ska alltså ha funnits på fälgarna enligt Skoglund, innan bilen skrotades (en månad innan utredningen var klar!) Skadorna fanns på fälgarna på bilens högra sida, enligt Skoglunds anteckningar. Men det finns inga bilder från bilens högersida i utredningen. Jag bestämde mig för att kolla upp det här. Fan ta Skoglund, tänkte jag. Någonstans måste det finnas bilder! Uppvisar fälgarna skador, stärker det Skoglunds olycksscenario. Jag började med att söka efter fotograferna som varit på platsen då bilen bärgades den 29 maj 1985. Jag fann att det var två fotografer som tagit bilder åt pressen: Kjell Östberg och Denny Lorentzen.

ARKIV 1985-05-29
Den vita Renault som SVT Rapports reporter Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns försvann i bärgas i Hammarbyhamnen i Stockholm 29:e maj 1985.
Foto: Denny Lorentzen / DN / SCANPIX / Kod: 117

Men ingen av tidningarna eller bildbyråerna hade tydliga bilder på bilens högra sida där fälgarna syntes. Jag kontaktade då TT som hjälpte mig att få tag i original-negativen från båda fotografernas arkiv. Fotograferna är båda två idag knutna till TT. Efter några dagar hittade personal på TT fler negativ från händelsen i sitt arkiv. Jag fick dem mailade till mig i form av kontaktkartor. Och som jag misstänkte, fanns det flera bra bilder på bilens högra sida. Jag har publicerat några av dessa bilder i min bok Mördarkommandot. Fälgarna hade inga stora skador så vitt jag kunde se på de högupplösta bilderna. Inga skador på fälgarna – alltså ingen rälsöverkörning i hög fart. Utredare Eric Skoglund tog av allt att döma en chans när han skrev att bilens högra fälgar hade omfattande skador. I den tekniska rapporten som är bifogad polisutredningen är bilderna sannolikt utrensade. För jag är övertygad om att det måste ha funnits bilder på bilen i polisrapporten. Speciellt på fälgarna eftersom de omnämns i rapporten. Dessutom, som ni kan läsa i Mördarkommandot, skrotades bilen redan två veckor efter bärgningen! Case Closed! Skoglund hade sannolikt också chansat på att ingen kontrollerade kajplatsnumret som han avgav i polisrapporten. Läs mitt första inlägg ”Bakgrund till Mördarkommandot del 1”.

1985 var kajplatserna inte tydligt utmärkta som de är idag. Gå gärna ner dit och titta själv i Norra Hammarbyhamnen. Det nybyggda området står kvar och kajplatsnumrena finns utmärkta med skyltar. Mitt emot, över vattnet, där gamla Lumafabriken fanns står även en kran uppställd. En sådan kran som gick på den höga rälsen längs kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Ett intressant sammanträffande är att Östtyska-ambassaden i Stockholm hade en hemlig lägenhet i Norra Hammarbyhamnen. En lägenhet där de inhyste bland annat Stasi-chefen Marcus Wolf under ett av hans dolda Stockholmsbesök.

Kajplats 310 idag. 310 ligger strax öster om det 1984 nybyggda området.

Till sist: Det har framhållits av polisen Eric Skoglund att Cats Falck som satt vid ratten på olycksbilen kan ha övningskört på kajen och därför av misstag kört ner i vattnet. Det här är alltså sent på kvällen i novembermörker och halka som några påstår. Jag har kollat upp och funnit att Cats redan hade körkort vid den här tiden, 1984. Hon hade tagit ett franskt körkort 1980 då hon bodde i Frankrike. 1982 konverterade hon det körkortet till ett svenskt i Karlstad. Innan uppkörningen i Karlstad hade hon övningskört några gånger med sin bror. Se dokument nedan. Men varför övningsköra på natten i Norra Hammarbyhamnen två år senare? Det måste ha luktat bränt inne på Skoglunds kontor när han satt och tänkte ut sina listiga teorier (ironi) …

Vänligen, Anders Jallai.

Extramaterial: Två märkliga PM som finns i polisundersökningen. Båda två är skrivna av ansvarig polisinspektör Eric Skoglund i en form av ”lita på mig anda”. Prydligt undertecknade av Skoglund själv men helt utan dokumentation eller bekräftelse från annan expert eller undersökning. Slarv eller medveten strategi? Döm själv.

Skoglunds egen rapport om bilens skick vid bärgningen. Lägg märke till att han refererar till vad en okänd verkmästare på Volvo sagt. Det finns ingen annan dokumentation direkt från undersökningen. Inte heller något namn på verkmästaren. Bara denna Skoglunds sammanfattning med en prydlig underskrift med syftet att stärka trovärdigheten.

Preliminär rättsläkarrapport. Lägg märke till att det åter handlar om Skoglunds egen sammanfattning av vad rättsläkaren kommit fram till. I rättsläkarrapporten som Milan Valverius skrev senare nämndes inget om ett kraftigt näsbensbrott. Men promemorian om preliminärundersökningen är återigen noggrant undertecknad av Skoglund själv …

Cats Falck: Bakgrund till Mördarkommandot del 2. GRU-agenten Richard Müller

Mördarkommandot, omslagsbild TT

Bakgrund till Mördarkommandot del 2: Vem var Richard Müller?

I Mördarkommandot förekommer en person som heter Richard Müller. Han gick under det namnet under 1980-talet, men vi vet inte om det är hans riktiga namn, eller om det är ett så kallat agent-alias. Müller som sannolikt var rysk illegalist i Västtyskland var tekniksmugglare och hade en mycket viktig position inom öststatsspioneriet, speciellt under senare delen av kalla kriget då USA började dra åt tumskruvarna ordentligt genom att stoppa all teknik-export till Warszawapakten. Målet USAs president Ronald Reagan hade var att försöka svälta ut Sovjetunionen och dess allierade på högteknologi och framförallt datorer som var under stark utveckling vid den här tiden. Huvudsakligen kom högteknologin från USA i form av stordatorer och mjukvaror. Öst skulle inte ges möjligheten att kapprusta med USA och Nato, varken på det civila eller militära området. Därför var Müller och hans ljusskygga verksamhet livsviktig för Warszawapakten. GRU-illegalisten Müller var spindeln i nätet och den som Rapport-journalisten Cats Falck först och främst undersökte i sitt reportage om tekniksmuggling till Öststaterna. Det går att se i hennes anteckningar som finns i polisutredningen.

Richard Müller svartlistad för påstått illegal handel med öststaterna jan-81. / — / Richard Müller jagad i ett halvår av amerikanska agenter. Müller eventuellt haft kontakter med Sydafrikanska intressen. (Polisutredning om Cats Falck, Sammandrag av Cats Falcks anteckningar sid 1)

Müllers legend säger att han var född i Berlin 1942. Men västtyska medier har inte funnit några papper som styrker det. De hittar inga skolbetyg, läkarjournaler, släktingar, barndomsvänner eller födelseattester, vilket tyder på att hans bakgrund sannolikt är uppdiktad och falsk; en så kallad spion-legend tillhörande en rysk illegalist, eller sovande agent som ofta är ett uttryck som används i media. Men sov gjorde inte Richard Müller. Långt ifrån. Med största sannolik tillhörde han KGB:s linje X vid den här tiden. Enligt uppgifter i det numer öppna Stasiarkivet tillhörde han även Sovjets militära underrättelsetjänst GRU. Han hade kodnamnet ”Mister” i Stasiarkivet. Linje X var KGB:s avdelning som spionerade och stal teknik från utlandet. Müller hade av allt att döma samma uppdrag och anställning som den kände KGB-avhopparen Vladimir Vetrov alias Farewell https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vetrov.

Müller dök upp för första gången 1967, då som västtysk affärsman i Zürich. Han var enligt sin legend vid den här tiden 25 år gammal men redan en förmögen affärsman. Han ägde flera bolag i Schweiz, Västtyskland och Benelux-länderna och var dessutom delägare i ett ungerskt dataföretag. Han var välutbildad och kunnig i elektronik och data. Enligt vissa uppgifter i media hade han utbildats i datateknik i den för västerlänningar stängda elektronikstaden Zelenograd, fyra mil utanför Moskva. Zelenograd var Sovjets motsvarighet till Silicon Valley i USA. I början av 1970-talet flyttade Müller sin verksamhet till USA. Enligt hans falska pass var han västtysk medborgare och USA satte vid den här tiden inga hinder för hans etablering eftersom han kom från ett Nato-land. Müller bosatte sig mitt i Silicon Valley i Kalifornien. Där startade han flera tech-bolag som köpte och sålde utrustning för tillverkning av halvledare, data-chips och avancerad datateknik. Tekniken skickades sedan på omvägar till Moskva. Bland annat skeppades produkterna via Sverige, Schweiz och Sydafrika. Müller startade mängder av brevlådeföretag och använde sig av flera speditörer för att dölja transporterna. Den 5 maj 1975 avslöjades Müller av amerikanska myndigheter och han åtalades tillsammans med sina amerikanska kompanjoner för brott mot exportlagen. Müller hann precis fly USA innan den amerikanska polisen och tullen slog till mot hans företag. Müller bosatte sig då i Jesteburg utanför Hamburg. Han köpte en stor gård med hundratals hästar och i garaget hade han en Ferrari och en Porsche av senaste årsmodeller. Han köpte även den tremastade lustjakten Tonga av Monacos furst Rainier. Den kom att ses förtöjd i någon av Stockholms skärgårds vikar de kommande åren då han befann sig i Sverige. Müller tjänade vid den här tiden runt 20 miljoner kronor om året vilket motsvarar runt 130 miljoner i dagens penningvärde. Alla pengar går via hans företag i Schweiz.

Richard Müller

1982 flyttade Müller sin verksamhet till Sydafrika. Han köpte en stor vingård utanför Kapstaden. Müller som numer var svartlistad i USA fortsatte sin verksamhet genom olika bulvaner. Han fortsatte köpa och förse östblocket med datorer och annan viktig teknik från USA. Genom sitt företag Micro Electronics Research Institute i Kapstaden köpte han tillsammans med svenska kompanjoner en komplett elektronisk fabrik med utrustning från bland annat amerikanska Digital Equipment för tillverkning av avancerade datorer och styrsystem. Officiellt skulle utrustningen användas i Sydafrika. Sydafrikanska myndigheter visste inte vid den här tiden, 1982 att Müller var en sovjetisk och östtysk agent och hans etablering och affärer i Sydafrika gick lysande. Han byggde tillsammans med bulvanen Dr. Athol M Harrison upp en fabrik och ett datacenter för tillverkning av bland annat microchips. De legalt importerade amerikanska datorerna ställdes upp i en ombyggd skofabrik, under ledning av teknikern Dietlef Heppner, som tidigare varit ansvarig för den västtyska stridsvagnen Leopards eldledningssystem. Anläggningen i Kapstaden för smuggling och kopiering av amerikanska datorer färdigställdes och inspekterades därefter noggrant av sovjetiska tekniker och experter. Men när verksamheten skulle påbörjas i september 1983 hände något som kom att sätta käppar i hjulen för Müllers och KGB/GRU:s verksamhet i Sydafrika. Marinofficeren och den sydafrikanska presidenten Bothas militära rådgivare, Dieter Gerhardt greps för spioneri. Gerhardt som vid tiden var chef för den Sydafrikanska flottbasen Simonstown anhölls. Han misstänktes för spioneri för sovjetiska GRU och döms till livstids fängelse. Även hans schweiziska fru dömdes och fängslades. Müller som var god vän med, och umgicks flitigt med Dieter Gerhardt kände sig tvungen att nu även fly från Sydafrika på grund av risken att själv bli avslöjad. Ett intressant sammanträffande var att Dieter Gerhardt precis som Müller sades vara född i Berlin innan staden delades efter kriget. Det talar för att båda är så kallade illegalister med falska identiteter. Läs mer här:

http://www.nytimes.com/1983/12/30/world/south-african-officer-guilty-of-spying.html

http://www.upi.com/Archives/1983/12/31/Russian-spy-sentenced-to-life-in-prison/5337441694800/

Den 31 oktober 1983, en månad efter att Dieter Gerhardt greps i Sydafrika, gick den sovjetiska och östtyska industrispionen Richard Müller in på den svenska ambassaden i Bern och visade upp sitt falska västtyska pass. Han ansökte om arbets- och uppehållstillstånd i Sverige vilket beviljades från och med den 3 december 1983. (Sverige ställer alltid upp …) Vi är nu ganska exakt ett år före SVT-journalisten Cats Falcks död i Stockholm. Under tiden har Müllers kompanjoner i Sydafrika plockat ned datafabriken och lastat den ombord det svenska fartyget M/S Elgaren. Det rörde sig om 50 olika packlårar lastade i sju containrar i Kapstadens hamn. På fraktsedeln stod Microelectronics Research Institute i Kapstaden som avsändare. Men redan innan M/S Elgaren nådde Kanarieöarna sålde Microelectronics de sju containrarna till Optronix Pty Ltd, ett företag baserat i Kapstaden där Richard Müller också var VD. Några dagar senare sålde Optronix lasten till Integrated Time AG i Zürich och säljaren Optronix gick strax efter det i likvidation. Den nye ägaren Integrated Time AG var även det ägt av Richard Müller. Man kan anta att Cats Falck höll på att utreda denna och andra komplicerade affärer under 1984, när hon mystiskt drunknade i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm i november samma år. Hon skrev följande i sina anteckningar som återfunnits och finns i polisutredningen:

”Sydafrika centrum för illegal handel med avancerad amerikansk teknologi.”

Samtidigt i ett regnigt Stockholm den 12 november 1983 körde Müller sin nyinköpta Volvo med svenska nummerplåtar på Nynäsvägen söderut mot sin strandvilla på Björnö i Stockholms södra skärgård (Läs mer om det i Mördarkommandot). Fastigheten ligger på Björnövägen 12 inte långt från Berga örlogsbas och den ännu mer hemliga Musköbasen. Müller köpte fastigheten redan 1981 genom sin nya svenska kompanjon Sven-Olof Håkansson i Täby. Müller hade följaktligen tillgång till strandfastigheten under Hårsfjärden-incidenten i oktober 1982. Fastigheten som har egen brygga ligger bara någon kilometer från platsen där den svenska marinen jagade ubåtar.

Müller lärde känna Sven-Olof Håkansson redan 1977 och inledde ett nära samarbete med honom. Några år tidigare hade Håkansson lämnat företaget Bergman & Beving för att ägna sig åt handel med Sovjet och öststaterna. Håkanssons företag hette Sunitron AB med adress i Täby. Under minst sex år samarbetar Müller med Håkansson i en rad komplicerade affärer där de gemensamt försåg Sovjet med världsledande högteknologi, företrädesvis från USA. Müller hade alltså nu i november 1983 planer på att med hjälp av Håkansson flytta sin smuggelfabrik från Kapstaden till Stockholm. Men den svenska tullen satte återigen käppar i hjulen för Müller. Müller mötte upp Håkansson vid strandvillan på Björnö. Han stod bredvid sin bil och väntade otåligt. Müller stängde av motorn på sin nya Volvo och klev ur för att hälsa på Håkansson. Det blåste kallt utifrån Mysingen. De hade viktiga saker att avhandla, meddelade han Håkansson. Tre containrar från Sydafrika hade nämligen beslagtagits av tullen i Hamburg för undersökning, och fyra containrar hade av tullen i Helsingborg låsts in i avvaktan på undersökningen i Hamburg. Sannolikt hade beslagen skett efter tips från CIA. Müller och Håkansson var tvungna att komma på en lösning för att deras gemensamma affärsprojekt skulle kunna överleva, berättade Müller för Håkansson denna gråmulna och kalla morgon i Stockholms södra skärgård.

Sven-Olof Håkansson

Dagarna efter krismötet på Björnö besökte Håkansson ett familjeföretag i Täby, Radio Engineering Products Europe AB. Håkansson förklarade att han behövde hyra en större lokal. Företagaren i Täby gick med på att hyra ut 300 kvadratmeter till Håkansson eftersom företagarens affärer inte gick speciellt bra. Under tiden utvecklades händelserna rörande Müllers fyra containrar i Helsingborgs hamn på följande sätt: Utrikeshandelsminister Mats Hellström och kabinettssekreterare Pierre Schori träffade torsdagen den 17 november 1983 representanter för USA:s handelsdepartement i Washington DC. Dagen därpå flög de hem igen och under helgen informerades den svenska ambassadören Wilhelm Wachtmeister i Washington fortlöpande om resultaten av den västtyska tullens granskning av Müller och hans sändning till Sverige. Natten mot tisdagen den 22 november 1983 bröt sig tullen i Helsingborg med bultsaxar in i Müllers containrar i Helsingborgs hamn. Inne i containrarna fann de 35 packlårar fyllda med avancerade amerikanska datorer. Bland annat Vax-datorer. Ett par timmar senare lade utrikeshandelsminister Hellström fram ett i hast hopskrivet lagförslag på regeringen Palmes bord. Det var Hellström som genom Generaltullstyrelsen beordrat nattens razzia i Helsingborg. Nu ville han att regeringen retroaktivt beslöt om att förbjuda import och transit av krigsmateriel från Sydafrika. Detta bifölls av regeringen, förmodligen efter påtryckningar från USA. Tullbeslaget i Helsingborg överlämnades till krigsmaterielinspektören Carl Algernon som fick uppdraget att klassificera utrustningen i containrarna. Den 2 december 1983 gjorde tullen ytterligare en razzia mot godsterminalerna i Västberga och Malmö och beslagtog ytterligare fem containrar tillhörande Håkansson företag Sunitron AB, Integrated Time AB och andra företag i Müllers koncern. Håkansson uppgav för en journalist att han och Müller planerat att skapa ett avancerat data-center i Täby. Uppenbart hade Müller och hans svenska kompanjoner planer på att uppföra ett identiskt upplägg liknande företaget Microelectronics Reaearch Institute i Sydafrika. I det tänkta datacentret i Täby skulle testkörningar, kopieringar och tillverkning av elektronik utrustning ske på uppdrag av Warzawapaktens militärmakt. En jättelik militär dataanläggning skulle uppföras och testköras i Täby och sedan smugglas vidare till Sovjetunionen och DDR. Så här skrev Cats Falck om detta i sina efterlämnade anteckningar:

”Sven-Olof Håkanssons dataföretag skulle utgöra stomme till avancerat utbildnings- och informationscentrum för sovjetiska agenter och specialister i Sverige.”

Sven-Olof Håkansson var väletablerad i Sverige och hade breda kontaktytor mot flera svenska storföretag. Inte minst Håkanssons kontakter med Asea var viktiga för Sovjetunionen och DDR. Bland annat var han inblandad i köpet av de omtalade högtryckspressarna från Asea som jag beskriver i Mördarkommandot. Den åttonde november 1984 fick ett av Müllers företag AHB Electronic en exportlicens beviljad av den svenska regeringen. Den som undertecknade den känsliga exporten var den socialdemokratiska ministern Birgitta Dahl (gift med Enn Kokk). Detta bara tio dagar innan Cats Falck försvann. Man kan förstå att Cats grävande journalistik var ett problem för Müller, GRU och Stasi. Aseas högtryckspressar var nämligen högprioriterade. Det går att läsa om i Stasi-arkivet. Den 20 mars 1985 skrev HVA (Stasis utlandsspionage) en rapport från den stora industrimässan i Leipzig där ASEA:s representanter kultiverades:

”ASEA-representanterna berättade i god tro om sina svårigheter. USA:s embargopolitik begränsar ASEA:s handelsmöjligheter med socialistiska stater. I sina exportavtal med Sovjet har ASEA funnit vägar som kringgår embargobestämmelserna. Men amerikanarna har dragit öronen åt sig och om ASEA inte underordnar sig CIA:s embargopolitik så klipper den amerikanska tuppen alla kontakter med oss. ASEA skulle då gå i konkurs inom några år. Inte bara för att ASEA får alla sina viktiga komponenter från USA, utan också därför att USA är ASEA:s viktigaste exportmarknad.”

(Björn Cederberg, Kamrat Spion om Sverige i Stasiarkiven, sid 138-139)

Bakgrunden till att Müllers företag fick exporttillstånd av den svenska regeringen för köpet av en högtryckspress av Asea kunde möjligen vara Olof Palmes statsbesök i Östtyskland, bara några månader tidigare, sommaren 1984. Detta i kombination med påtryckningar från Asea som var ett stort Wallenberg-ägt företag. Man kan förstå att Cats Falcks och SVT Rapports undersökningar var en fara inte bara för Müller och Stasi, utan även för Palme själv. Han var ju den högst ansvarige för exporttillståndet tillsammans med Thage G. Petterson. Genom att eliminera Cats Falck skyddade Stasi inte bara Müller utan även den DDR-vänliga svenska regeringen. Cats hade bevisligen kommit på och förstått vart Aseas högtryckspressar var på väg. Så här står det i hennes anteckningar:

”Högtryckspressar av Asea kan användas tillverka sprängkärnor för atombomber.”

Lite drygt två månader efter Palmes statsbesök hos Erich Honecker i Östtyskland, i september 1984, beställde Stasi-företaget AHB Electronic högtryckspressar av Asea. Den 8 november 1984 godkände dåvarande industriminister Thage G Pettersson exportlicensen och tio dagar senare försvann Cats Falk spårlöst. SVT-journalisten som just då hade skrivit brev till och bett om att få intervjua Rickard Müller alias Mister, och före detta ASEA-chefen Bertram Brinkeborn. Cats Falck var sannolikt på god väg att förstöra hela affären med högtryckspressarna och avslöja Müllers verksamhet ännu en gång. Och det i hans sista utpost, Sverige. I alla andra västländer var Müller redan svartlistad. Är det någon som INTE ser ett samband här så läs en allt gång till.

Regeringsbeslut 20; 8 november 1984; Ärende 2583/2584, Dossier 8503 angående exportlicens för 2 st ASEA högtryckspressar QIH 20.

Högtryckspressarna från ASEA skulle användes av DDR för att tillverka kärnvapenteknik. En av högtryckspressarna, vet vi, gick nämligen till Nuclear Research Institute, Rossendorf i DDR. I Mördarkommandot beskriver jag även hur Håkansson via sitt företag Sunitron i Täby hjälpte Müller att smuggla amerikanska Vax-datorer till Sovjetunionen. Håkansson som fortfarande lever kan idag framstå som en nyttig idiot för GRU och Stasi, en nyttig idiot med ett välfyllt bankkonto i Schweiz. Håkansson fick flera miljoner i ersättningar för sina bulvanaffärer och fälldes senare i Tingsrätten för varusmuggling och momsbedrägerier. Egentligen borde han ha fällts för spioneri, kan man tycka idag. I Cats Falcks anteckningar står det att Håkansson hade 37 miljoner kronor undanstoppade i Schweiz 1984, vilket motsvarar drygt 100 miljoner i dagens penningvärde!

En slutsats man kan dra är att Müller som var svartlistad i de flesta västländer valde Sverige som sin sista tillflyktsort berodde på att Sverige vid den tiden var det mest Sovjet- och Stasi-vänliga landet i väst tillsammans med Schweiz och Finland. Sverige var Müllers sista utpost och till sin hjälp stod svenskar i kö för att hjälpa kommunismen mot den stora fienden, USA. I och för sig i utbyte mot en hel del sköna dollars. Mönstret går igen genom hela 1970- och 1980-talen. Sverige var infiltrerat från topp till tå. I Sverige kunde man till och med mörda en svensk journalist om denna inte höll sig i skinnet. Kanske under överinseende av Säpo och IB-03? Det stämmer med vad de förra Säpo-cheferna Olof Frånstedt och P-G Näss berättat för mig. P-G Näss med tillägget att: ”Sverige är ändå ett bra land att leva i …” Fan trot, jag har stött på så många Håkanssons genom åren att jag känner mig lätt illamående. Små, giriga män med svaga karaktärer och hög självuppskattning som gömmer sig i våra fina villaområden, även på Lidingö och Djursholm.

Läs fortsättningen om Cats Falck i del 3 av ”Bakgrund till Mördarkommandot.”

Källor till artikeln: Polisutredningen om Cats Falck; Transfer of United States Technology to the Soviet Union and Soviet Block Nations, US Senate; förundersökningsprotokoll i mål nummer B 146-84, Södra Roslags Tingsrätt dom DB 521/84; dagstidningar i Sverige och Tyskland; Industrispionage av Charlie Nordblom Timbro; Operation Norrsken av Christoph Andersson Norstedts; intervjuer med Säpo-cheferna Per-Göran Näss och Olof Frånstedt; intervju med Bo G Andersson.

Krigsmaterielinspektör Carl Algernon fick uppdraget av regeringen att granska tullbeslaget i Malmö, Stockholm och Helsingborg. Han kom fram till följande utlåtande som han delgav utrikeshandelsminister Hellström den 22 december 1983: ”Den samlade analysen leder fram till att (data) systemet är speciellt utformat för militär användning och att däri ingående utrustning sammantaget därför klassificeras som krigsmateriel.” Bland annat beskriver han i sitt utlåtande att utrustningen som beslagtagits har förutsättningar att utgöra grunden i ett kvalificerat stridsledningssystem. (Rapport om klassificering från Krigsmaterielinspektionen, Utrikesdepartementet Handelsavdelningen 831221, 840503)

Cats Falcks anteckningar från polisutredningen:

Cats Falcks anteckningar sid 1

Cats Falcks anteckningar sid 2